Och så levde de lyckliga i alla sina dar....

Ja så brukar ju sagorna sluta men i det verkliga livet så är det lååååååångt ifrån...livet kan vara jävligt tufft o leva...o vems förhållanden går inte upp o ner...lika som livet....som en bergochdalbana....men det viktigaste är hur man gör, vilka val man tar, hur man jobbar för att det ska bli bra etc..

Ja har ju mått dåligt till o från under flera år...mitt psyke spelar mig ett spratt lite då o då...men nu på sistonde så har det varit mer långvarigt o det spelar ingen roll hur mycket man än strävar att komma framåt så går det inte...man är liksom fast som i ett gummiband....det går segt framåt för att man sen ska åka tillbaka till ruta ett..

Nu har ja varit inne i en period där mina tankar går som en orkan i huvudet...värst är det när man har lagt sig...då ska ALLA tankarna fram o de slåss för att vara först o få mest uppmärksamhet vilket oxå gör att ja har svårt o somna på kvällen eller snarare natten...önskade man kunde trycka på en knapp så det blev tyst o mörkt inne i huvudet men tyvärr så funkar det ju inte så...

Men som sagt...ja har inte mått så bra av olika anledningar o det påverkar ju även familjen så det har väl inte varit det bästa mellan mig o Henrik..ja tar väl på mig skulden men man är två i ett förhållande så egentligen så är det bådas fel...vi kan inte kommunicera o Henrik har svårt att förstå hur man kan må psykiskt dåligt....han kan inte föreställa sig hur det är eller sätta sig in i hur det kan vara vilket oxå skapar en mur mellan oss...

Mitt psyke drar ner mig medans Henrik bekymmrar sig inte för nåt, han grubblar eller oroar sig aldrig...vilket blir en krock mellan oss..

Men ja sa till honom att vi måste prata om hur vi ska ha det...hur vår framtid ihop ser ut...o han hållde med o vi pratade...en del av mig önskade att ja inte hade sagt nåt för ja mådde (mår) inte alls bra efteråt...nya tankar, funderingar o oro har skapats inom mig...för när vi har pratat tidigare så har Henrik varit övertygande om att han vill leva med mig o vill att vi ska vara ihop osv...men så vart det inte denna gången...

Nu var det mer så att ja hade nog rätt i att vi levde två olika liv så frågan var om det nån mening o fortsätta?...sen sa han saker som att familjen ville han ju fortsätta alltså med barnen men mig nämde han inte...så ja sa att då har du bestämt dig "du vill inte fortsätta...du vill inte ens försöka???" o då svarade han nåt i stil med "ja men vi har ju pratat om detta så många ggr o det händer ju inget"

Nej det kan ja hålla med om....vi har pratat om detta flera ggr men vad har vi egentligen gjort för att det ska bli bättre....när vi tidigare har pratat så har det ändå känts bra efteråt men att vi sakta har gått tillbaka till våra hörn o vi hamnar då där vi sa att vi skulle ta oss ur....men sen är det ju detta att vi ser ju SÅ olika på saker o ting...som sagt Henrik känner, grubblar o tänker inte medans ja gör det för allt o alla....sen menade han på att ja hade förändrats medans han var sitt gamla ja....nej vi BÅDA har förändrats...ja är inte den ja var för t.ex 5 år sen o ja är definitivt inte den ja var för t.ex 20-25 år sen...man förändras även om man inte själv vill/kan se det så gör man det..livet förändras o vi med livet....

O eftersom ja tar åt mig saker o ting mycket psykiskt så byggs det ju på så de där små sakerna blir till slut jättestora...o ja är känslosam o ja tar åt mig lätt o gråter lätt (dock inte när nån ser) men det innebär inte att det som har hänt o händer i vårt förhållande är mitt fel...men ofta så får ja den känslan att det är mitt fel o många ggr så är det ja som får ut för saker o ting fast egentligen om de verkligen visste varför så kanske de skulle förstå att det är inte mitt fel alla ggr...som t.ex barnen klagar på att ja är sur o grinig i 100 år medans de aldrig säger nåt sånt till Henrik om han t.ex skulle vara det...

Sen har ja förstått att ja o Henrik misstolkar varandra mycket ..han säger en sak men ja hör en annan o vice versa o det gör oxå så att problem uppstår istället för att prata om det o reda ut det så går vi omkring o är sura...

O att Henrik är arbetsnarkoman gör ju inte saken lättare....han tycker det är normalt att man ska jobba så mycket som han gör o tycker att jobbet är viktigare än familjen...ja har aldrig kommit först men det vet ja om...men huvudsaken att barnen kommer före mig men de kommer heller aldrig bli på första plats...många menar på att det är väl bara o säga till att inte jobba så mycket..ställa krav osv...men så funkar det inte...många som offrar sina familjer, vänner m.m för sitt jobb..

Henrik skulle kunna offra sin familj för att få jobba...han skulle inte sluta jobba eller jobba mindre för att ja sa det eller om ja sa att då skiljer vi oss om du inte slutar...då hade han skilt sig....hans jobb går före ALLT annat....hemskt o säga men det är sant...

Men o vara missbrukare av nåt slag oavsett om det är alkohol, droger, jobb, mat,spel, sex etc så är det en sjukdom o man kan inte bara säga till en som har problem att det är bara o sluta för det funkar inte så....för det sitter i huvudet....att om man slutar så dör man....man kan inte överleva om man inte får det man missbrukar....o det är inte lätt att vara närstående till nån som är missbrukare o se på hur h*n förstör för sig själv men oxå för sina nära o kära..

Nu kanske många menar på att vara arbetsnarkoman inte är så farligt o det är värre att vara t.ex alkoholberoende eller vad det nu kan vara men så är det inte...det finns mycket man kan oroa sig för som att man t.ex "jobbar bort" sin familj, partner, sina barn, vänner...man kan råka ut för utbrändhet, hjärtinfarkt, hjärnblödning, magsår ja det finns hur mycket som helst....o att vara så sjukligt trött när man varvar ner/sätter sig ner så att man somnar när som o hur som som t.ex när man kör bil vilket kan bli en fara...ja det finns hur mycket som helst som kan hända...

Men det var inte missbruk ja skulle prata om utan om mitt o Henriks förhållande..men efter vi hade pratat lite mer så frågade ja honom om han ville att vi skulle fortsätta eller inte...om vi skulle försöka men då VERKLIGEN försöka så svarade han ja att det ville han...men ändå så har ja så svårt o släppa detta han sa medans vi pratade..att han gav mig känslan att det kvittar om vi är ihop bara ja får jobba så skiter ja i resten..typ så kände ja....

Försöker skaka av mig känslan men det är lättare sagt än gjort....men ja vill bara få den där känslan att han VERKLIGEN VILL fortsätta vara tillsammans...pratade med honom sen senare på kvällen o frågade igen om han verkligen ville vara ihop o då sa han med mer känsla att det ville han o sa att han älskade mig o att ja borde veta det efter alla dessa åren men om man inte får det bevisat hur ska man då kunna veta...

Så just nu vet ja faktiskt inte vart vi är på väg....när tappade vi bort varandra?? går vårt äktenskap att rädda?? kommer vi hitta tillbaka eller kommer vi falla tillbaka till det gamla så vi till slut måste ta beslutet om att gå skilda vägar??

Frågorna är hur många som helst medans svaren är desto färre..ja vet i alla fall vad ja vill o det är o fortsätta men inte som det är nu utan med förändring men sen måste man vilja detta båda två....man kan inte vara ensam i  ett förhållande...

Men imorgon ska ja o Henrik iväg på en sak...bara han o ja o då tänkte ja att ja skulle prata mer med honom... kanske ja kan stilla min oro o han kan bevisa/tala om  vad han verkligen vill o inte vill...sen ska ja försöka detta året att fokusera mer på mitt välmående....insett att det går inte o gå runt o må som ja gör så ja tänkte ringa o se om ja inte kan få komma o prata med nån...tänk så många ggr som ja har sagt det till andra "du måste gå o pratat med nån"  men o säga det till sig själv är lättare sagt än gjort...men ja måste bli modigare o våga kliva över den där  tröskeln av att inte veta vad som kommer att ske oavsett hur obekvämt det känns eller hur rädd man är..för vem vet vad som väntar i andra ändan???

Kanske en glad, lycklig o välmående person i ett bra äktenskap med mannen som hon levt med i nästan mer än sitt halva liv...

Ja förra året var ju som sagt ett riktigt skitår på många sätt o vis...nu hoppas ja att 2023 kan bli ett bättre år..

En sak som har hänt detta året är att Alice har tagit körkort....äntligen så kan vi lägga detta på hyllan o nu är det bara tuta o köra...

Hon var så glad att hon t.om grät o ja vart så glad för hennes skull så ja grät så där satt vi bägge två i bilen o grät...men så skönt att vi för en gång skull grät av glädje o inte pga att vi var ledsna....

Ännu ett mål i livet som har gått i uppfyllelse...

  Grattis älskade Alice till körkortet  

För 2 veckor sen idag så lät ja dig somna in...du var mitt allt...men det visste ja visste men ja vet det desto mer nu... usch saknaden efter dig är sååå ENORMT STOR...

Flera ggr som ja tycker ja hör dig komma o väntar på att du ska hoppa upp men inser att det kommer du inte att göra....flera ggr som ja tycker höra dig jama men inser att ja hörde i syne...

Flera ggr som ja tittar ut eller när ja kommer hem eller öppnar dörren för att se om du vill in men sen kommer ja på att du kommer inte att komma..du ligger inte där ute o väntar på att få komma in o du springer inte o möter mig när ja kommer hem för att du vill följa med in...

Du är borta...borta för alltid...men du kommer alltid att finnas i mitt hjärta    saknar dig så älskade katt.....

Vår katt har haft lite problem med ett ben...det har varit svullet men han har inte haft ont eller så o ja har varit till veterinären flera ggr o kollat upp detta så ja har liksom inte bara ignorerat det utan det har kollats upp...

Det hela började i början på förra året då han blev "trebent" men det gick över efter nån dag men det var efter det som svullnaden dök upp..fast det var närmare sommaren..

Man visste inte vad det kunde vara utan det kunde vara vad som helst...alltifrån artros till cancer...men eftersom han var så pass gammal o hade några underliggande sjukdomar så kunde man inte behandla honom lika enkelt eftersom han kunde t.ex dö av att sövas..men veterinären förklarade att behandlingen skulle bli detsamma oavsett om ja röntgade honom eller inte så ja valde att inte göra det för ja ville t.ex inte veta att han kanske hade cancer o gå o oroa mig för det utan ja ville att så länge katten mådde bra o hade inte ont etc så ville ja att vi skulle vara ovetande o njuta så länge vi kunde...

Men så upptäckte vi nu en röd kal fläck 3 veckor innan jul som katten började slicka på så det droppade en hel del blod...så ja lyckades få på honom en strumpan o fick en tid till veterinären 1 vecka senare...först var det meningen att ja skulle få samma vet. som ja hade i somras vilket var ju jättebra eftersom han hade undersökt benet tidigare men när ja kommer dit så får ja en helt annan som var under all kritik o ja hade ingen som helst tillit för honom efteråt..

För det första så tittade han knappt nåt på såret utan bara tuggade på om hans andra sjukdomar vilket inte var nån nyhet eftersom dem hade vi ju redan kollat upp för drygt 1 år sen..utan det enda han gjorde var att tala om för mig att ja kunde fortsätta med o ha en strumpa på o smörja med mjukgörande..

Öööhh ok?!?! vilket dock inte det lättaste o göra på en katt då den har sylvassa klor o tänder som man inte vill ha i armen, handen eller någon annanstans....

Sen gav han honom en dos med vitaminer så katten skulle få aptit (fast den har det egentligen inte varit nåt fel på) o sen en dos med smärtstillande o inflammationsdämpande medicin fast den visste vet. inte om han fick för det rann på utsidan o han tyckte det gick lite lätt men kunde inte säga om katten fick dosen eller inte..

Ööööhh ok?!?!...borde man inte kunna ge en spruta o känna att man har varit innanför skinnet eller??

Sen nämde ja att katten inte var chippad (var orolig att man kanske inte kunde få ut nåt på försäkring om man inte hade gjort det) men det var inga problem utan det kunde veterinären göra när ja ändå var där men även här var han flummig o det kändes som han inte riktigt visste vad han gjorde..

O under besöktet så nämde han flera gånger att om det inte blir bättre så får man avliva...o det sa han liksom utan nån känsla o som ägare så vet man att det kan bli så men det är ju inget man vill ha "slängt i ansiktet" bara så där utan att man ens vet vad som är fel..med tanke på att han knappt tittade o skickade hem mig med ett recept på smärtstillande o inflammationsdämpande medicin som ja skulle ge katten i 10 dagar...

Men som sagt..ja kunde inte smörja in katten för det tillät han mig inte...utan ja fick sätta på en krage så han slapp strumpan o ja kunde ha lite koll...han accepterade kragen men efter ett tag så lyckades han hitta ett sätt hur han kom åt såret o då började det så klart blöda en hel del...

Men sen började detta såret gå från en röd kal fläck till ett illaluktande varigt sår...som en dött sår typ så ja ringde till veterinären den 27 dec o fick komma dit akut...bad att inte få den ja hade sist men denna gången så var det han som hade sett på katten i somras...

Han hann knappt se på såret förrän han kontaterade att det var illa men ändå så undersökte han katten o klämde, kände, lyssnade på hjärtat osv vilket den andra inte gjorde...

Sen kom det ja hade befarat att ja kanske skulle få höra...katten var i dåligt skick..vet. tyckte det var konstigt att han inte hade feber o var så pass pigg som han ändå var men det var illa...bara en tidsfråga med tanke på vad fort det hade gått från den röda fläcken till detta illaluktande sår...o eftersom han var så pass gammal (över 14 år) hade underliggande sjukdomar som inte var till kattens fördel för t.ex en operation så fanns det inget man kunde göra...

Så ja tog ett av mitt livs jobbigaste beslut att låta katten somna in...ringde Henrik så han fick komma med barnen så de fick säga hej då....

Vi grät vartannat (ja inte Henrik då..han var lika oberörd som vanligt) vi klappade, sa älskade ord till katten...tröstade varandra speciellt Alice o Livia tröstade varandra.. men ja var väl egentligen helt ensam under hela processen...tänk om bara Henrik kunde ha lagt sin hand på min axel/rygg eller kramat om mig..eller vad fan som  helst...nåt tröstande men inget...inte ens ett ord..(o ja hör inom mig orden han har sagt till mig flera ggr att ja är kall o hjärtlös men vem är egentligen det?? är det verkligen ja som är det??)

Han bara klappade katten lite o åkte hem....barnen var kvar men det var bara ja som var med under avlivningen... sen tog vi med oss katten hem...vi grät men oxå försökte minnas o skratta åt alla minnena vi har av katten när vi åkte hem...

Väl hemma så tog vi än en gång farväl av katten...allt skedde i sin stillhet..Alice o Livia tröstade varandra...ja satt ensam i soffan o grät men utan någon som helst förvarning så kommer Alice o sätter sig brevid mig o omfamnar mig... ja vet inte om hon tänkte att här sitter ja o min syster o tröstar varandra men vem tröstar mamma eller hon bara gjorde det utan att tänka..

Tusen tack Alice för att du gav mig den där kramen....den behövde ja...att nån såg mig för det gjorde det hela lite "lättare"...för vi förlorade inte bara en katt utan en  mycket kär familjemedlem...

O han var inte bara min vän....han var min enda....min allra BÄSTA vän o ja saknar honom SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ mycket...idag är det 1 vecka sen han somnade in med mig vid sin sida...saknar dig så det värker i hela kroppen o hjärtat...

  Tack för allt...Vila i frid älskade katt   

Ja slutet på förra året var allt mer än ett lyckligt slut o en riktig skitjul med andra ord....

Först började det med att vi alla vart sjuka så att fira jul med andra var inte o tänka sig så vi ställa in allt o stanna hemma..fick dåligt samvete för att pappa fick fixa allt inför julen eftersom vi annars hjälps åt när det gäller matlagning m.m...o ingen annan hjälpte honom heller...fruktansvärt skamligt att vuxna människor bara sitter o glor medans en annan människa får göra allt..

O som vanligt så kom inte min syster heller till pappa eftersom ja inte kom dit..hon kunde inte ens ringa eller messa o önska honom god jul...i såna här tillfällen så skäms ja verkligen för mina syskon...min bror hörde heller inte av sig..

Det enda positiva i det hela var väl att vi vart väl i alla fall så pass krya så vi orkade fira lite jul här hemma...

Ja julen kom o gick...alla årliga traditioner fick vi som sagt ställa in men vi kunde ju inte rå för att vi vart sjuka o vi var väldigt sjuka...

Får verkligen hoppas att detta året 2023 blir ett bra år...för det förra var inte alls roligt...

Men man kan inget annat än o hoppas o be för ljusare tider, roligare stunder, betydligt mer glädje, lycka o välgång o en massa skratt