Och så levde de lyckliga i alla sina dar....

Ja så brukar ju sagorna sluta men i det verkliga livet så är det lååååååångt ifrån...livet kan vara jävligt tufft o leva...o vems förhållanden går inte upp o ner...lika som livet....som en bergochdalbana....men det viktigaste är hur man gör, vilka val man tar, hur man jobbar för att det ska bli bra etc..

Ja har ju mått dåligt till o från under flera år...mitt psyke spelar mig ett spratt lite då o då...men nu på sistonde så har det varit mer långvarigt o det spelar ingen roll hur mycket man än strävar att komma framåt så går det inte...man är liksom fast som i ett gummiband....det går segt framåt för att man sen ska åka tillbaka till ruta ett..

Nu har ja varit inne i en period där mina tankar går som en orkan i huvudet...värst är det när man har lagt sig...då ska ALLA tankarna fram o de slåss för att vara först o få mest uppmärksamhet vilket oxå gör att ja har svårt o somna på kvällen eller snarare natten...önskade man kunde trycka på en knapp så det blev tyst o mörkt inne i huvudet men tyvärr så funkar det ju inte så...

Men som sagt...ja har inte mått så bra av olika anledningar o det påverkar ju även familjen så det har väl inte varit det bästa mellan mig o Henrik..ja tar väl på mig skulden men man är två i ett förhållande så egentligen så är det bådas fel...vi kan inte kommunicera o Henrik har svårt att förstå hur man kan må psykiskt dåligt....han kan inte föreställa sig hur det är eller sätta sig in i hur det kan vara vilket oxå skapar en mur mellan oss...

Mitt psyke drar ner mig medans Henrik bekymmrar sig inte för nåt, han grubblar eller oroar sig aldrig...vilket blir en krock mellan oss..

Men ja sa till honom att vi måste prata om hur vi ska ha det...hur vår framtid ihop ser ut...o han hållde med o vi pratade...en del av mig önskade att ja inte hade sagt nåt för ja mådde (mår) inte alls bra efteråt...nya tankar, funderingar o oro har skapats inom mig...för när vi har pratat tidigare så har Henrik varit övertygande om att han vill leva med mig o vill att vi ska vara ihop osv...men så vart det inte denna gången...

Nu var det mer så att ja hade nog rätt i att vi levde två olika liv så frågan var om det nån mening o fortsätta?...sen sa han saker som att familjen ville han ju fortsätta alltså med barnen men mig nämde han inte...så ja sa att då har du bestämt dig "du vill inte fortsätta...du vill inte ens försöka???" o då svarade han nåt i stil med "ja men vi har ju pratat om detta så många ggr o det händer ju inget"

Nej det kan ja hålla med om....vi har pratat om detta flera ggr men vad har vi egentligen gjort för att det ska bli bättre....när vi tidigare har pratat så har det ändå känts bra efteråt men att vi sakta har gått tillbaka till våra hörn o vi hamnar då där vi sa att vi skulle ta oss ur....men sen är det ju detta att vi ser ju SÅ olika på saker o ting...som sagt Henrik känner, grubblar o tänker inte medans ja gör det för allt o alla....sen menade han på att ja hade förändrats medans han var sitt gamla ja....nej vi BÅDA har förändrats...ja är inte den ja var för t.ex 5 år sen o ja är definitivt inte den ja var för t.ex 20-25 år sen...man förändras även om man inte själv vill/kan se det så gör man det..livet förändras o vi med livet....

O eftersom ja tar åt mig saker o ting mycket psykiskt så byggs det ju på så de där små sakerna blir till slut jättestora...o ja är känslosam o ja tar åt mig lätt o gråter lätt (dock inte när nån ser) men det innebär inte att det som har hänt o händer i vårt förhållande är mitt fel...men ofta så får ja den känslan att det är mitt fel o många ggr så är det ja som får ut för saker o ting fast egentligen om de verkligen visste varför så kanske de skulle förstå att det är inte mitt fel alla ggr...som t.ex barnen klagar på att ja är sur o grinig i 100 år medans de aldrig säger nåt sånt till Henrik om han t.ex skulle vara det...

Sen har ja förstått att ja o Henrik misstolkar varandra mycket ..han säger en sak men ja hör en annan o vice versa o det gör oxå så att problem uppstår istället för att prata om det o reda ut det så går vi omkring o är sura...

O att Henrik är arbetsnarkoman gör ju inte saken lättare....han tycker det är normalt att man ska jobba så mycket som han gör o tycker att jobbet är viktigare än familjen...ja har aldrig kommit först men det vet ja om...men huvudsaken att barnen kommer före mig men de kommer heller aldrig bli på första plats...många menar på att det är väl bara o säga till att inte jobba så mycket..ställa krav osv...men så funkar det inte...många som offrar sina familjer, vänner m.m för sitt jobb..

Henrik skulle kunna offra sin familj för att få jobba...han skulle inte sluta jobba eller jobba mindre för att ja sa det eller om ja sa att då skiljer vi oss om du inte slutar...då hade han skilt sig....hans jobb går före ALLT annat....hemskt o säga men det är sant...

Men o vara missbrukare av nåt slag oavsett om det är alkohol, droger, jobb, mat,spel, sex etc så är det en sjukdom o man kan inte bara säga till en som har problem att det är bara o sluta för det funkar inte så....för det sitter i huvudet....att om man slutar så dör man....man kan inte överleva om man inte får det man missbrukar....o det är inte lätt att vara närstående till nån som är missbrukare o se på hur h*n förstör för sig själv men oxå för sina nära o kära..

Nu kanske många menar på att vara arbetsnarkoman inte är så farligt o det är värre att vara t.ex alkoholberoende eller vad det nu kan vara men så är det inte...det finns mycket man kan oroa sig för som att man t.ex "jobbar bort" sin familj, partner, sina barn, vänner...man kan råka ut för utbrändhet, hjärtinfarkt, hjärnblödning, magsår ja det finns hur mycket som helst....o att vara så sjukligt trött när man varvar ner/sätter sig ner så att man somnar när som o hur som som t.ex när man kör bil vilket kan bli en fara...ja det finns hur mycket som helst som kan hända...

Men det var inte missbruk ja skulle prata om utan om mitt o Henriks förhållande..men efter vi hade pratat lite mer så frågade ja honom om han ville att vi skulle fortsätta eller inte...om vi skulle försöka men då VERKLIGEN försöka så svarade han ja att det ville han...men ändå så har ja så svårt o släppa detta han sa medans vi pratade..att han gav mig känslan att det kvittar om vi är ihop bara ja får jobba så skiter ja i resten..typ så kände ja....

Försöker skaka av mig känslan men det är lättare sagt än gjort....men ja vill bara få den där känslan att han VERKLIGEN VILL fortsätta vara tillsammans...pratade med honom sen senare på kvällen o frågade igen om han verkligen ville vara ihop o då sa han med mer känsla att det ville han o sa att han älskade mig o att ja borde veta det efter alla dessa åren men om man inte får det bevisat hur ska man då kunna veta...

Så just nu vet ja faktiskt inte vart vi är på väg....när tappade vi bort varandra?? går vårt äktenskap att rädda?? kommer vi hitta tillbaka eller kommer vi falla tillbaka till det gamla så vi till slut måste ta beslutet om att gå skilda vägar??

Frågorna är hur många som helst medans svaren är desto färre..ja vet i alla fall vad ja vill o det är o fortsätta men inte som det är nu utan med förändring men sen måste man vilja detta båda två....man kan inte vara ensam i  ett förhållande...

Men imorgon ska ja o Henrik iväg på en sak...bara han o ja o då tänkte ja att ja skulle prata mer med honom... kanske ja kan stilla min oro o han kan bevisa/tala om  vad han verkligen vill o inte vill...sen ska ja försöka detta året att fokusera mer på mitt välmående....insett att det går inte o gå runt o må som ja gör så ja tänkte ringa o se om ja inte kan få komma o prata med nån...tänk så många ggr som ja har sagt det till andra "du måste gå o pratat med nån"  men o säga det till sig själv är lättare sagt än gjort...men ja måste bli modigare o våga kliva över den där  tröskeln av att inte veta vad som kommer att ske oavsett hur obekvämt det känns eller hur rädd man är..för vem vet vad som väntar i andra ändan???

Kanske en glad, lycklig o välmående person i ett bra äktenskap med mannen som hon levt med i nästan mer än sitt halva liv...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vi har ju skaffat skatter o det har verkligen inte varit nån dans på rosor (varför man nu säger så för det rosor är ju taggiga o jävliga) men hur som så har det inte varit bra..det började med att ja kastrerade katterna o då visade det sig att på den...

Herregud...ja nu kan vi i alla fall inte säga att vi inte fick en vit jul eller vinter för den delen...men känner att det räcker nu...just nu så har vi 5 plusgrader solen har lyst och en hel del av snön har försvunnit men också gett stora vattensamli...

Här är det sjukstuga deluxe..nja kanske inte riktigt så illa men det har varit..började med att Livia fick lite ont i huvudet o halsen i torsdagskväll..kände sig inte jättesjuk på fredag men valde att stanna hemma o det var väl tur det för POFF från ...

Halva januari har gått o det var över 1 månad sen som ja skrev nåt här...sa att ja skulle bli bli bättre på att skriva o det såg vi ju hur det gick med det....men å andra sidan så kan man ju inte tvinga fram nåt att skriva om, om man inte kan vill el...

Endast 22 dagar kvar av 2023...även detta året har varit en speciellt år..så mycket elände som har hänt/händer i Sverige och i övriga länder...krig...dödskjutningar...bränder av olika de slag...ja det har varit så mycket neagtiva händelser så man ork...