Senaste inläggen

Av Ellen - Torsdag 9 juni 11:57

Ja är så himla trött på att alla tar mig för given...visst ja har inget jobb men det innebär inte att ja inte ha ett liv...ett eget som kanske inte bara kan "stanna upp" bara för att du, du eller du tycker det...


Bara för att ja inte jobbar så verkar många tro att ja bara kan släppa allt så fort de knäpper i fingrarna men det funkar inte så...ja känner mig utnyttjad o taget för givet...o det har inte hänt 1 eller 2 ggr utan det är ofta..o visst ja kan ställa upp då o då  men vill inte att de ska ta mig för givet bara för att...


Som igår t.ex ville min svärmor ha hjälp med en studentpresent men det var liksom inte frågan om ja kunde, ville eller hade tid utan hon kom hit med presententen o ja skulle fixa det hon vill ha..


Eller idag...min svärmor ska iväg till vc för hon har fått utslag på kroppen men då säger hon så här när hon berättar detta...ja om ja ska behöva åka iväg vidare (typ till sjukhuset för mer kontroll) så ringer ja dig så får du komma o köra mig!!!!!


ÖÖÖööhhhh ringer du mig då?!?! svarade ja...ja det gör ja i så fall men vi får väl se svarade hon


Men det var ALDRIG nån frågan om ja ens kunde...hon har 2 söner som bor i närheten men det är ALLTID ja som ska köra hit eller dit...


För ja har ju inget liv...för ja har ju all tid i världen o aldrig har ja saker som måste göras...för ja ska bara ställa upp när alla andra knäpper i fingrarna men vem hjälper mig???? 


Ingen..........

Av Ellen - Lördag 14 maj 11:00

Idag skulle min mamma ha fyllt år...tänk om man hade kunnat fått firat henne med blommor, tårta o paket istället  för att sätta blommor vid minneslunden....tänk om man hade kunnat fått sjungit "Ja må hon leva" istället för o känna sorgen, saknaden o att tårarna rinner nerför kinden...


Men tycker man borde bli "van" för i år är  det 16 år sen hon lämnade oss men man blir inte van..visst man känner inte av samma smärta som man gjorde i början men man känner ändå nåt..för det gör ont o sakna nån....


För som en präst sa en gång: " Tiden läker inte alla sår men tiden får såren att blöda mindre"


Dessa orden brukar ja tänka på ofta för det är ju så det är...det spelar ingen roll hur länge sen det var så gör det ont inombords när man mister nån man älskar..


Tänker på mamma nästan dagligen o ibland undrar ja hur hon hade varit som gammal om hon hade levt idag...hur våra liv hade sett ut men framförallt vad mycket smärta o tårar vi hade sluppit..livet kan allt vara jävligt grymt o orättvist....


      Jag älskar dig o saknar dig så enormt mycket mamma       

Av Ellen - Tisdag 3 maj 10:44

Dessa är några synonymer till utesluten:

- ta bort...

- utestänga..

- utstöta...

- peta...

- utelämna...

- inte ta med...

- hoppa över...

- förbigå...

- inte räkna med...

- välja bort...

 

Det är som när en gick i skolan...när det skulle väljas lag...det var alltid de duktigaste o coolaste som blev valda först sen var liksom "bottenskrapet" kvar på slutet...men det behövde inte innebära att man behövde vara dålig bara för det men man passade liksom inte in "innanför ramarna"...man höll liksom inte måttet...

 

Samma sak gäller även nu....spelar ingen roll hur duktig eller cool man än är eller åtminstonde försöker vara följer man inte "mallen"  eller uppnår kraven så blir man utesluten...

 

Ja har skrivit om detta förut...många ggr... o visst finns det värre saker att oroa sig för här i livet...MEN det här är mitt liv...o ja vill inte gå omkring o må som ja gör...

 

Har nämnt tidigare i inlägg om att mina sk vänner inte längre är mina vänner...ja de ja umgicks med...messade o tog en fika med...de som ja hittade på saker med....men ja ser ju att mina sk vänner umgås med varandra...de som ja oxå umgicks med...tillsammans...vi var ju ett sk gäng...både med o utan barn o gubbar...

 

Men ingen taggar mig men de taggar varandra på sociala medier....ingen lägger ut bilder på mig eller tillsammans med mig men de lägger ut bilder där de hittar på saker eller vill hitta på nåt...ingen skriver grattis goa fina du till mig när ja t.ex fyller år men de andra gör det... de andra träffas o umgås (även under coronan) men själv minns ja inte ens när ja umgicks med nån av mina sk vänner...minns inte när nån av dem ens messade mig senast...

 

Ja har försökt o accepterat detta...att ingen vill ha nåt med mig att göra...men det är svårt för man blir ju ledsen när man ser dem på sociala medier...bara som senast i helgas så såg ja 2 sk gemensamma vänner (par) som firade att den ena hade fyllt jämt...de var på show...ut o åt..bodde på hotell osv....men det var inget som  en annan fick förfrågan  om man ville vara med o fira henne...men jag såg flera bilder o taggningar från då o dessa är några som ja har stått ganska nära en gång i tiden...känns som man blir knivhuggen i hjärtat..

 

Sen igår hände nåt som gjorde mig ledsen (kanske fjantigt att en vuxen människa reagerar som ja gjorde men mår man inte bra inombords...känner sig oönskad o utesluten så kan man inte rå för sina känslor)

 

Jo det var så här att igår fick Henrik en inbjudan  till en fest i sommar...han frågade om ja oxå hade fått en men just då hade ja inte det....tänkte väl att den kommer väl...men det gjorde den inte..ja fick aldrig nån inbjudan...men nu tänker väl de flesta att inbjudan var väl till er både även om bara en av oss fick den..

 

Men det var liksom inte det...eller jo ja vart ledsen o kände mig utanför att ja inte fick nån speciellt eftersom jag kunde se vilka som var inbjudna o alla mina sk vänner hade fått en varsin oavsett om de var ihop med nån så fick alla en varsin...men ja var den enda som inte fick nån...o dessutom så är Henrik inte ens vän (på social media) med personen ifråga som skickade inbjudan men ja är det..så det kan inte ha varit så att de inte hittade  mig...

 

O ja har bjudit in detta par på kalas här x antal ggr så ja tycker väl ändå att ja oxå förtjänar att få en egen  inbjudan som alla andra o det är egentligen ja som känner o har haft mest kontakt med henne än vad Henrik har haft men ändå så letade hon upp honom och skickade en inbjudan men ja som finns på hennes vänlista fick ingen...

 

Ja kan som sagt inte rå för att ja känner som ja gör men känner mig inte speciellt välkommen till den festen...

Henrik får gärna gå men ja stannar nog hemma...

 

Men det kanske är så att ja har gjort nåt dumt/fel men vet i så fall inte vad....eller är ja så himla tråkig..

speciellt när ja typ aldrig dricker alkohol??

 

För dricker man inte så blir man förr eller senare utesluten...de slutar helt enkelt o höra av sig (vet om flera som det har hänt samma sak för) för det är typ liksom som att man inte har någonting där att göra om man inte dricker alkohol som de andra....

 

Eller är ja helt enkelt bara en hemsk person som man inte vill ha nåt med att göra?? för det är precis så som det känns..för att alltid bli utesluten är inte roligt o många förstår inte hur tufft det kan kännas...hur ont det kan göra..hur ledsen man verkligen kan bli...

 

Ta bara mig själv....har SÅ nära till tårar hela tiden...gråter ofta när ingen ser...har ett ständigt (nästan) tryck över bröstet/hjärtat...ofta svårt att komma till ro/somna på kvällarna..känner mig övergiven, utesluten, ensam o ledsen men oxå utnyttjad när andra är i behov av hjälp...

 

O sen att man har en man som inte förstår en gör inte saken bättre...han har oxå en del med mitt mående att göra ...att ja mår som ja gör ...när han inte kan eller vill förstå...för psykisk ohälsa är inget man pratar om inom familjen...för det existerar inte i Henriks släkt  medans det har funnits i min släkt så länge ja kan minnas...

 

Önskade att livet såg helt annorlunda ut...att man mådde bra o hade vänner, släkt o familj runt omkring sig... men så kommer det aldrig att bli o ja tror ja kommer att dö ensam o olycklig....

 

Kanske ja är en bitter människa som helt "enkelt" inte kan släppa det förflutna o blicka/gå framåt...

Av Ellen - Fredag 29 april 10:45

Helt otroligt...endast 27 skoldagar kvar tills barnen går på sommarlov...vart tar dagarna7veckorna vägen?


Sen till hösten så väntas det nya äventyr...Alice börjar sitt sista år på gymnasiet o Livia startar ett nytt kapitel på en ny skola, nya lärare o en hel del nya elever då hon ska börja i 7:an....


De börjar verkligen bli stora mina "små" barn...fast i mina ögon kommer de alltid förbi mina små barn..

 

 

Av Ellen - Onsdag 27 april 09:54

Imorgon är det begravning för min kompis som gick bort för ca 3 veckor sen...det är tur (tack o lov) att man inte går på begravningar så ofta ...sen är ju ja en sån oxå som gråter för att andra gråter så till slut så kan ja storgrina..nej kanske inte riktigt men nästan...


Ja är definitivt inget bra stöd när det gäller att trösta någon som är ledsen då ja själv har så lätt för att gråta o är så känslig känslomässigt överlag....


När ja är på begravning så försöker ja verkligen hålla mig så lugn o sansad som möjligt  så ja inte ska gråta mer än nödvändigt för tårarna kommer vilket man vill eller inte...ja brukar försöka stirra mig blind på nåt...sjunga eller upprepa nåt ord i huvudet...slå liksom dövörat till så man inte hör o ser allt som händer runt omkring en..


Men sen så kommer det värsta på allt...när man ska gå fram o lägga en blomma på kistan...då funkar varken att upprepa ord i huvudet eller att man stirrar sig blind utan då kommer tårarna...spelar ingen roll hur mycket man än försöker o hålla dem borta så kommer dem...


Nej usch fy....dö ska vi alla men döden skrämmer mig....vet inte riktigt varför..om det är att ja är rädd att dö att kanske få dö i ensamhet....eller en långsam kanske plågsam död...eller att man lämnar sina nära o kära...


Ja hoppas i alla fall att det dröjer vääääääääldigt lääääääääänge tills nästa gång...

Av Ellen - Måndag 4 april 16:45

Igår somnade en vän till mig in efter att ha varit sjuk under en längre tid...att hon fick somna in igår var skönt för både henne o hennes anhöriga...självklart så hoppas man på  ett mirakel ska ske men för henne så fanns det ingen positivt framtid...för många hinder...


Nu på slutet så var det liksom allt...kunde inte syresätta sig själv utan fick ha syrgas dygnet runt...fick den ena infektionen efter den andra...behövde en njurtransplantation men eftersom hon hade ett dåligt hjärta så kunde man inte söva henne...ja det var en massa o som inte det räckte till så testades hon även postivt för corona...så som sagt...hon hade inte oddsen på sin sida...


Hon skulle fylla 51 år i år...kommer minnas henne med stor glädje för alla sina "stolligheter" som hon gjorde...fanns inget ont i den människan...hon har bara haft oturen  med hälsan under sitt liv...


Även om vi inte hade en jättenära relation på det viset så var hon ändå som en syster för mig....hon bodde inte på samma ort som oss när vi var yngre men när hon väl flyttade hem igen så var hon med..hon är syster med mina äldsta vänner så hon var med när ja träffade dem...vi var på samma födelesdagskalas..dop o begravningar har vi oxå varit på...hon var med på mitt bröllop...vi har även tillbringat många lördagkvällar med att spela bingolotto...vi har umgåtts SÅÅÅÅÅÅÅÅÅ många gånger...


Som sagt även om vi inte umgicks bara hon o ja så var vi nära vänner...kommer sakna henne väldigt mycket 

men nu slipper hon i alla fall lida nåt mer...

 

 

      Vila i frid        

Av Ellen - Tisdag 22 mars 10:56

Tänk att röka ett paket om dagen o en del kan ju t.om röka mer än så...vem kunde tro att ofrivillig ensamhet är lika skadligt..


Alltså att vara ofrivilligt ensam är lika skadligt som att röka ett paket cigaretter om dagen..helt otroligt även om man nu försöker lyfta problemet om hur skadligt det kan vara för kroppen så lever många i ofrivillig ensamhet...många som lever i det tysta..det är tabu o säga att man känner sig ensam..


O de finns olika slags ensamhet:


Existentiell: 

- vi känner att våra innersta tankar och känslor inte går att dela, att ingen verkligen lyssnar eller förstår.


Social:

- man saknar band till vänner och bekanta som man känner samhörighet med eller kan anförtro sig åt.


Emotionell:

– man saknar en kärlekspartner som man kan anförtro sig åt på djupet.


Ja kan erkänna här att ja känner av i alla dessa tre...t.ex så har Henrik INGEN som helst  förståelse eller inblick hur det är o leva med psykisk ohälsa/ofrivillig ensamhet...han förstår verkligen INTE sen om det beror på att han inte vill/kan förstå, okunskap eller vad det nu kan bero på vet ja inte..


Men ja vet i alla fall att ja kan inte prata med honom om känslor..vad ja känner...hur ja mår etc....man tycker att man borde kunna prata med sin partner om allt mellan himmel o jord...speciellt om man har varit ihop över 20 år men nej det går inte med Henrik..fast det är väl egentligen inte förrän nu på senare tid som ja har insett hur olika vi är...hur lite vi vet o förstår varandra...


Kanske det alltid har varit så fast längre tillbaka då behövde ja inte nån som förstod mig, lyssnade på mig, fanns där för då mådde ja bättre..ja hade vänner, jobb..livet var enklare då...men nu när man verkligen behöver nån att anförtro sig till så finns det ingen där...


Många som tycker att hur kan du känna dig ensam som har familj men man kan känna sig OTROLIGT ensam ändå för att det är något som saknas men man vet liksom inte vad...sen vill man inte belasta sina problem till ens barn...barnen är ens barn o inte nån som man ska prata/gråta ut hos...


Sen växer barnen upp....man behövs inte längre...inte på samma vis som man en gång gjorde...förr fanns man där för ATT de behövde det nu finns man där OM de behöver en...o ja vet att ja kommer bli en vacker dag ännu mer ensam än vad ja redan är idag då barnen flyttar hemifrån..bävar inför den dagen..  


Har tänkt miljoner ggr hur kunde det bli så här?? vad gjorde/gör ja för fel?? Varför ska ja behöva vara ofrivilligt ensam?? ja som annars var en social, glad, pratsam, hade relativt gott självförtroende ,rolig  person som älskade att umgås med folk...gå på tillställningar/fester...anordna kalas/fester...bjuda in på fika m.m 


Men nu så tycker ja inget av detta är lika kul eller kul överhuvudtaget...ser inte fram emot saker med glädje som ja gjorde förr....nu har ju Corona ställt in o ställt om mycket men detta var ett problem innan dess men har tyvärr förvärrats sen coronan kom...


Henrik pratade häromdagen om att vi inte skulle försöka  börja umgås med våra vänner igen så som vi gjorde innan coronan....ja de få gångerna som vi träffades familjevis typ midsommar, kräftskiva etc..men ja känner inget behov av det..


Eller jo men ändå inte...min hjärna säger JAAAA ja vill umgås med folk medans mitt hjärta skriker smärtsamt NEEEEEEEEEJJJJJJJJJ....försvarsmekanismen att fälla ut taggarna så man slipper bli sårad...


Det är nog fel o tänka så men ja tror inte ja är ensam om att tänka/känna så...för varför ska ja umgås med vänner som aldrig  hör av sig ...varför ska ja sitta bland mina sk vänner med ett fejkat leende /skratta medans hjärtat gråter o tårarna är nära..varför ska ja sitta bland mina sk vänner o låtsas att allt är hur bra som helst när det är långt ifrån bra??


Det gör ont att ingen vill ha nåt med en att göra men det gör ondare att försöka gång på gång o man hoppas o tror att nu...nu denna gången så blir det nog bra så slutar det med att man känner som man har blivit huggen i hjärtat..hellre en smärta som känns kontrollerad...en sk jämnare smärta än bli huggen gång på gång med en okontrollerad smärta som gör så mycket ondare....som att riva upp ett sår gång på gång som håller på att läka...


O ju längre tiden går desto sämre självförtroende får man o man börjar till slut anklaga sig själv som man sen till slut tror på att man t.ex är värdelös...oduglig...man har inget värde...att man är en fruktansvärd hemsk person eftersom ingen vill umgås o ännu mindre höra av sig till...att man bara duger till andras behov/nytta..


Minns inte när ja fick ett telefonsamtal eller mess från nån av mina sk vänner....visst ja ringer/messar heller inte men ja gjorde men när man t.ex skickar ett mess så önskar man ju att man får ett svar tillbaka men oftast gick det flera dagar kanske t.om en vecka om man ens fick nåt svar...


Många av mina sk vänner som brukade säga när man sågs på t.ex affären "vi får ta en kaffe nån dag"..."ja ringer dig sen" men det blev aldrig varken kaffe eller nåt samtal...eller när ja hade bjudit hem en på kaffe som tackade ja men att hon skulle bara kolla så hon inte jobbade den dagen som sen valde bort mig o åkte på shopping istället fast att vi hade bokat in att vi skulle ses


Ja ja vet att man ska inte älta i det som har hänt/varit....svårt att ta sig framåt...ja ja vet men det är svårt att inte falla tillbaka..speciellt om det har satt sina spår...saker som gör ont...som t.ex saknaden efter att ha förlorat något...som ja har...ja har förlorat mitt liv....mig själv o vet inte hur ja ska hitta tillbaka....


Hur ja ska sluta tänka o bli sårad för det som har varit?? hur ja ska hitta en väg som tar mig framåt?? hur ja ska få mig själv att förstå att ja inte är en hemsk person utan ja är en människa som är värdefull o ha rätt att få vara/bli sedd, glad o lycklig??





Av Ellen - Fredag 4 mars 16:52

Vill inte ens nämna ordet som finns på allas läppar därför valde ja ordet fred istället för detta inlägget..


Ja vet inte hur ja känner för detta..ena stunden känner ja en hemsk oro inom mig att det ska hända nåt här...medans ja ena stunden försöker "glömma" det som händer för en stund för att liksom inte "gå under"...


Det är som när Coronan kom o blev på allvar...vart man än vände sig så kunde man läsa/höra om corona....ÖVERALLT så till slutså var man tvungen o stänga av /blockera så mycket som möjligt för att inte ta del om allt som skrevs/sas om man inte skulle bli knäpp..


Samma sak nu...självklart är det fruktansvärt...självklart lider ja med alla oskyldiga...självklart är ja orolig för vad som kommer att ske....men samtidgt så önskade ja att ja bara kunde blunda o hålla för öronen tills allt var över..försäker inte påverka min oro till barnen..de har nog med sin egen för de hör o ser de oxå...


Ja vet att det är hemskare för dem som bor där än vad det är för oss här borta men ja har oxå rätt o få känna som ja gör o många andra..sen vet man att media förstorar upp mycket (o nej ja menar inte att det som händer inte händer) men oavsett när det händer nåt o media ska skriva om det så bara MÖLJER det ut en MASSA så det är väl inte konstigt om man till slut inte vet vad man ska tro eller så tror man på allt eller så får man bara "stänger av" för allt...


Men ja kan erkänna att ja funderar på o skaffa mig en "krislåda" så vi har om det skulle hända nåt...ja har googlat vart mitt nämaste skyddrum finns (detta har ja aldrig googlat om förut)


Fred på jorden kommer vi aldrig få uppleva...o man är ju uppvuxen att det är krig i vissa länder men nu är det i Europa där det inte har varit nåt sen 2:a världskriget sen oxå med ett så mäktigt land som dessutom öppnade eld mot sin grannland..som visserligen ligger långt ifrån oss men ändå inte...


De har ju även markerat här i Sverige men hur oroliga ska vi egentligen vara?? Kommer det bli krig även här?? 


Blundar hårt o ber till högre makter (om det nu finns några) att detta ska ta slut o att vi aldrig mer kommer få känna på denna oron igen...

  

 



Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Välkommen till min gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se