en kram o att nån säger att det kommer att bli bra....

Hittade  ett inlägg som ja skrev  idag för 3 år sen.. så här stod det i inlägget som hette "Tom inombords":

Det är så ja känner nu för tiden eller rättare sagt så är det ju frågan om man känner någonting alls när det är "tomt"...men o förklara hur man känner sig inombords är inte lätt men det är  liksom som om man var i en dvala...man existerar, man andas o lever men ändå så kommer man ingenstans..

Det man tyckte var kul förut är inte det längre. den känslan har ja inte längre...ja känner inte den där "bubblande" känslan av va kul att få planera, bjuda hem folk, hitta på saker m.m

Känns som ja inte ser nåt med "positiva ögon" utan gör det för att ja "måste"...känner lixom ingen glädje av nåt..inte ens till sånt som brukar glädja mig...ser inte fram emot saker o ting som ja gjorde förr då man verkligen kunde längta o önskade att dagarna kunde gå ännu fortare...

Känner mig matt o orkeslös...vet liksom inte vart ja ska finna orken o motivationen för att liksom ta mig över/vidare...känner mig nedstämd o ja gråter ofta (alldeles för ofta) när ingen ser....känner ingen glädje...har inga vänner vid min sida så att ha nån o prata med existerar inte...har liksom lagt ner detta med vänner då en har försökt så många ggr att få umgås o när ingen hör av sig så börjar tappa lusten o man känna sig oönskad o obetydelsefull..att de inte vill ha nåt med en att göra..

Känner mig inte älskad av Henrik längre..tycker han ser på mig med besvikelse missnöjd blick...han värdesätter inte mig o det ja gör...för honom, för barnen, för oss o för familjen...visst han jobbar o det gör inte ja..han betalar alla räkningar o ja värdesätter det enormt även om det oxå får mig att må dåligt o ja blir ledsen att ja inte har några pengar att bidra med o speciellt när Henrik kommer med gliringar på det vilket sårar mig otroligt mycke men ändå så kan väl det ja gör värdesättas med det är inget värt...

visst det var inte meningen att det skulle bli så här från början men det ena efter andra hände o man föll liksom längre o längre ner...ungefär som i en sandgrop....det spelar ingen roll hur försiktigt du klättrar så rasar det bara ner mer o mer sand o du kommer inte upp...

Funderar ofta på om ja ska lämna allt o se om ja kan finna lycka o glädje igen nån annanstans men ja vet inte vart ja ska ta vägen..ja har inga vänner, ingen släkt, inga pengar..ingenting...det kanske är lika bra o inse att ja är ingen...ja är inget värd, ja är oönskad o obetydelsefull o att alla andra klarar sig bra/bättre utan mig....

Å nej ja säger inte nej till livet...ja säger nej till det här...nej till att må o känna så här...för hur jobbigt det känns o hur mycket ja än gråter så vill ja inte sluta leva utan ja vill börja leva men vet bara inte var,när o hur...

Så frågan är om ja egentligen bara ljuger för mig själv??? för detta skrev ja för 3 år sen men kruxet är ju att ja fortfarande lever samma liv...inget har förändrats bortsett från den inre psykiska smärtan...bröstet som värker...hjärtat som sörjer...tårarna som rinner ner för mina kinder har blivit värre/fler...så vad är det ja väntar o hoppas på ska hända med mig o mitt liv?? 

Tror ja på att mirakel ska ske eller väntar ja på att nån annan ska ta beslutet/besluten åt mig?? trodde att ev 2020 skulle kunna bli mitt år...här sitter ja 2 år senare och hoppas fortfarande på att mitt år ska komma men fråga är när o om....

Vet att mycket hänger på mig o att ja måste börja tänka positivare o utmana mig själv att möta sånt som gör mig rädd men om man inte har modet, orken, tänket eller motivationen hur går man då vidare???