Livet är inte värt att offra..inte för nån eller något...det är verkligen inte värt det...många som känner att det verkligen inte finns nån annan utväg...visst det är lätt o sitta här o skriva att livet är värt så mycket mer när det enda de som är drabbade hör en inre röst som säger att de inte orkar längre o ser bara döden som en enda utväg..

Sök hjälp säger många...men vad gör man när sjukvården inte tar emot en??

Framförallt för att det inte finns pengar eller resurser  men oxå för att du anses "frisk" efter att ev haft "turen" o fått pratat med nån"...men att man är självmordsbenägen o  har huvudet fullt med oroliga tankar hör inte hit för man anses ju som "frisk"...för så länge man inte är en "fara" för sig själv o andra o behöver tvångsintag så tas man inte emot...men det är ju så som sjukvården ser ut idag när det gäller bl.a psyk...

Man kan inte säga att nån är "frisk" o låta den personen gå efter nån timme på psyk utan man måste verkligen ta reda på vad är det som händer...hur tänker h*n....försöka få en helhelt....ta reda på hur det har sett ut innan o varför vill h*n ta sitt liv....hur kan man hjälpa än att bara släppa iväg nån i tron om h*n är "frisk"...för en vacker dag så är inte h*n längre "frisk" utan död....

H*n har avslutat sitt lidande...slipper känna något mer...behöver inte längre se dagen som en kamp...men sen alla vi som finns kvar....familjen o vänner..det är här vårt lidande börjar....alla frågor som vi aldrig får nåt svar på.....det är här våran sorg, saknad börjar...varje dag blir till en kamp....vi som blir lämnde kvar...vi som måste leva med att h*n inte längre finns...pga  att vården inte kunde hjälpa till pga  bl.a besparningar o för att man ansågs inte farlig för sig själv eller allmänheten..

Man är  inte tillräcklig sjuk att få den hjälpen man behöver även om kroppen skriker  efter en sorts befrielse som att ta sitt liv så anses man oftast som "frisk" när man sträcker ut en hand i hopp om att nån skulle rädda en...när man kontaktar psyk gång på gång men man får gå efter några timmar varje gång utan någon som helst uppföljning eller någonting som kan få en att våga tro på framtiden...att döden inte är ett alternativ utan att livet är det..

Ja bävar för den dagen då telefonen ringer o nån säger i andra luren att min bror inte längre finns...för ja tror att den dagen kan komma..många ggr så har det "bara" varit hot (rop på hjälp) men en dag så  kanske han tar sitt liv (han har försökt några ggr men tack o lov misslyckas) o antingen att han dör eller att det blir nån/några komplikationer som förstör hans liv...men ja hoppas så innerligt att ja har fel men han mår så dåligt just nu pga av så många saker..

Ja minns när vi fick veta att vi skulle få ett syskon..ja vart så glad o ja önskade att det var en lillebror..sen föddes han (en av de bästa dagarna i mitt liv)  o ja var världens LYCKLIGASTE o STOLTASTE storasyster...odet blev han o ja..

Ja blev som en extramamma för honom eftersom ja är äldre...o ja minns att ja stod vid hans säng o klappade honom på kinden när han sov o sa att ja alltid skulle ta hand om honom o skulle det hända mamma o pappa något så skulle ja se till att han skulle få stanna hos mig..ja skulle ta hand om honom...han var mitt allt...

Åren gick men det var fortfarande han o ja men sen flyttade ja hemifrån men han kom o hälsade på o  när ja flyttade längre bort så kom han o bodde hos oss i flera veckor..det var fortfarande han o ja...men sen växte han upp o då behövde han inte mig på samma sätt längre..det var annat som lockade (o det förstår ja) vilken tonåring vill sitta o umgås med sin "gamla" syster??

Önskar ja kunde dra tillbaka klockan...så han var liten igen...så ja kunde göra vissa saker ogjorda/annorlunda..att ja kunde ta hand om honom som ja lovade när han var liten..men då behövde han inte bli "räddad" men nu när han behöver det så kan ja inte rädda honom...det enda ja kan göra just nu är att visa att vi  finns här, att vi bryr oss o älskar honom...

Känner mig alldeles tom o utmattad i kroppen...tårarna är på bristningsgränsen att komma när som....fast de har reda  runnit idag...o igår...o flera ggr innan dess....känner mig så maktlös...önskar att ja hade nån att prata med men det finns ingen vid min sida...

Försöker hålla humöret uppe men gråter inombords...tårarna kommer när ingen ser...känslan av förtvivlan o maklöshet griper tag i en o man vet varken ut eller in..man ser bara saker o ting falla handlöst..hur ska man orka dra sig upp när ingen står på andra sidan och håller emot??

Livet går vidare o det kommer komma bättre dagar men även sämre..men det är svårt när en möts av motstånd hela tiden..visst vem sa att livet var lätt att leva men det var heller ingen som sa att livet kan vara så tufft o orättvist...

O just nu så känns livet mörkt o tungt....framförallt ovissheten, rädslan o maktlösheten....det spelar ingen roll hur mycket man än kämpar för att hålla sig ovanför ytan så är det som om nåt försöker dra ner en...men ja hoppas att livet fortsätter o att vi en dag kan stänga dörren om det förflutna o blicka framåt mot ljusare gladare dagar...