Tänk att röka ett paket om dagen o en del kan ju t.om röka mer än så...vem kunde tro att ofrivillig ensamhet är lika skadligt..

Alltså att vara ofrivilligt ensam är lika skadligt som att röka ett paket cigaretter om dagen..helt otroligt även om man nu försöker lyfta problemet om hur skadligt det kan vara för kroppen så lever många i ofrivillig ensamhet...många som lever i det tysta..det är tabu o säga att man känner sig ensam..

O de finns olika slags ensamhet:

Existentiell: 

- vi känner att våra innersta tankar och känslor inte går att dela, att ingen verkligen lyssnar eller förstår.

Social:

- man saknar band till vänner och bekanta som man känner samhörighet med eller kan anförtro sig åt.

Emotionell:

– man saknar en kärlekspartner som man kan anförtro sig åt på djupet.

Ja kan erkänna här att ja känner av i alla dessa tre...t.ex så har Henrik INGEN som helst  förståelse eller inblick hur det är o leva med psykisk ohälsa/ofrivillig ensamhet...han förstår verkligen INTE sen om det beror på att han inte vill/kan förstå, okunskap eller vad det nu kan bero på vet ja inte..

Men ja vet i alla fall att ja kan inte prata med honom om känslor..vad ja känner...hur ja mår etc....man tycker att man borde kunna prata med sin partner om allt mellan himmel o jord...speciellt om man har varit ihop över 20 år men nej det går inte med Henrik..fast det är väl egentligen inte förrän nu på senare tid som ja har insett hur olika vi är...hur lite vi vet o förstår varandra...

Kanske det alltid har varit så fast längre tillbaka då behövde ja inte nån som förstod mig, lyssnade på mig, fanns där för då mådde ja bättre..ja hade vänner, jobb..livet var enklare då...men nu när man verkligen behöver nån att anförtro sig till så finns det ingen där...

Många som tycker att hur kan du känna dig ensam som har familj men man kan känna sig OTROLIGT ensam ändå för att det är något som saknas men man vet liksom inte vad...sen vill man inte belasta sina problem till ens barn...barnen är ens barn o inte nån som man ska prata/gråta ut hos...

Sen växer barnen upp....man behövs inte längre...inte på samma vis som man en gång gjorde...förr fanns man där för ATT de behövde det nu finns man där OM de behöver en...o ja vet att ja kommer bli en vacker dag ännu mer ensam än vad ja redan är idag då barnen flyttar hemifrån..bävar inför den dagen..  

Har tänkt miljoner ggr hur kunde det bli så här?? vad gjorde/gör ja för fel?? Varför ska ja behöva vara ofrivilligt ensam?? ja som annars var en social, glad, pratsam, hade relativt gott självförtroende ,rolig  person som älskade att umgås med folk...gå på tillställningar/fester...anordna kalas/fester...bjuda in på fika m.m 

Men nu så tycker ja inget av detta är lika kul eller kul överhuvudtaget...ser inte fram emot saker med glädje som ja gjorde förr....nu har ju Corona ställt in o ställt om mycket men detta var ett problem innan dess men har tyvärr förvärrats sen coronan kom...

Henrik pratade häromdagen om att vi inte skulle försöka  börja umgås med våra vänner igen så som vi gjorde innan coronan....ja de få gångerna som vi träffades familjevis typ midsommar, kräftskiva etc..men ja känner inget behov av det..

Eller jo men ändå inte...min hjärna säger JAAAA ja vill umgås med folk medans mitt hjärta skriker smärtsamt NEEEEEEEEEJJJJJJJJJ....försvarsmekanismen att fälla ut taggarna så man slipper bli sårad...

Det är nog fel o tänka så men ja tror inte ja är ensam om att tänka/känna så...för varför ska ja umgås med vänner som aldrig  hör av sig ...varför ska ja sitta bland mina sk vänner med ett fejkat leende /skratta medans hjärtat gråter o tårarna är nära..varför ska ja sitta bland mina sk vänner o låtsas att allt är hur bra som helst när det är långt ifrån bra??

Det gör ont att ingen vill ha nåt med en att göra men det gör ondare att försöka gång på gång o man hoppas o tror att nu...nu denna gången så blir det nog bra så slutar det med att man känner som man har blivit huggen i hjärtat..hellre en smärta som känns kontrollerad...en sk jämnare smärta än bli huggen gång på gång med en okontrollerad smärta som gör så mycket ondare....som att riva upp ett sår gång på gång som håller på att läka...

O ju längre tiden går desto sämre självförtroende får man o man börjar till slut anklaga sig själv som man sen till slut tror på att man t.ex är värdelös...oduglig...man har inget värde...att man är en fruktansvärd hemsk person eftersom ingen vill umgås o ännu mindre höra av sig till...att man bara duger till andras behov/nytta..

Minns inte när ja fick ett telefonsamtal eller mess från nån av mina sk vänner....visst ja ringer/messar heller inte men ja gjorde men när man t.ex skickar ett mess så önskar man ju att man får ett svar tillbaka men oftast gick det flera dagar kanske t.om en vecka om man ens fick nåt svar...

Många av mina sk vänner som brukade säga när man sågs på t.ex affären "vi får ta en kaffe nån dag"..."ja ringer dig sen" men det blev aldrig varken kaffe eller nåt samtal...eller när ja hade bjudit hem en på kaffe som tackade ja men att hon skulle bara kolla så hon inte jobbade den dagen som sen valde bort mig o åkte på shopping istället fast att vi hade bokat in att vi skulle ses

Ja ja vet att man ska inte älta i det som har hänt/varit....svårt att ta sig framåt...ja ja vet men det är svårt att inte falla tillbaka..speciellt om det har satt sina spår...saker som gör ont...som t.ex saknaden efter att ha förlorat något...som ja har...ja har förlorat mitt liv....mig själv o vet inte hur ja ska hitta tillbaka....

Hur ja ska sluta tänka o bli sårad för det som har varit?? hur ja ska hitta en väg som tar mig framåt?? hur ja ska få mig själv att förstå att ja inte är en hemsk person utan ja är en människa som är värdefull o ha rätt att få vara/bli sedd, glad o lycklig??

Vill inte ens nämna ordet som finns på allas läppar därför valde ja ordet fred istället för detta inlägget..

Ja vet inte hur ja känner för detta..ena stunden känner ja en hemsk oro inom mig att det ska hända nåt här...medans ja ena stunden försöker "glömma" det som händer för en stund för att liksom inte "gå under"...

Det är som när Coronan kom o blev på allvar...vart man än vände sig så kunde man läsa/höra om corona....ÖVERALLT så till slutså var man tvungen o stänga av /blockera så mycket som möjligt för att inte ta del om allt som skrevs/sas om man inte skulle bli knäpp..

Samma sak nu...självklart är det fruktansvärt...självklart lider ja med alla oskyldiga...självklart är ja orolig för vad som kommer att ske....men samtidgt så önskade ja att ja bara kunde blunda o hålla för öronen tills allt var över..försäker inte påverka min oro till barnen..de har nog med sin egen för de hör o ser de oxå...

Ja vet att det är hemskare för dem som bor där än vad det är för oss här borta men ja har oxå rätt o få känna som ja gör o många andra..sen vet man att media förstorar upp mycket (o nej ja menar inte att det som händer inte händer) men oavsett när det händer nåt o media ska skriva om det så bara MÖLJER det ut en MASSA så det är väl inte konstigt om man till slut inte vet vad man ska tro eller så tror man på allt eller så får man bara "stänger av" för allt...

Men ja kan erkänna att ja funderar på o skaffa mig en "krislåda" så vi har om det skulle hända nåt...ja har googlat vart mitt nämaste skyddrum finns (detta har ja aldrig googlat om förut)

Fred på jorden kommer vi aldrig få uppleva...o man är ju uppvuxen att det är krig i vissa länder men nu är det i Europa där det inte har varit nåt sen 2:a världskriget sen oxå med ett så mäktigt land som dessutom öppnade eld mot sin grannland..som visserligen ligger långt ifrån oss men ändå inte...

De har ju även markerat här i Sverige men hur oroliga ska vi egentligen vara?? Kommer det bli krig även här?? 

Blundar hårt o ber till högre makter (om det nu finns några) att detta ska ta slut o att vi aldrig mer kommer få känna på denna oron igen...

Efter lång väntan så fick ja äntligen en tid till öra näsa hals..fick både bra o dåliga nyheter

De bra nyheterna var att de kunde inte se nåt avvikande utan allt såg bra ut....det enda som läkaren kunde ev tro på vara orsaken var att ja kändes spänd i halsen vilket kan ge halsont...så det enda han kunde rekommendera mig var att gå till en sjukgymnast som kunde visa mig övningar som förhoppningsvis skulle kunna hjälpa..

Svedan som ja har känt sen över 1 års tid vet ja egentligen inte om ja har fått nån förklaring på...ingen som vet men de menar på att lågt järnvärde kan ge sår/sveda i munnen så det kanske kan vara orsaken..ja vet inte

Det dåliga i det hela är ju om detta någonsin kommer att försvinna eller om ja måste helt enkelt leva med det...men ja har läst att stress/ångest/oro kan ge  såna här typ symtomer o ja har känt o känner fortfarande ett tryck över bröstet...oro osv så det kanske är relaterat till det psykiska hälsan..

Men glad i alla fall att det inte var cancer eller nåt annat som kanske hade krävt operation