Idag när ja var iväg o handlade så träffade ja en ytlig bekant…vi hann knappt börja prata förrän hon började fråga mig om ja jobbade eller vad ja egentligen gjorde om dagarna.. ja förklarade att ja var arbetslös men att ja ”delvis” har valt det själv av personliga skäl...men hon liksom ”himlade med ögonen o nästan fnyste/grymtade”…det spelade liksom ingen roll vad ja än sa så insåg ja att det var bättre o inte säga någonting alls för hon hade redan bestämt sig…hon ville inte förstå….vilket ja inte tycker ger  henne rätt att göra så eftersom hon varken känner mig eller vet orsakerna bakom mina val…

Visst ja har varit arbetslös i x antal år (till o från) men det finns vissa skäl till det…det ena var ju att ja försökte uppfylla en dröm om att starta eget tillsammans med en kompis men eftersom hon drog sig ur så ”krossades” mina drömmar om att starta eget(visst kan man starta eget på egen hand men det är  liksom inte det ja vill) ..sen var/är det inte lätt att jobba helger o kvällar när man inte har nån som kunde ta hand om barnen…nu syftar ja mer på Livia…eftersom Henrik jobbar så mycket med sitt företag…o det är ju liksom inte förrän nu som Livia  o Alice klarar sig mer själva.. sen ska ja väl också erkänna att man har fått ”sämre” självförtroende när det gäller ens egna kunskaper o att våga tro på sig själv att detta klarar ja av är inte lika självsäkert  som den en gång var..

Visst ja har ingen större inkomst att prata om men vi klarar oss…självklart så skulle ja vilja ha ett jobb o tjäna egna pengar men att välja att vara hemma är ju nåt som ja har delvis valt för barnens skull o som ja tror ska löna sig i framtiden…sen finns det inte många jobb på nära håll vilket också har varit delvis orsaken till att ja har valt familjen före…o sen värdesätter ja de få dagarna som ja får tillsammans med Henrik o med barnen eftersom han jobbar ”typ” dygnet runt…varje dag…

O skulle det vara så att vi inte hade klarat oss ekonomiskt självklart så hade ju inte ja valt att stanna hemma men nu vet ja att vi klarar oss…o mina val gör ja med tanke på mina barn..ja värdesätter mina barn o min familj även om det ger flera 1000-lappar mindre varje månad…

Men det innebär inte att ja bara dricker kaffe o ser på såpor hela dagarna utan ja har en hel del att göra ändå…ja ja vet att vardagliga sysslor har vi väl alla men ja känner att den tiden ja kan ge mina barn känns mer värdefullt  än mycket annat…t.ex så är ja är glad att ja har denna ”extra” tiden så ja t.ex  kan kämpa med o tillsammans med Alice som har lite tufft i skolan med vissa ämnen eller att ja är hemma så slipper barnen gå lååååånga dagar på fritids etc etc..

Ja man kan hålla på hur länge som helst men vad ja menar är vissa av mina val är för barnens o familjens skull…ingen annans….o att ja har möjligheten att göra detta…o ja har inte tänkt att det ska vara så här i all evighet…

Men det ger inte henne rätt att himla med ögonen o grymta för att ja har gjort de valen ja har gjort..för hon vet ingenting om varför men ja kan erkänna o säga att det kändes det som ett hugg i hjärtat…. ja  vart ledsen o fick hon mig att känna mig värdelös  för att ja väljer barnen/familjen före jobb..