Idag fyller min storebror år..måste erkänna att det känns lite konstigt o säga storebror..eller min bror överhuvudtaget...med tanke på vad lite kontakt vi har...det känns mer som att vi är två ytliga bekanta (knappt det) än bror o syster...

Minns inte när ja träffade honom senast...vet att vi sågs en julafton då han dök upp helt plötsligt hemma hos pappa...kan ha varit julen 2019..träffade honom 2 ggr under 2018 ( tack vare pappa)men innan dess vet ja inte när senaste gången var...

Har pratat nån gång med honom på telefon då han vid de få tillfällena har ringt pappa o ja har svarat men träffa honom personligen är inget som hör till vanligheten...

Ibland så undrar ja hur många syskon han säger/anser att han har...om vi räknas in alla 3 eller om vi ens finns med  på hans familjeträd..

Ja då var det dags igen...imorgon ska Livia ta ett coronatest då hon under helgen har gått o blivit snuvig...

O eftersom vi  inte vet om det ev kan vara allergisk snuva, förkylning eller corona så måste hon testas...ja tror mer på det förstnämda då hon är superallergisk o under helgen så utsatte hon sig en stund för sånt hon reagerar på/mot..

För de senaste 3 ggr som hon vart "förkyld" så var det samma sak..att hon hade varit i kontakt med sånt hon är allergisk mot o ingen av oss andra blev sjuka då..men sen härjar det ju fritt i skolorna o överallt för den delen så helt säker kan man ju inte vara att det inte är corona..

Men om några dagar vet vi..det är ju det som är jobbigt oxå att man i nuläge kan få vänta upp till 4 dagar innan man får svar...så det kan ju hända att hon måste stanna hemma en hel vecka innan vi får veta om hon har corona eller inte...

Ja läste igår att lärare o elever skulle börja prioriteras när det gällde att få svar på proven tidigare då skolan är väldigt viktig o att barn/lärare inte ska behöva vänta (vara hemma) mer än nödvändigt o på så vis gå miste om dyrbar skoltid...men när detta träder i kraft vet ja inte...sån tur har vi nog inte att det är redan nu...

en kram o att nån säger att det kommer att bli bra....

Hittade  ett inlägg som ja skrev  idag för 3 år sen.. så här stod det i inlägget som hette "Tom inombords":

Det är så ja känner nu för tiden eller rättare sagt så är det ju frågan om man känner någonting alls när det är "tomt"...men o förklara hur man känner sig inombords är inte lätt men det är  liksom som om man var i en dvala...man existerar, man andas o lever men ändå så kommer man ingenstans..

Det man tyckte var kul förut är inte det längre. den känslan har ja inte längre...ja känner inte den där "bubblande" känslan av va kul att få planera, bjuda hem folk, hitta på saker m.m

Känns som ja inte ser nåt med "positiva ögon" utan gör det för att ja "måste"...känner lixom ingen glädje av nåt..inte ens till sånt som brukar glädja mig...ser inte fram emot saker o ting som ja gjorde förr då man verkligen kunde längta o önskade att dagarna kunde gå ännu fortare...

Känner mig matt o orkeslös...vet liksom inte vart ja ska finna orken o motivationen för att liksom ta mig över/vidare...känner mig nedstämd o ja gråter ofta (alldeles för ofta) när ingen ser....känner ingen glädje...har inga vänner vid min sida så att ha nån o prata med existerar inte...har liksom lagt ner detta med vänner då en har försökt så många ggr att få umgås o när ingen hör av sig så börjar tappa lusten o man känna sig oönskad o obetydelsefull..att de inte vill ha nåt med en att göra..

Känner mig inte älskad av Henrik längre..tycker han ser på mig med besvikelse missnöjd blick...han värdesätter inte mig o det ja gör...för honom, för barnen, för oss o för familjen...visst han jobbar o det gör inte ja..han betalar alla räkningar o ja värdesätter det enormt även om det oxå får mig att må dåligt o ja blir ledsen att ja inte har några pengar att bidra med o speciellt när Henrik kommer med gliringar på det vilket sårar mig otroligt mycke men ändå så kan väl det ja gör värdesättas med det är inget värt...

visst det var inte meningen att det skulle bli så här från början men det ena efter andra hände o man föll liksom längre o längre ner...ungefär som i en sandgrop....det spelar ingen roll hur försiktigt du klättrar så rasar det bara ner mer o mer sand o du kommer inte upp...

Funderar ofta på om ja ska lämna allt o se om ja kan finna lycka o glädje igen nån annanstans men ja vet inte vart ja ska ta vägen..ja har inga vänner, ingen släkt, inga pengar..ingenting...det kanske är lika bra o inse att ja är ingen...ja är inget värd, ja är oönskad o obetydelsefull o att alla andra klarar sig bra/bättre utan mig....

Å nej ja säger inte nej till livet...ja säger nej till det här...nej till att må o känna så här...för hur jobbigt det känns o hur mycket ja än gråter så vill ja inte sluta leva utan ja vill börja leva men vet bara inte var,när o hur...

Så frågan är om ja egentligen bara ljuger för mig själv??? för detta skrev ja för 3 år sen men kruxet är ju att ja fortfarande lever samma liv...inget har förändrats bortsett från den inre psykiska smärtan...bröstet som värker...hjärtat som sörjer...tårarna som rinner ner för mina kinder har blivit värre/fler...så vad är det ja väntar o hoppas på ska hända med mig o mitt liv?? 

Tror ja på att mirakel ska ske eller väntar ja på att nån annan ska ta beslutet/besluten åt mig?? trodde att ev 2020 skulle kunna bli mitt år...här sitter ja 2 år senare och hoppas fortfarande på att mitt år ska komma men fråga är när o om....

Vet att mycket hänger på mig o att ja måste börja tänka positivare o utmana mig själv att möta sånt som gör mig rädd men om man inte har modet, orken, tänket eller motivationen hur går man då vidare???

Åååå vad ja önskade att ja hade en MASSA positiva saker att skriva om...men just nu känner ja mig som världens mest negativaste...omotiverade.. ensammaste...ledsnaste.. tråkigaste... bedrövligaste människan som finns på denna jord...ja med andra ord så känner ja mig allt negativt som man kan känna typ...

Önskade så himla mycket att det kunde hända nåt positivt i mitt liv...nåt som fick mig att le igen..nåt som fick mig att känna glädje o värme inombords...nåt ja kunde se fram emot...längta efter....

Men det känns som detta är någonting som är låååååååååååååååååååååååååångt fram...vet inte ens om ja kommer att få uppleva det igen....eller vad som behövs för att få uppleva det..

Inte ens detta inlägget fanns det en gnutta positivitet...

Idag har ja tagit 3:de sprutan...håller tummarna att ja reagerar lika bra på denna som ja gjorde på de andra två (bara ont i armen) men en vet aldrig..

Ja vem kunde tro att detta viruset som man hörde talas om i slutet på 2019 i Kina skulle slå ut en hel värld...o nu 2 år senare så sitter vi fortfarande här o slåss mot detta fruktansvärda viruset som ingen vet när det ska ta slut...

Undra hur många fler sprutor det kan bli?? 1,2 eller fler??

Även om vi i Sverige kämpar för att få ner smittan så gäller det oxå att hela världen gör detsamma...för annars så lär vi få hålla på i måååååååååååånga måååååååånga år till....

Tänk om man bara kunde somna o när man vaknade igen så var allt detta med coronan bara en dröm...en mardröm som tack o lov inte var verklig...

O det spelar liksom ingen roll hur man än försöker att inte  läsa eller höra allt vad de säger/ skriver om så kommer man inte undan...median möljer ut en massa precis överallt precis som viruset....

Har glömt o uppdatera om hur det har gått för min katt...har varit iväg o kollat upp blåsljudet som de hade upptäckt när ja var till veterinären i dec...så nu skulle vi göra ett ultraljud för att se hur allvarligt det var eller inte..

Men tack o lov så var det inget o bry sig om utan det var ett sk stressrelaterat blåsljud som uppenbarligen  märks av när han är hos bl.a veterinären...han tycker ju inte om att vara i buren o den förknippar han väl med nåt "dåligt" eftersom det är den enda gången som buren används o det är när vi ska till veterinären...

Men njurproblem har han fortfarande o ja har ingen aning om, när, var o hur läget kan förändras men ja hoppas innerligt att det dröjer...njurmaten som är bra för honom totalvägrar han ju att äta så det är väl egentligen bara tiden som får utvisa hur länge han lever...men så länge han mår bra o inte visar nåt teckan på försämring så är ja glad....