Ja vet varken ut eller in...ja bara känner mig tom, arg o ledsen...ja försäker inte tänka på det men det går liksom inte...det ploppar upp i huvudet när som o hur som...men ja vet att ja måste skjuta undan tankarna för annars blir ja knäpp...måste fortsätta med livet hur jobbigt det än är...

I onsdags var ja med pappa på sjukhuset för att få veta vad som är fel...vi fick veta att det hade skickats remissser till  öra,näsa hals o lungröntgen..så dit ska han oxå innan vi har alla svaren..

Först trodde de även att det var nåt fel med njuren men efter 3 omtagningar av kontraströntgen samt ultraljud så fann de inget konstigt...o det var ju bra nyheter...

Alla blodprover visade inte dåliga resultat men det fanns prov som visade det man troligtvis misstänkte: blodcancer

Även om just det provet visade "bättre" än sist så har pappa små (ja ja vet inte vad de hette) men för att summera dessa små så var det en blodsjukdom/cancer..

O eftersom pappa inte är "sjuk" så ger de honom ingen behandlig för tillfället men han ska ta prover varannan månad för att de ska hålla koll o sjunker det (eller om något annat händer)  så får de diskutera om det ska sättas in cellgifter eller strålning...

Har googlat (vet att man inte ska göra det men kan inte låta bli...en vill ju veta mer) o det sägs att man kan leva ett livslångt liv trots sjukdomen...även att forskningen har gått framåt o fler överlever men sen är det ju så mycket annat som spelar in...åldern, sjukdomar etc etc...

Men  ja måste "släppa taget om sjukdomen" o låtsas att allt är som vanligt..för ja kan inte gå o tänka "att deta kanske är sista gången vi gör si eller så"...kanske det är så men det kan oxå dröja många många år...men det är svårt att tro på nåt bra när en inte har några bra erfarenheter i bagaget när det gäller cancer..mamma levde 7 månader från hon fick sin diagnos tills hon somnade in...

Men ja måste tillåta mig att skratta, njuta, leva livet..planera framtiden...inte leva i skräck o oro men det är lättare sagt än gjort men ja måste....o så länge pappa inte är "sjuk" så får vi ta vara på alla dagar o tro på att detta ska gå vägen...men ja har bara pappa o ja vill inte att han ska dö...

Men jobbigast är att inte ha nån att prata med om detta..vill inte prata med pappa för det blir så jobbigt o ja bara gråter..ja skulle ju vara stöd till pappa men det slutade med att han fick trösta mig..visserligen hade vi kommit hem till honom då men ändå...även om en har misstänkt så kommer det som en chock... pappa sa att han först  blev ledsen o förtvivlad men fick inse att det är som det är o det blir som det blir...han visste väl egentligen innan sen tidigare men ville inte säga nåt förrän svaren kom....ja har frågat honom tidigare om han vet nåt men inte berättar o han sa nej men sen visade det sig att de hade pratat om olika diagnoser (men då visste de inte vad det kunde va) men läkaren hade pratat lite tidigare om strålning/cellgifter o det har inte pappa nämn men han ville inte oro mig..

Helst ville han nog inte alls att ja skulle veta men eftersom han var på det ena läkarbesöket efter det andra så är det ju inte konstigt om man börjar undra o förstår att nåt är fel..

Värst blir det ju när/om han bli sjukare o vi bor så långt ifrån varandra..ja vet inte hur ja ska kunna lösa det...troligtvis så får ja flytta hem till pappa...för det är bara ja som finns vid hans sida...mina andra syskon vet inget o pappa ville heller inte att de ska veta nåt..inte i nuläge i alla fall..han menar på varför ska de "bry sig nu" när de inte gör det annars...o ja är glad att vi tycker samma...för varför ska man låtsas bry sig om när nåt händer när de totalt skiter i en annars...

Men värst just nu är o känna trycket över bröstet...brännande ögonlock...hela tiden vara nära till tårar men framförallt hjälplösheten...men ja lovade mamma att ta hand om pappa o det ska ja göra...tills döden skiljer oss åt o ja hoppas det dröjer många många år...