Ja vet varken ut eller in...ja bara känner mig tom, arg o ledsen...ja försäker inte tänka på det men det går liksom inte...det ploppar upp i huvudet när som o hur som...men ja vet att ja måste skjuta undan tankarna för annars blir ja knäpp...måste fortsätta med livet hur jobbigt det än är...

I onsdags var ja med pappa på sjukhuset för att få veta vad som är fel...vi fick veta att det hade skickats remissser till  öra,näsa hals o lungröntgen..så dit ska han oxå innan vi har alla svaren..

Först trodde de även att det var nåt fel med njuren men efter 3 omtagningar av kontraströntgen samt ultraljud så fann de inget konstigt...o det var ju bra nyheter...

Alla blodprover visade inte dåliga resultat men det fanns prov som visade det man troligtvis misstänkte: blodcancer

Även om just det provet visade "bättre" än sist så har pappa små (ja ja vet inte vad de hette) men för att summera dessa små så var det en blodsjukdom/cancer..

O eftersom pappa inte är "sjuk" så ger de honom ingen behandlig för tillfället men han ska ta prover varannan månad för att de ska hålla koll o sjunker det (eller om något annat händer)  så får de diskutera om det ska sättas in cellgifter eller strålning...

Har googlat (vet att man inte ska göra det men kan inte låta bli...en vill ju veta mer) o det sägs att man kan leva ett livslångt liv trots sjukdomen...även att forskningen har gått framåt o fler överlever men sen är det ju så mycket annat som spelar in...åldern, sjukdomar etc etc...

Men  ja måste "släppa taget om sjukdomen" o låtsas att allt är som vanligt..för ja kan inte gå o tänka "att deta kanske är sista gången vi gör si eller så"...kanske det är så men det kan oxå dröja många många år...men det är svårt att tro på nåt bra när en inte har några bra erfarenheter i bagaget när det gäller cancer..mamma levde 7 månader från hon fick sin diagnos tills hon somnade in...

Men ja måste tillåta mig att skratta, njuta, leva livet..planera framtiden...inte leva i skräck o oro men det är lättare sagt än gjort men ja måste....o så länge pappa inte är "sjuk" så får vi ta vara på alla dagar o tro på att detta ska gå vägen...men ja har bara pappa o ja vill inte att han ska dö...

Men jobbigast är att inte ha nån att prata med om detta..vill inte prata med pappa för det blir så jobbigt o ja bara gråter..ja skulle ju vara stöd till pappa men det slutade med att han fick trösta mig..visserligen hade vi kommit hem till honom då men ändå...även om en har misstänkt så kommer det som en chock... pappa sa att han först  blev ledsen o förtvivlad men fick inse att det är som det är o det blir som det blir...han visste väl egentligen innan sen tidigare men ville inte säga nåt förrän svaren kom....ja har frågat honom tidigare om han vet nåt men inte berättar o han sa nej men sen visade det sig att de hade pratat om olika diagnoser (men då visste de inte vad det kunde va) men läkaren hade pratat lite tidigare om strålning/cellgifter o det har inte pappa nämn men han ville inte oro mig..

Helst ville han nog inte alls att ja skulle veta men eftersom han var på det ena läkarbesöket efter det andra så är det ju inte konstigt om man börjar undra o förstår att nåt är fel..

Värst blir det ju när/om han bli sjukare o vi bor så långt ifrån varandra..ja vet inte hur ja ska kunna lösa det...troligtvis så får ja flytta hem till pappa...för det är bara ja som finns vid hans sida...mina andra syskon vet inget o pappa ville heller inte att de ska veta nåt..inte i nuläge i alla fall..han menar på varför ska de "bry sig nu" när de inte gör det annars...o ja är glad att vi tycker samma...för varför ska man låtsas bry sig om när nåt händer när de totalt skiter i en annars...

Men värst just nu är o känna trycket över bröstet...brännande ögonlock...hela tiden vara nära till tårar men framförallt hjälplösheten...men ja lovade mamma att ta hand om pappa o det ska ja göra...tills döden skiljer oss åt o ja hoppas det dröjer många många år...

Idag får vi förhoppningsvis svar på alla provtagningar som pappa har genomgått de senaste månaderna..

Ja försöker vara optimistisk men det är svårt...men oavsett svar så är ja med pappa så han inte ska ev behöva ta emot dåliga besked ensam...o så får vi ta det därifrån...vi vet ju inget i nuläge

Känner som ett tryck över bröstet...försöker ta djupa andetag men det är tungandat på nåt vis o trycket försvinner inte...känner även en brännande känsla i ögonlocken o tårarna är inte långt borta..

Att känna obehag i kroppen som man inte kan göra något åt..fast det sitter inte där hela tiden utan trycket o känslan kommer o går...fast senaste tiden så kommer det ofta...ja kan t.ex nästan börja gråta i kön på en affär utan någon som helst förvarning o då måste ja koncentrera mig på att andas o fokusera mig på annat så ja inte börjar gråta..har t.om torkat tårar när ja satt på ett fik en gång...satt där ensam o såg alla runt omkring mig o kände mig som världens mest ensammaste människa...alla hade någon o där satt ja i min ensamhet...

Är så trött på att känna så här...är så trött på att vara ensam o känna mig så ensam...trött på alltid vara så nära till tårar eller att de kommer vilket ja vill eller inte...är så trött på all jävla skit som händer runt o i mitt liv..så trött på att behöva vara ledsen. känna oro, obehag....trött på att inte kunna se fram emot saker..trött på att inte känna glädjen till livet (nej ja vill inte dö utan det är över livet överlag)

Trött på att "småsaker" kan få mig jätteledsen för så som det är i nuläge så blir "småsakerna" inga småsaker utan stora som sårar...som t.ex när ja fyllde år...ja har 2 vänner som ja har känt i hela mitt liv...INGEN av dem gratulerade mig på födelsedagen...INGEN o de om nån trodde ja skulle göra det...den ena av dem var min allra bästa vän o vi delade allt när vi var små,i tonåren o även när vi blev vuxna...sen flyttade ja o vi umgicks allt mindre o ja vet att man kan växa ifrån varandra men det innebär ju inte att vänskapen måste ta slut...

Men hur som så sårade det mig att de inte gratulerade mig...framförallt min sk fd bästa vän att inte ens hon hörde av sig...detta fick mig att känna mig ännu mindre värd...att ingen vill ha nåt med mig att göra...

Mådde ja bättre så skulle ja väl inte bry mig...men ja är så ledsen o känner mig så ensam...ja önskade att ja hade nån..en enda vän som ja kunde dela livet med..prata o umgås med..men ja har bara mig själv...o nu allt detta med pappa så är det skitjobbigt att inte ha någon att anförtro sig till...nån att kunna ventilera sig med 

Ja önskar livet såg annorlunda ut...kanske en vacker dag kan ja se ljuset  igen o se fram emot vad livet har att erbjuda men just nu är det bara svart... 

Idag började barnen i skolan (Livia i 4:an o Alice i 9:an)...efter ca 10 veckors ledighet..på både gott o ont...fördelen är väl att man kommer in i rutinerna igen..under sommaren(ledighet) så tar man ju dagarna lite som de kommer ...men man brukar ju komma in i vardagen ganska snabbt efter ledighet o det är ju tur det men det är inte kul med alla måsten, tider att passa, läxor, möten o allt vad det nu innebär..

Igår var det en sån dag..vi var hem till pappa på eftermiddagen o stannade tills efter midnatt...

Först var vi dit o fikade..sen bjöd vi ut pappa på restaurang....efteråt åkte vi hem till pappa igen o Henrik o pappa tog några öl...vi skrattade, sjöng, dansade o pratade en massa...pappa var sa flera ggr att han var så glad att vi hade hört av oss på fm...han sa att han hade hoppats på att vi skulle göra det o så gjorde vi det..han var så nöjd med dagen/kvällen...

Han var glad, lycklig o han levde upp..hela ansiktet sken upp men det syntes oxå en sorg bakom det...ibland såg man en sorgsenhet i ögonen ..en sorg av ensamhet (vilket han oxå sa flera ggr att han har ingen) visst han har oss men vi är ju inte hos honom varje dag så ja förstår att han känner sig ensam...o ja förstår oxå hur han känner sig...även om ja har familj så känner ja mig otroligt ensam...

Men ja försöker ringa till pappa minst 1 gång i veckan (sen ringer ju även han till mig) o vi besöker honom minst 2 ggr i månaden...ibland så blir det mer (som nu blir det 3:de gången på onsdag på 9 dagar)..men eftersom vi bor så pass långt bort så är det svårt att träffas dagligen...

Sen talade väl alkoholen lite igår (pappa blir lätt sentimental när han får i sig lite) men det spelar ingen roll...sen vet inte ja vad han tänker eller känner inför att få (förhoppningsvis) svar på alla dessa prover..

Själv är ja livrädd o gråter en massa i min ensamhet...även om vi inte vet vad det är för fel så är ja jätterädd för att vi ska få dåliga nyheter att det är cancer eller nåt sånt...eller att han bara har si o så långt kvar att leva...ja försöker vara stark men innerst inne är ja skiträdd...

Men hur som så är ja glad att vi kunde förgylla pappas dag igår (ja han förgyllde våran dag oxå)...att han fick vara lite av sitt "gamla jag"..att han fick leva ut sin lycka o glädje tillsammans med oss..att han inte behövde känna sig ensam...igår levde han livet utan att behöva tänka på morgondagen eller vad som komma skall..

Älskade pappa...ja var så glad o kände mig alldeles varm inombords när ja såg dig igår så glad o lycklig...önskade alla dina dagar kunde se ut så...men ja gör mitt bästa för att hjälpa o finnas vid din sida....även om ja önskade att ja kunde göra mer så försöker ja så gott ja kan...

Älskar dig pappa av hela mitt hjärta