Idag skulle min mamma ha fyllt år...tänk om man hade kunnat fått firat henne med blommor, tårta o paket istället  för att sätta blommor vid minneslunden....tänk om man hade kunnat fått sjungit "Ja må hon leva" istället för o känna sorgen, saknaden o att tårarna rinner nerför kinden...

Men tycker man borde bli "van" för i år är  det 16 år sen hon lämnade oss men man blir inte van..visst man känner inte av samma smärta som man gjorde i början men man känner ändå nåt..för det gör ont o sakna nån....

För som en präst sa en gång: " Tiden läker inte alla sår men tiden får såren att blöda mindre"

Dessa orden brukar ja tänka på ofta för det är ju så det är...det spelar ingen roll hur länge sen det var så gör det ont inombords när man mister nån man älskar..

Tänker på mamma nästan dagligen o ibland undrar ja hur hon hade varit som gammal om hon hade levt idag...hur våra liv hade sett ut men framförallt vad mycket smärta o tårar vi hade sluppit..livet kan allt vara jävligt grymt o orättvist....

      Jag älskar dig o saknar dig så enormt mycket mamma       

Dessa är några synonymer till utesluten:

- ta bort...

- utestänga..

- utstöta...

- peta...

- utelämna...

- inte ta med...

- hoppa över...

- förbigå...

- inte räkna med...

- välja bort...

Det är som när en gick i skolan...när det skulle väljas lag...det var alltid de duktigaste o coolaste som blev valda först sen var liksom "bottenskrapet" kvar på slutet...men det behövde inte innebära att man behövde vara dålig bara för det men man passade liksom inte in "innanför ramarna"...man höll liksom inte måttet...

Samma sak gäller även nu....spelar ingen roll hur duktig eller cool man än är eller åtminstonde försöker vara följer man inte "mallen"  eller uppnår kraven så blir man utesluten...

Ja har skrivit om detta förut...många ggr... o visst finns det värre saker att oroa sig för här i livet...MEN det här är mitt liv...o ja vill inte gå omkring o må som ja gör...

Har nämnt tidigare i inlägg om att mina sk vänner inte längre är mina vänner...ja de ja umgicks med...messade o tog en fika med...de som ja hittade på saker med....men ja ser ju att mina sk vänner umgås med varandra...de som ja oxå umgicks med...tillsammans...vi var ju ett sk gäng...både med o utan barn o gubbar...

Men ingen taggar mig men de taggar varandra på sociala medier....ingen lägger ut bilder på mig eller tillsammans med mig men de lägger ut bilder där de hittar på saker eller vill hitta på nåt...ingen skriver grattis goa fina du till mig när ja t.ex fyller år men de andra gör det... de andra träffas o umgås (även under coronan) men själv minns ja inte ens när ja umgicks med nån av mina sk vänner...minns inte när nån av dem ens messade mig senast...

Ja har försökt o accepterat detta...att ingen vill ha nåt med mig att göra...men det är svårt för man blir ju ledsen när man ser dem på sociala medier...bara som senast i helgas så såg ja 2 sk gemensamma vänner (par) som firade att den ena hade fyllt jämt...de var på show...ut o åt..bodde på hotell osv....men det var inget som  en annan fick förfrågan  om man ville vara med o fira henne...men jag såg flera bilder o taggningar från då o dessa är några som ja har stått ganska nära en gång i tiden...känns som man blir knivhuggen i hjärtat..

Sen igår hände nåt som gjorde mig ledsen (kanske fjantigt att en vuxen människa reagerar som ja gjorde men mår man inte bra inombords...känner sig oönskad o utesluten så kan man inte rå för sina känslor)

Jo det var så här att igår fick Henrik en inbjudan  till en fest i sommar...han frågade om ja oxå hade fått en men just då hade ja inte det....tänkte väl att den kommer väl...men det gjorde den inte..ja fick aldrig nån inbjudan...men nu tänker väl de flesta att inbjudan var väl till er både även om bara en av oss fick den..

Men det var liksom inte det...eller jo ja vart ledsen o kände mig utanför att ja inte fick nån speciellt eftersom jag kunde se vilka som var inbjudna o alla mina sk vänner hade fått en varsin oavsett om de var ihop med nån så fick alla en varsin...men ja var den enda som inte fick nån...o dessutom så är Henrik inte ens vän (på social media) med personen ifråga som skickade inbjudan men ja är det..så det kan inte ha varit så att de inte hittade  mig...

O ja har bjudit in detta par på kalas här x antal ggr så ja tycker väl ändå att ja oxå förtjänar att få en egen  inbjudan som alla andra o det är egentligen ja som känner o har haft mest kontakt med henne än vad Henrik har haft men ändå så letade hon upp honom och skickade en inbjudan men ja som finns på hennes vänlista fick ingen...

Ja kan som sagt inte rå för att ja känner som ja gör men känner mig inte speciellt välkommen till den festen...

Henrik får gärna gå men ja stannar nog hemma...

Men det kanske är så att ja har gjort nåt dumt/fel men vet i så fall inte vad....eller är ja så himla tråkig..

speciellt när ja typ aldrig dricker alkohol??

För dricker man inte så blir man förr eller senare utesluten...de slutar helt enkelt o höra av sig (vet om flera som det har hänt samma sak för) för det är typ liksom som att man inte har någonting där att göra om man inte dricker alkohol som de andra....

Eller är ja helt enkelt bara en hemsk person som man inte vill ha nåt med att göra?? för det är precis så som det känns..för att alltid bli utesluten är inte roligt o många förstår inte hur tufft det kan kännas...hur ont det kan göra..hur ledsen man verkligen kan bli...

Ta bara mig själv....har SÅ nära till tårar hela tiden...gråter ofta när ingen ser...har ett ständigt (nästan) tryck över bröstet/hjärtat...ofta svårt att komma till ro/somna på kvällarna..känner mig övergiven, utesluten, ensam o ledsen men oxå utnyttjad när andra är i behov av hjälp...

O sen att man har en man som inte förstår en gör inte saken bättre...han har oxå en del med mitt mående att göra ...att ja mår som ja gör ...när han inte kan eller vill förstå...för psykisk ohälsa är inget man pratar om inom familjen...för det existerar inte i Henriks släkt  medans det har funnits i min släkt så länge ja kan minnas...

Önskade att livet såg helt annorlunda ut...att man mådde bra o hade vänner, släkt o familj runt omkring sig... men så kommer det aldrig att bli o ja tror ja kommer att dö ensam o olycklig....

Kanske ja är en bitter människa som helt "enkelt" inte kan släppa det förflutna o blicka/gå framåt...