Imorgon är det begravning för min kompis som gick bort för ca 3 veckor sen...det är tur (tack o lov) att man inte går på begravningar så ofta ...sen är ju ja en sån oxå som gråter för att andra gråter så till slut så kan ja storgrina..nej kanske inte riktigt men nästan...

Ja är definitivt inget bra stöd när det gäller att trösta någon som är ledsen då ja själv har så lätt för att gråta o är så känslig känslomässigt överlag....

När ja är på begravning så försöker ja verkligen hålla mig så lugn o sansad som möjligt  så ja inte ska gråta mer än nödvändigt för tårarna kommer vilket man vill eller inte...ja brukar försöka stirra mig blind på nåt...sjunga eller upprepa nåt ord i huvudet...slå liksom dövörat till så man inte hör o ser allt som händer runt omkring en..

Men sen så kommer det värsta på allt...när man ska gå fram o lägga en blomma på kistan...då funkar varken att upprepa ord i huvudet eller att man stirrar sig blind utan då kommer tårarna...spelar ingen roll hur mycket man än försöker o hålla dem borta så kommer dem...

Nej usch fy....dö ska vi alla men döden skrämmer mig....vet inte riktigt varför..om det är att ja är rädd att dö att kanske få dö i ensamhet....eller en långsam kanske plågsam död...eller att man lämnar sina nära o kära...

Ja hoppas i alla fall att det dröjer vääääääääldigt lääääääääänge tills nästa gång...