Ännu en dag
Jag vaknar upp igen
Naken vid min teve som visar jorden
Som i en film
Visst är det skönt att ha det så
För jag vet ju vad som pågår men inte hur det slutar
Aha
Vem ska jag tro på
Tro på
Tro på när
Tro på när allt är såhär
Och ingenting vi nånsin med nåt menar
För vem ska jag tro på
Tro på tro på när
Tro på när allt är såhär
Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut

Denna sång sjöng Dileva på 80-talet o det är så som det är nu...vart man än vänder sig så hör man om Corona..vilket är självklart eftersom det är ett virus som sprider som löpeld över hela världen..annars vore det ju konstigt om man inte pratade om den..

Men ibland så blir det bara för mycket...man vill liksom lägga händerna för öronen, blunda o skrika rätt ut..men detta är ju en smitta man inte kan rå för eller göra någonting åt oavsett hur mycket man än skriker, blundar eller håller för öronen för öppnar man ögonen o släpper händerna så finns viruset fortfarande kvar där ute o vi är mitt i det..vilket vi vill eller inte..

Men det som ja blir mest förvirrad över o ibland rent av tokig är alla dessa restriktioner/rekommendationer man får..vem ska man tro/lyssna på när de säger så olika..

En del säger att vi ska isolera oss helt ifrån allt vad som har med mänsklig kontakt att göra medans den andre säger att vi ska leva som innan..o sen kommer det en tredje o säger nåt där mitt i mellan...

Ja försöker vara den som är mitt emellan...för ja tror inte på total isolering...visst kanske för smittspridningen i sig men inte i det stora hela för det kommer en tid efter detta o vart befinner vi oss då?

Men självklart så kan vi inte leva som innan utan vi måste på många sätt o vis göra så att vi kan stoppa detta viruset som har smittat otroligt många i världen..detta är ingen lek o även om många säger att de inte bryr sig så tror ja att det finns en liten oro i oss alla..

Kanske inte för själva smittan men för vad som komma skall??

Alla som måste lägga ner sina verksamheter/företag...alla som blir arbetslösa...den ekonomiska biten som måste fungera för att vi ska kunna leva vidare...priser måste höjas för att man ens ska ha en chans att ta sig tillbaka...man kan inte anställa även om man kanske behöver det...folk kanske inte kan få ta ut sin semester...folk slutar kanske inte att resa men det dras nog ner en hel del..hur blir det för länderna som då lever på turismen?? 

Sen detta med ensamheten..det var redan innan detta bröt ut ett stort problem...den sk ofrivillga ensamheten som många människor lider av..gamla som unga..ja är en av dem...o ja känner redan nu av det även att det inte är förbud i Sverige att gå ut, träffas osv...men rädslan att behöva isolera mig ännu mer..att bli ännu mer ensam än vad ja redan är jobbig..även om det inte är förbud så blir det liksom lite tabu o man håller sig mer på avstånd..saker som man vanligtvis gör eller har tänkt göra ställs in...som t.ex så skulle ja o Alice på en show i slutet på april som nu är framflyttad till nästa år...Henrik fyller år om 1 v o det blir ingen firing med släkten pga detta..ja drar mig t.ex lite för att åka till pappa..inte för att ja inte vill utan för ja är rädd att vi skulle dra med nån smitta eftersom han är i riskzonen både åldersmässigt o har flera underliggande sjukdomar..

Samt att ja blir ledsen att ja inte kan hjälpa honom pga avståndet o eftersom han inte har nån annan som kan hjälpa honom med t.ex handling så måste han utsätta sig för smitta oavsett om han vill eller inte...för mat måste han ju ha...visst smittor utsätts man dagligen för annars oxå men nu är det ju nåt helt annat..sen får ja dåligt samvete att ja hjälper Henriks föräldrar med handling men ja kan inte hjälpa min egen pappa..

Det är så mycket som står på spel...vad som är rätt eller fel vet ingen eftersom detta är nåt nytt...vi är " i krig" utan levande soldater..vi står öga mot öga mot ett virus som ingen vet hur man stoppar..men vi ger inte upp utan vi försöker så gott vi kan...de flesta av oss i alla fall..

O det sitter människor världen över för att hitta vägar hur man kan få stopp på viruset, forskning pågår för fullt att få fram ett vaccin..hjälps vi alla åt så ska väl detta ta slut tids nog...sen om det blir om 2 månader, 6 månader eller längre är det ingen som vet..men om vi försöker tillsammans bygga en mur för att hålla smittan i schack så ska vi väl ta oss ur detta..

Men det är som sagt jättesvårt o veta...hur allvarligt är detta egentligen? tar vi i för mycket/för lite när de säger så  olika saker...

Men om vi åtminstone försöker så som god handhygien, avstånd, inga resor varken utomlands eller inom landet som t.ex skidorter, stora samlingar etc etc så har vi ju i allla fall en liten grund att stå på...

För det kommer ett liv efter detta o då är det MINST LIKA VIKTIGT OM INTE VIKTIGARE att vi ställar upp för varandra så vi kan återgå till våra liv..till det normala...

Har inte skrivit nåt inlägg på nästan 2 månader o då blir mitt första inlägg på länge om Coronaviruset...

Det kan ju inte ha undgått någon detta visuset som först startade i Kina o som nu sprider sig som en löpeld världen över...nya fall dyker det upp i stort sett hela tiden o sist ja läste (för en liten stund sen) så var det 35 st  som var smittade i Sverige o fler lär det väl bli..

Folk har börjat hamstra basvaror så hyllorna gapar tomma på flera affärer....folk köper mediciner både på recept o utan för att ha utifall att...handspriten har sålt slut på många ställen, munskydd lika så...folk är rädda o vill göra sig så förberedda som det bara går...

Flygbolag ställer in sina resor till vissa drabbade länder...många företag som får lägga sin verksamhet "på is"..störe sport o andra evenemanger ställer in/flyttar fram för att inte riskera smittor...ingen vet hur framtiden ser ut...när det ska få bukt på spridningen.. när det ska det börja avta o sluta helt? Har läst att den troligtvis kommer att hålla på fram till både sommaren o hösten...

Ja vet egentligen inte vad ja känner inför allt detta..ja är väl inte rädd men visst känner ja lite oro..en olustkänsla att något sprids o ingen vet hur man ska få stopp på det..försöker hänga med i de olika uppdateringarna/upplysningarna men oxå att inte läsa/lyssna allt för mycket för det är så lätt att "hjärnspökena" börjar gro o man blir mer orolig än vad ska/man behöver vara..fast det ja känner mest oro för det är ju för pappa eftersom han är både till åren o har en hel del sjukdomar vilket gör att han är i riskzoner men samtidigt så kan ja ju inte gå omkring o oroa mig utifall att..

Ena stunden säger de si o andra stunden säger de så...svårt o veta vad man ska gå efter..men de upptäcker väl nya saker hela tiden vilket gör att uppdateringarna blir många....

Självklart ska man ta detta på allvar men ja tror att man har lätt för att "skrämma upp sig själv o andra" mer än nödvändigt...speciellt allt man hör o läser på de olika medierna samt allt man pratar sinsemellan..

Men hur som helst så hoppas ja snart att de kan se en ljusglimt att det börjar avta o att folk kan börja andas ut o börja leva sitt liv igen som innan...