Känner som ett tryck över bröstet...försöker ta djupa andetag men det är tungandat på nåt vis o trycket försvinner inte...känner även en brännande känsla i ögonlocken o tårarna är inte långt borta..

Att känna obehag i kroppen som man inte kan göra något åt..fast det sitter inte där hela tiden utan trycket o känslan kommer o går...fast senaste tiden så kommer det ofta...ja kan t.ex nästan börja gråta i kön på en affär utan någon som helst förvarning o då måste ja koncentrera mig på att andas o fokusera mig på annat så ja inte börjar gråta..har t.om torkat tårar när ja satt på ett fik en gång...satt där ensam o såg alla runt omkring mig o kände mig som världens mest ensammaste människa...alla hade någon o där satt ja i min ensamhet...

Är så trött på att känna så här...är så trött på att vara ensam o känna mig så ensam...trött på alltid vara så nära till tårar eller att de kommer vilket ja vill eller inte...är så trött på all jävla skit som händer runt o i mitt liv..så trött på att behöva vara ledsen. känna oro, obehag....trött på att inte kunna se fram emot saker..trött på att inte känna glädjen till livet (nej ja vill inte dö utan det är över livet överlag)

Trött på att "småsaker" kan få mig jätteledsen för så som det är i nuläge så blir "småsakerna" inga småsaker utan stora som sårar...som t.ex när ja fyllde år...ja har 2 vänner som ja har känt i hela mitt liv...INGEN av dem gratulerade mig på födelsedagen...INGEN o de om nån trodde ja skulle göra det...den ena av dem var min allra bästa vän o vi delade allt när vi var små,i tonåren o även när vi blev vuxna...sen flyttade ja o vi umgicks allt mindre o ja vet att man kan växa ifrån varandra men det innebär ju inte att vänskapen måste ta slut...

Men hur som så sårade det mig att de inte gratulerade mig...framförallt min sk fd bästa vän att inte ens hon hörde av sig...detta fick mig att känna mig ännu mindre värd...att ingen vill ha nåt med mig att göra...

Mådde ja bättre så skulle ja väl inte bry mig...men ja är så ledsen o känner mig så ensam...ja önskade att ja hade nån..en enda vän som ja kunde dela livet med..prata o umgås med..men ja har bara mig själv...o nu allt detta med pappa så är det skitjobbigt att inte ha någon att anförtro sig till...nån att kunna ventilera sig med 

Ja önskar livet såg annorlunda ut...kanske en vacker dag kan ja se ljuset  igen o se fram emot vad livet har att erbjuda men just nu är det bara svart... 

Idag började barnen i skolan (Livia i 4:an o Alice i 9:an)...efter ca 10 veckors ledighet..på både gott o ont...fördelen är väl att man kommer in i rutinerna igen..under sommaren(ledighet) så tar man ju dagarna lite som de kommer ...men man brukar ju komma in i vardagen ganska snabbt efter ledighet o det är ju tur det men det är inte kul med alla måsten, tider att passa, läxor, möten o allt vad det nu innebär..