Ja har flera ggr funderat på hur skolan fungerar o hur mycket barnens lärande hänger på oss som föräldrar..

De flesta föräldrarna försöker väl hjälpa o stötta sina barn så gott de kan men det är inte alls en självklarhet..för alla har inte kunskapen att kunna hjälpa...

Ta bara detta med t.ex språk  som nu för tiden är obligatoriskt..att man måste välja franska, tyska eller spanska..ja kan inget av dessa språken (för på min tid så var detta med språk valfritt så ja valde nåt helt annat)...så för min del så skulle ja vara en värdelös hjälp för mitt barn då ja inte kan språket, vet hur orden låter eller stavas...

Det är väl knappt att en kan engelska ju....nja så illa är det väl inte där men ja är lååååångt ifrån o kunna säga att ja kan hantera språket felfritt..

Sen har man t.ex  matten....ja kan plus, minus, gånger, dela med o procent men allt det där andra har ja totalt glömt bort då ja aldrig använder mig av nåt av de räknesätten...ta bara detta när barnen i dagens läge ska ställa upp ett tal..självklart så räknar de ju inte som en annan har lärt sig o då sitter en annan där som ett ? o fattar ingenting...(tack gode gud att det finns google/Youtube)

Men som sagt det är inte en självklarhet att man som förälder kan hjälpa sina barn..man kanske själv har problem med att klarar av vissa ämnen hur ska man då kunna hjälpa sitt barn eller så har man inte ens läst det ämnet ( syftar t.ex på ett annat språk)

O har man sen t.ex inte så lätt för sig i skolan (antingen i 1 eller fler ämnen) så är det inte enkelt som förälder heller att lära sitt barn hur h*n ska göra...inlärningen är lika svår som att lära ut som förälder..

Men frågan är ju hur mycket ligger det på förälderns ansvar att ens barn ska klarar av skolgången o sen att när de får betyg klarar kraven för att få ett E= godkänt?

Självklart så ställer ja upp för mina barn så mycket ja bara kan o ja lägger ner min själ bara för att det ska gå så bra som möjligt för dem men ja kan erkänna att ja  känner mig ibland förtvivlad...ja känner mig okunnig för ja vet inte hur ja lära ut så att mina  barn ska förstå på enklast vis... känner press att lyckas.. deras tänk är inte alls samma som mitt tänk o så som ja en gång i tiden fick lära mig...ja känner mig frustrerad o otillräcklig...ja har nära till tårar för att ja inte vet hur ja ska göra för att hjälpa mina barn..ja ja har nog känt allt en kan känna..o då kan ja även tänka att om ja känner si eller så hur känns det inte då för mina barn?? De måste nog känna värre än ja...

MEN...

Sen kommer dessa stunderna när ja ser när mina barn kan...när de lyckas...deras glädje...deras leenden...deras stolthet...att trots allt, alla dessa känslorna, tårarna, förtvivlan etc etc så har vi  lyckats....tillsammans har vi tagit igenom oss en storm...o vi slutar inte nu utan vi kämpar vidare till nästa storm, o nästa o nästa efter det..

Men vad ja menar med mitt inlägg är att hur mycket ansvar ligger det på mina axlar som förälder...vilka rättigheter har våra barn när det gäller att få tillgång till den hjälpen de behöver för att klara av skolan  o vilka skyldigheter har skolan att se till att barnen får så rättvis undervisning som möjligt?

Det pratas ofta om att man utgår ifrån varje barns behov men stämmer det för i slutändan så får man oxå höra att det finns inga pengar o inga resurser att tillgå...

Går man in på Skolverket t.ex så står det så här:

ALLA elever ska nå så långt som möjligt i sin kunskapsutveckling, utifrån sina förutsättningar. Det kan handla om såväl mer stimulans som olika former av stödinsatser.

Har ni nån gång upplevt hur ont ensamheten kan göra?..ja nu menar ja inte att man är ensam hemma utan man känner sig så ensam att det typ värker i kroppen...

Man känner liksom som ett tryck över bröstet...det gör ont i hjärtat...kroppen värker o man vill bara skrika rätt ut...o även om solen skiner så känns dagen så grå...o man känner hur det svider i ögonen o tårarna är SÅ nära o ibland så kommer de oavsett hur mycket man än kämpar för att inte gråta..

O man bara önskar att man hade nån som man kunde åka hem till eller  ringa till...nån som fanns där, som lyssnar o finns där (o vice versa) eller att nån bara skickade ett mess o frågade hur det var...bara det fanns nån som kunde se en...att man betydde något för nån...att man var nån som existerade...att man hade en vän...en vän som man delade livet med..en vän som ställer upp för varandra i både bra o dåliga tider...en vän som man kunde prata med om allt mellan himmel o jord...

Men sen inser man att man har ingen att åka hem till o heller ingen att ringa...o det där messet kommer aldrig att komma...för det finns ingen som bryr sig om dig..det är ingen som vill veta hur du mår...det är ingen som vill ha dig i sitt liv...

O det är då som ensamheten gör så ONT....när man blir  påmind /inser att man är helt ensam...

Började känna av lite i lördags men trodde det berodde på att vi hade gått o stått mycket under dagen...inget konstigt i det om man känner sig lite trött i ryggen...

På söndagen så var det lite mer molande värk o på kvällen kände ja av desto mer...delvis pga att vi hade suttit mycket den dagen...var på 70-års kalas o då blir det ju att man sitter flera timmar o umgås...

Men igår.....

AAAAJJJJJJJJJJJJJJ AAAAAAAAAAAAAJJJJJJJJJJJ AAAAAAAAAAAAAAJJJJJJJJJJJJJ!!!

Herregud säger ja...det var ju knappt så ja kunde röra mig pga att ja hade SÅÅÅÅ ont i ryggen...så igår blev det inte många steg stagna utan det var mest för att "överleva" dagen...tog en kortare promenad på morgonen då det sägs att man ska röra på sig även om man har ont..men ja orkade knappt ta mig hem så det var inte så lyckad promenad för att få ner smärtan så vetekudden gick varm inne i micron...

Idag kände ja mig liiiite bättre så ja o pappa (ja är inte det typiskt så säg...pappa är här o hälsar på o då kan ja knappt röra mig) åkte iväg på lite handling...men ju mer vi gick (o det var inte så mycket egentligen) desto ondare fick ja så till slut fick ja halvluta mig över kundvagnen för att ens orka mig runt affären...

Sen väl framme vid kassan så sa kroppen STOPP...ja klarade inte ens av att få upp mina varor på bandet...inte få i dem tillbaka till kundvagnen heller...sen var det i o ur bilen...tack  o lov att pappa var med...

Men just nu så känns det mycket bättre än igår o tidigare idag men ja har ju oxå haft vetekudden på ryggen i stort sett hela dagen...får hoppas att det är på väg åt rätt håll o att ja slipper denna värken....har svårt att böja mig så att bara klara av o torka sig när man har varit på toan är en utmaning bara det...

O råga på allt så börjar Henrik bli förkyld med rassslig i halsen o lite hosta..Alice började för några dagar sen...så nu är det väl bara o vänta...ja brukar ju åka på all dret som kommer in i detta hus..o det skulle ju vara ypperligt (med mycket IRONI) om en annan åkte på hosta nu när ryggen inte är med för fem öre..bara att andas i nuläge kan vara jobbigt i vissa lägen..

Idag är det verkligen ett riktigt ruskväder ute...det blåser en hel del o regnet piskar mot fönstret...skönt att man inte måste ut i detta vädret...trivs bra här inne med en kopp kaffe i handen o ögonen på Roy Fares...han får man inte ont i ögonen av att titta på    sen får man ju även se sig lite om i USA...

1 sep 2017...det är idag det...o hösten kommer allt närmare....får i alla fall hoppas att vi får en fin o solig hösto inte alls för möe regn...ja helst inget regn alls...