Ja funderar på att skriva en sk bucketlist...inte med drömmar o mål som ska uppfyllas innan ja dör utan det skulle vara mål som ja skulle sakta uppfylla för att typ "hitta tillbaka" till livet...för att få känna glädje o lycka igen...känna sig som en medmänniska som folk behöver o uppskattar än den ja känner mig som nu...ensam o bortglömd..

Vinna över rädslan att misslyckas eller känna sig misslyckad..

Ja kommer inte sätta några vansinniga mål som att t.ex hoppa fallskärm (är höjdrädd)..inte sätta mål som är omöjliga att uppfylla utan små mål som ja vet att ja klarar av om ja bara vågar, kan o vill...att bara ändra syn på sig själv att man kan mer än vad man tror..bara det kan vara ett mål i sig...

Ja skulle ju kunna sätta upp 5-10 små mål...som ja med tiden bockar av...o innan årets slut så har ja förhoppningsvis bockat av dem alla..kanske t.om kunnat lägga till...men ja tänker inte stressa för att kanske misslyckas i slutet utan ja får ta varje mål på allvar men det får ta den tiden det tar...men att man i alla fall har t.ex året på sig...eller att man kanske ska ringa det där samtalet innan sommaren...eller att man ska orda x antal tillställningar innan sommaren är slut etc etc...

Ja det kan ju vara vad som på en bucketlist o det är ju bara till för mig själv..för att förhoppningsvis finna inspriation, bli triggad o känna viljan att genomföra målen...

Mitt största mål är i alla fall att ja ska försöka finna mig själv o finna glädjen till livet o allt runt omkring...bli en gladare människa..se saker o ting med en annan syn...våga tro mer på mig själv..

Ja kan flyga....ja är inte rädd!!!!

Livia frågade mig imorse hur länge det var kvar till sommarlovet o då räknade vi fram att det skulle vara 47 skoldagar kvar..o då menar ja skoldagar efter man har tagit bort helger o lovdagar...

Men som sagt..dagarna flyger iväg...tycker veckorna bara består av måndagar o fredagar...o vi är ju redan inne på sista veckan i mars...

Läste nyss ett inlägg från en nybliven mamma som skrev om att inte amma o att hon var tvungen o försvara sig o förklarar varför hon hade valt att inte amma...

Visst att amma har ju många fördelar..som t.ex att maten alltid är med o det är lagom varm...mjölken är gratis o den innehåller många bra saker som ett nyfödd barn behöver...

MEN.............................................

Sen finns det ju oxå de människorna som inte kan eller vill amma av olika anledningar...men det gör inte dem till sämre mammor för det..huvudsaken är ju att ens barn får mat..sen om det är från bröstet eller från en flaska kvittar huvudsaken är att barnet blir nöjd (o även mamman för det är så mycket känslor som strömmar igenom kroppen på en)

Ofta pratas det om att barnet får närhet av mamman av att amma..men det får barnet även via flaskan..det är ju inte så att barnet måste äta själv...visst så kanske det blir mer "hud mot hud" vid amning men det är ju bara bröstet mot ansiktet...för det är ju inte så att man klär av barnet naken varje gång man ammar..o visst innehåller mjölken mycket nyttigheter som barnet behöver men är inte livsavgörande..det som är livavgörande är ju att barnet får mat...

Varför är det så tabu att inte amma?? varför pratar man typ aldrig om det o varför ska vi mammor skämmas, känna oss värdelösa  o behöva försvara oss varför vi inte ammar?? valet kanske inte ens var vår eget utan "naturens gång" att man inte kunde!! 

När ja väntade mitt 1:a barn så gick ja en föräldrarkurs...bm sa att det var bra o gå en då man fick lära sig en del o hade ja vetat det ja vet nu så hade ja aldrig gått då vi inte fick lära oss ett dugg o hela kursen gick ut på att man födde normalt med knappt nån smärta alls...amningen fungerade på en gång o man hade massa med mjölk o barnet hade 10 fingrar o tår o inga sjukdomar/ problem utan allt var helt PERFEKT..(kan ju berätta att vi var 8 par som gick denna kursen o 7 av oss fick kejsarsnitt o inte en enda gång så nämdes kejsarsnitt  på kursen)

Men hur som så skulle man få lärar sig amma på kursen...med en docka!!!! ööhhh ok..men hur i helvete lär man sig att amma med ett "dött" ting som i detta fall var en docka..ja  gick inte hela kursen..gick 2 av 4 ggr då det var en usel kursen men ja har hört många efter det som har gått en bra mycket bättre kurs än när ja gick..så alla kurser är inte dåliga..vi hade nog bara oturen att få en sådan..

Sen kom dagen då min dotter föddes..ja hade väl planer på att amma som de flesta har när man får barn men kruxet var att ja fick aldrig igång nån mjölkproduktion trots många försök att amma o pumpa ur så fick ja aldrig till nån mjölk så min dotter fick ersättning..så höll vi på vid varje mat tillfälle..försökte amma o sen pumpa ut (bägge brösten) för att sen ge ersättning..detta tog minst 1 h varje gång o ja vart mer o mer stressad o bävade inför varje måltid..

När ja kom hem försökte ja några dagar till men hade samma känslor som på sjukhuset..bävade o grät inför varje måltid då det inte fungerade med amningen...sen att ens barn skriker för att de vill ha mat gör ju inte saken bättre..men till slut orkade ja inte o ringde gråtades till min mamma o frågade om ja var egoistisk om ja inte ville försöka amma nåt mer..

Då sa min mamma  att får det dig att sluta gråta o få dig att må bättre o att Alice blir nöjd med ersättning då tycker ja att du ska sluta...så då gjorde ja det..

Sammanlagt försökte ja väl i 5-6 dagar men eftersom ja inte fick till nån mjölk o ja mådde jättedåligt inför varje måltid för att ändå behöva ge Alice ersättning i slutändan så var inte amningen nåt bra alternativ för mig...nu kanske många tycker att ja gav upp för tidigt o att det tar tid att få mjölken att rinna till men hellre en lycklig mamma o ett nöjt barn än att må skit o ha ett skrikade barn o kämpa på med amningen bara för att andra tycker att man SKA amma..

Ja ångrar aldrig mitt val o ja har väl kanske heller aldrig behövt försvarat mig varför ja inte ammade men vill gärna försvara andra mammor som inte ammar att det är inte fel o att de är inte sämre mammor för det..ja tycker oxå att man ska ta bort TABU stämpeln o att man pratar mer öppet om det...på tv, i radion, i tidningar, på mvc. på föräldrarkurser etc ..för allt är inte en självklarhet o det är viktigt att få veta att man är inte ensam...

Så när ja väntade mitt andra barn så hade ja redan  bestämt mig för att inte amma för att ev inte behöva  uppleva samma sak som förra gången...så när Livia föddes så fick ja tabletter för att inte mjölken skulle komma igång...o det gäller oxå för personalen på sjukhuset att inte ifrågasätta varför utan acceptera vad man vill/har bestämt sig för..o ja ångrar inte det valet heller...

Nu har ja aldrig känt mig som en sämre mamma för att ja inte har ammat mina barn men vet att många tyvärr gör det..därför är det viktigt att folk överlag tänker sig för innan de vräker ur sig för att det finns en anledning till att man inte ammar sitt barn...sen om man har valt det själv eller inte spelar ingen roll...folk måste kunna acceptera utan att behöva ställa frågor/kommentarer..

Som t.ex denna föräldrarkursen som ja gick på..vi hade en träff efteråt där mammorna träffades med sina små barn o då kommer en bm in i rummet o säger "Hej alla ammanade mammor!!!

SÅ JÄVLA FEL!!!!

För där satt ja o en mamma till som inte ammade för att vi inte kunde (sen kanske det var nån mer)..nu reagerade  ja inte personligen på detta uttalet men ja vet att den andra mamman kände sig nere pga att hon inte kunde amma..så ja vart arg för andra icke ammande mammors vägnar ( men detta togs upp vid ett annat möte o de bev inte alls glada när de fick höra detta)..

Man kommer ALDRIG bli en sämre eller värdelös mamma oavsett om man ammar eller inte..så ta bort denna stämpeln att det skulle vara fult att inte amma..huvudsaken är att barnet blir mätt o nöjd o på så vis så bli även du som mamma nöjd

Mars är ju 1:a månaden ut under årstiden våren...o även om man tittar ut just nu så känns våren låååångt borta med tanke på all snö som kom ner under natten o nu under dagen o mer sägs det ska komma..det ska även bli kallare..typ 10-15 minus...

Men vi har fått smakat på lite av våren...det har ju smält undan bra möe snö o det har varit plusgrader, soligt o en massa fågelkvitter så det är skönt att veta att vi går åt rätt håll i alla fall..o att det är ljusare på både morgonen o på kvällen..

Men men...än är inte vintern redo o släppat taget så vi lär nog se många fler snöflingor o minusgrader innan våren är här för att stanna....

Skulle få besök igår av några kompisar..det skulle vara xxx o deras barn...hur som så skulle det komma 3 vuxna o 4 barn..men i tisdags så får ja veta att x o hennes barn inte kunde komma för att hon hade fått förhinder..helt ok för så kan det ju bli..

MEN....

Det som var,var att hon själv inte berättade detta för mig utan det fick ja veta av X (utav en av de andra som skulle komma)..detta var på tisdagkväll...sen gick hela onsdagen o ja hörde fortfarande inget ifrån X att hon inte skulle komma..även om hon nu kanske visste att ja visste så kunde hon väl åtminstonde skrivit till mig o sagt typ att va synd att vi inte kunde komma..vi som hade sett fram emot detta eller dylikt..tycker det tillhör hyfs att man hör av sig till den man inte kan komma till oavsett om den personen redan vet eller inte..

Sen kom torsdagen..o då vart det ytterligare ett bortfall så det slutade med att det kom 2 vuxna o 1 barn..men vi hade trevligt ändå så inget ont om det..vi hade t.om ovanligt trevligt..

Men sen så ringde x till en av de andra medans de var här...men inte ens då kunde hon typ ha hälsat till mig eller så..ingenting...utan hon sa bara det hon ville o sen var det hej då...tyckte väl att ja kunde väl åtminstonde vara värd att hälsa till...men men som sagt...våran vänskap är inte betydelsefull längre..o har inte varit det heller på många många år...men när vi var yngre så var det tvärtom...vi klarade inte oss utan varandra...vi var varandras ALLT...

Nu för tiden så är ja inte ens värd ett hej eller att få ett meddelande om att hon inte kan komma...ja ja blir inte ens bjuden hem till henne när hon eller barnen fyller år....sist fick ja inte ens komma pga att hon menade på att det fanns inte plats för oss (mig o barnen) men hade det varit en riktigt vän så hade man väl sagt att självklart får ni komma..vi knör ihop oss..

Allt rinner ut i sanden o snart kommer vi bara vara ett namn för varandra men inte mer...för barnen blir äldre o det är väl egentligen tack vara dem som vi fortfarande ses nån gång då o då...förr firade vi ju varandras födelsedagar o bytte julklappar...nu gör vi inte det längre så då blir det ju ännu mindre chans att vi ses samt att barnen får andra intressen o glider isär..mina barn tycker redan nu att det inte är så roligt att umgås eftersom de inte är intresserad av samma saker längre men visst ibland så kan det bli lyckat..som nu igår t.ex