Börjar känna av lite smått att min liv håller på att dala...att ja börjar känna mig ensam..att ja har allt ansvar vad som händer i hemmet o utanför...barnen o allt som hör till....

Känner allt mer av detta med att vara arbetslös...kan bero på att mina dagar sakta men säkert börjar ta slut...men sen så finns det heller inga jobb att söka på nära håll utan man kanske måste åka minst en 8 mil enkel...o det finns inga jobb där heller..o sen så vill man ju tjäna på att jobba inte förlora o betala en massa...

Sen så är det prat om att de ska lägga ner skolan där Alice går vilket inte är bra...även dagis kommer väl tids nog oxå få lägga ner om skolan försvinner o det gör ju heller inte saken bättre...men vi vet inte hur det hela kommer att sluta...

Pappa är kär o lycklig..han har träffat nån som gör honom glad o varm inombords..som får honom att må o känna nåt som han inte har känt på flera år..o SJÄLVKLART är ja jätteglad för hans skull..inget annat om det...vill inte att han ska vara ensam o olycklig men ja kan inte låta bli o känna mig lite rädd o ängslig..hur egoistiskt det än låter...men ja är rädd att ja  förlorar pappa till nån annan..att ja inte kanske behövs längre..att ja "glöms" bort..

Ja har alltid varit pappas flicka...alltid varit den som funnits där...vid pappas sida ända sen ja var liten...

när ja fick min lillebror då vart ja som en mamma åt honom...det var ja, pappa o min lillebror (min mamma jobbade o pappa var/är förtidspensionär) så var det alltid...är så än idag...att det är ja o pappa..det är ja som ställer upp för pappa o det är mig pappa ber om hjälp...

Sen är det detta med mamma...självklart måste han släppa taget om henne...o leva vidare....det är snart 6 år sen mamma gick bort...han har all rätt att släppa taget om henne...men ja är rädd att ja en vacker dag kommer att stå helt ensam vid minneslunden...att ja är den enda som "minns" henne...den enda som inte vill släppa taget...

Ja ja vet att ja låter som ja bara tänker på mig själv..ja vet det men ja kan inte låta bli....det har ju varit mamma o pappa hela mitt liv..ända tills döden skiljde dem åt....ja vill min pappa så väl men ja är oxå så rädd att bli lämnad...bli ensam...

Det kommer i perioder att ja tänker på mamma...o just nu är det en sån period...ja tänker ofta på henne...en o annan tår rinner nerför kinden...vissa perioder så är saknaden stor....

Ja känner mig så ensam många ggr...försvarslös....oduglig...gör ingen nytta till nån eller nåt...hatar att vara arbetslös men ja vill/kan  heller inte söka mig för långt bort från familjen...eftersom Henrik jobbar som han gör så har ja svårt att få nån som kan ta hand om barnen på helgerna o kvällerna o sen när Henrik bara är ledig 2 dagar (om inget oförutsett händer)  så vill man ju umgås med familjen....så då blir det ju så att ja måste välja..jobb eller familjen...o ja har valt familjen men ibland så funderar ja på om  ja har gjort fel val...

Att om ja o Henrik gick skilda vägar så skulle ja kunna jobba...jobba när ja inte har barnen osv..men nu har ja valt att försöka "hålla ihop" familjen...men om det är till nån nytta vet ja inte..det har inte hänt nåt nytt mellan mig o Henrik sen vi hade vårat samtal i somras...men det är ju det som är felet oxå...

Vi hade ju vårt samtal..o hur vi skulle göra....hur vi skulle kunna gå vidare.... om vi nu skulle gå vidare tillsammans som en familj...o visst det vart bättre..dock ingen förändring men ja började må bättre o på så vis så kändes ju förhållandet oxå bättre..men man kan inte fly ifrån verkligenheten hur länge som helst för nu känns det lite som att den börjar komma ikapp en...

Ja har funderat lite på vad har vi ändrat på i vårt förhållande vad det gäller oss själva, för varandra o för familjen där det kan va t.ex att hjälpas åt i hemmet, göra spontana saker, överraska varandra, visa uppskattning osv...

Men ja kommer inte fram till nåt...inget har hänt.....inget nytt...o ja känner börjar sakta men säkert känna att detta blir en irritationen inom mig för saker som egentligen är småsaker men som till slut blir stora..som t.ex detta med att byta i sängen... ja väntar in i det sista för att se om Henrik kan ta ett eget beslut om att det behövs byta i sängarna...men nej inget sånt....

Dag ut o dag in så strävar ja med denna disken...visst är ja tacksam att det finns diskmaskin men den varken tömmer/fyller sig själv o det är oxå nåt ja har försökt att in i det sista få Henrik att göra men nää inte det heller...som sagt så är detta småsaker men ja är så trött på att det alltid ska vara ja, ja, ja  o ja....varför är det aldrig vi eller han??

Varför känner ja mig mer som en husa än en fru??

Lika så detta med att Henrik ska framöver iväg på olika saker..allt ifrån nöjesresa till möten..men Henrik  har inte frågat mig om ja ska göra nåt då, då eller då utan han tar bara för givet..för att vill han iväg..o då  åker han iväg...o detta är möten o resor som kräver övernattning 1-2 dagar...men skulle ja få för mig att bara åka iväg så där huxflux på nåt som ja ville iväg på så skulle det inte gå för ja hade ingen som tog hand om barnen...

Varför är det bara vi kvinnor som måste tänka på såna saker...varför är det alltid så att vi kvinnor räknar med våra barn så fort vi ska göra nåt...så fort vi ska åka nånstans??

Aldrig att Henrik skulle räkna med barnen om han skulle nånstans..eller vara ledig från jobbet eller gå hem tidigare för min skull...för att ja skulle kunna åka iväg på en resa, möte eller vad det nu skulle va....ALDRIG...

O det är nåt som stör mig..att ja tas förgiven...som en självklarhet..att ja alltid finns där..o det är det som det måste bli en ändring på...o sen om ja inte mår så bra inombords (då o då) så gör såna här saker det inte lättare...så ärligt talat så har ja börjat tveka..tvivlat på om det finns nån framtid mellan mig o Henrik..ja vet inte vad ja vill...hur ja vill att min framtid ska se ut...o vilka som ska ingå i den??

Självklart så kommer mina barn att ALLTID ingå i den men hur det ser ut för mig o Henrik vet ja inte...

Ja skulle oxå behöva lite egen tid...ett jobb...ett socialt liv....lycka...uppmuntran...slippa känna så mycket...slippa känna oron...slippa vara rädd fö ensamheten...få känna att ja behövs...få känna att ja finns....att få älska o bli älskad....få dela glädjen med pappa att han äntligen har hittat nån som gör honom glad o lycklig än o känna mig ängslig, rädd o ensam...osv...

Men ja vet bara inte vart ja ska leta eller vart ja kan finna min inre styrka o ta mig vidare..

Ja vill SÅ MYCKET med/av mitt liv men det händer o sker SÅ LITE med/av mitt liv......vet att möe är upp till mig själv men när mycket blir nästintill omöjligt eller att det krävs två för att få det att fungera då är det svårt....men ja ska kämpa på ett tag till så får vi se...