Bara några dagar kvar av augusti...3 dagar av sommar... ja i alla fall årstiden sommar då septemeber anses vara en höstmånad...fast man kan nästan säga att hösten kom redan i juli...för i år kan man verkligen säga som Tomas Ledin sjunger "Sommaren är kortet. Det mesta regnar bort...."för det kan man verkligen bokstavligen säga att det har denna sommaren gjort..

Det har kommit så mycket regn eller varit så kallt, gråa o blåsiga dagar så man minns inte de dagarna som var bra...var det verkligen några dagar som var bra?!?! ja några dagar har vi fått men alldeles för få...som man längtade efter denna sommaren o så blev man liksom snuvad på den pga det dåliga vädret..ja ja vi får hoppas på en fin, solig o varm höst istället..

Livia är nu inne på sin 3:de vecka i skolan...tycker det var igår de gick på sommarlov o nu är det nästan 3 veckor sen sommarlovet tog slut...Alice har sökt jobb samtidigt som hon funderar på vad hon vill göra/jobba med...

När det kommer till mig själv så står jag väl fortfarande o trampar på samma ställe..försöker peppa/intala mig själv att ja måste lämna den sk comfortzonen men det är svårt...det går upp och ner..vissa dagar bättre än andra men sen kommer dessa JÄVLA hjärnspökena o sätter griller i huvudet på en o tankarna far runt som en tornado..

Har i alla fall en sak ja kan vara stolt över...låter nog inte så speciellt märkvärdigt för er men för mig är det ett litet steg..för ett tag sen så stod ja i val o kval om ja skulle fixa en kräftskiva..förr var detta det bästa ja visste att anordna fester/inbjudningar men inte längre..men förr så hade ja alltid en kräftskiva o den var verkligen uppskattad men sen kom coronan samt att mitt självförtroende har försvunnit mer o mer..

Men hur som så var ja i val o kval om ja skulle fixa en eller inte men i sista sekund så bestämde ja för att "ja i år ska vi ha en kräftskiva" så ja skickade ut inbjudningar o började planera men sakta men säkert så började ja tvivla o funderade på om ja skulle ställa in..ena dagen ville ja andra dagen inte o så höll det på..men i lördags så blev det i alla fall av...alla kom utom 1 par och det kunde inte bli bättre...alla hade roligt..berömde mig för hur fint ja hade gjort, vad god kakan var som ja bjöd på m.m så det fanns inget o klaga på o ja drack lagomt så ja var inte bakis dagen efter heller    ja t.om tillät mig att ha roligt o få känna mig uppskattad...men varför kan man inte hålla kvar i den tanken/känslan?? varför försvinner den så snabbt??

Ja ska försöka men det har ja oxå sagt såååå många ggr men man kan inte mer än försöka o visst ja gnäller i många av mina inlägg men det är här ja ventilerar..det är här ja skriver av mig en del o på så vis kanske bearbeta lite av allt man håller inom sig...o vill man inte läsa så är det upp till var o en...men å andra sidan så är ja inte den enda som har det så här....alldeles för många där ute som lever i det tysta o skäms...lägger skulden på sig själva att det är som det är men egentligen så vill de inget annat än att bli sedda, hörda, älskade och att få vara nån som andra ser..ingen vill vara "osynlig" ..det har blivit bättre man uppmärksammar det mer o mer men tyvärr så är det alldes för tabu att prata om det o att våga säga att "ja ja är ensam, ledsen, gråter när ingen ser o ja vill inget hellre än att nån ska se mig"

Ofrivillig ensamhet och psykisk ohälsa är nästan som ett beroende...ju längre det går desto, desto djupare man faller desto mer man fastnar i det och det blir svårare att ta sig ur men nånstans måste det finns ett ljus, en hjälpande hand, ett vänligt ord eller kanske en varm famn???

Det är i alla fall vad ja försöker intala mig själv att nån gång ska ja väl förhoppningsvis hitta dit....