Hur ja än försöker så känns det som allting bli fel..varför??

Spelar ingen roll hur mycket ja än försöker, hur ja än gör så blir det ändå inte bra...ja vill inget ont utan det ja gör är välment men ändå så möts ja av osäkerhet o rädsla..

Ju fler misslyckande desto mer känns det som knivhugg..som vrids om för varje gång...hur många varv kan en människa klara av innan den faller ner på marken o dör?

Att man egentligen mår som man mår med tanke på allt som händer uti världen...även om man inte blir drabbad "personligen" så blir man drabbad på ett eller annat sätt...ena stunden ska vi leva som vanligt men ständigt ha koll över axeln vad som kan verkas onormalt...men vad är onormalt??men hur ska man kunna leva som vanligt om man ska gå runt o vara misstänksam mot allt o alla??

Först kom covid o lamslog en hel värld...sen kriget o sen har det bara fortsatt...den ena saken efter den andra...så mycket som det har hänt under dessa 3 senaste åren så mycket elände  har ja inte upplevt under alla mina levnadsår..

Man försöker "stänga av" för att inte matas konstant med en massa info om vad som händer men det är lättare sagt än gjort för det händer nya saker hela tiden...man vet inte om man ska våga gå på större tillställningar eller åka till större stad som till Sthlm,Gbg...

Man vet inte vart, när eller om man kan uttrycka sig utan att det blir fel...att bara vara svensk kan vara en faktor till att inte nämna att man är det...man kan vara på fel plats vid fel tillfälle...man kan säga eller göra  nåt som inte är ok fast man trodde att det var det..att bara vara svensk på fel plats kan vara ett "fel"..det nämdes ju t.om i tidigare intervjuer att om man reste utomlands..speciellt till vissa länder så skulle man inte "skylta" med vart man kom ifrån utan ligga lågt...

Hur ska man kunna leva "normalt"?? Trodde man hade återgått till det sk "nya normala" efter coronan men så vart inte fallet..för vad är det "normala" i dagens samhälle?? Oro, misstänksamhet, rädsla, ovisshet..listan kan bli lång...

Men HUR ska man kunna leva som VANLIGT när INGENTING är som VANLIGT?? 

Hur orolig ska man vara..hur misstänksam och rädd ska man vara eller ska man bara "blunda" o låtsas att allt är som det ska??

Ja  försöker inte ta till mig allt för då blir ja tokig men ja kan ärligt säga att allt som händer gör mig rädd...rädd för att inte veta vad som kan hända..orolig för mina barn o deras framtid...deras eventuella barn ska de växa upp med detta?? för med tanke på hur det är nu så känns det inte som att detta kommer bli bättre...kommer det någonsin bli en vändning eller är detta nåt vi kommer att få leva med??  

 Är detta det som är det "nya normala"??

Visst har vi haft det lite kallt tidigare men idag var det nog som kallast (på den här sidan av året)..2,5 minus visade termometern imorse...o vi lär definitivt få kallare men en är inte redo..i alla fall så är inte ja redo för vad hösten/vintern innebär...men det är väl för att den kalla tiden är såååå mycket längre än den varma..

Men solen skiner i alla fall...har gjort det ett tag..alltid något men det har ju blåst så in i helvete så en håller ju på o frysa ihjäl...ja kanske inte bokstavligen men det är inget kul väder o vara ute i även om det ser så vackert ut med solen o alla höstfärger...

Nej några svettiga dagar lär vi nog inte få på bra länge....ja inte pga solen i alla fall...

Såg i mina senaste inlägg att det var typ 1 månads mellanrum mellan dem..så det blir nästa så med detta inlägget oxå men men det blir så ibland...ibland så har man liksom inte tiden, lusten, orken eller helt inget att skriva om sen andra stunden så har en egentligen så mycket som man vill skriva om men ändå inte gör det...

Men det får väl bli de inläggen som blir...oavsett om de kommer ofta eller inte...intressanta eller ointressanta inlägg kvittar bara man får skriva ner några rader eller mer...