Självklart så finns det människor som har det bra mycket värre än vad ja har det...

Så varför klagar ja egentligen?

Ja har en snäll generös man..två friska underbara barn...ett hem...mat på bordet..kläder i garderoben...en bil som tar mig från plats till plats etc etc..

Men ändå så känns det..det gör ont inom mig...tårarna kommer vilket ja vill eller inte...känner saknad...en enorm tomhet..ovisshet...rädsla...

Ja saknar mamma...om ni bara visste hur ofta  ja önskar att allt vore annorlunda...önskade mamma var här..hon skulle stötta mig...hon skulle se mig i ögonen...smeka min kind o säga:"Det kommer bli bra.. det kommer att ordna sig..."

Men mamma kommer aldrig se mig i ögonen eller smeka min kind o säga "Det kommer bli bra...det kommer ordna sig"

Just nu känns framtiden mörk...bara som ett STORT jävla hål o man vet inte hur djupt det är...

Ja saknar min mamma....så otroligt mycket..o  ja vet att ja aldrig får se henne igen...hon är borta..för all evighet..

Min syster lever o ja saknar relationen med henne...o när mamma dog så vart ja tydligen inte så viktigt längre för henne ...vi umgicks en hel del förr o ringde då o då...o nu ses vi knapp o ses vi så är det ja som har "bjudit in mig själv" ..har inte sett eller pratat med henne på flera månader...men ja har tröttna på att det alltid ska vara ja ja ja...hon måste ju oxå kunna ringa till mig o fråga hur JA mår än alltid tvärtom...det känns som det inte finns nån plats för mig i hennes liv längre...ja inte pappa heller...honom skiter hon oxå i..precis mina andra syskon...

Sen är detta med jobb...dagarna går o ja har inte många a-kassedagar kvar...o Af vill att ja ska ta erbjudandet om fas 1...men ja vill inte...det är inte det att ja inte vill jobba...utan det är att ja tycker det är förnedring...

Först ska man gå en sk söka-jobb-kurs...o hur många såna kurser har ja inte gått?? Gick som senast en sån "kurs" i våras...o ja har ändå inte fått nåt...det spelar ingen roll hur många kurser du har gått om det inte finns jobb att söka o då menar ja jobb som ja har utbildning/erfarnehet eller ligger inom rimligt avståns o inte 20 mil enkel...

Sen ska man ut på praktik...självklart om det ger jobb så är det ett sätt at få in foten men oftast så leder det ingen vart (men självklart så varierar de..möe beror ju på vart man bor o vilket sorts jobb man är på) o  att man utnyttjas då man blir gratis arbetskraft...

För ca 20 år sen så hade ja mitt första sommarjobb...tjänade 30:-/ tim...det var inte bra betalt då men för en annan vart det mycket pengar i slutändan då man bara hade barnbidraget på 640:-..nu ca 20 år senare så har man "jobbat upp sig" till typ 40:-/ timmen..lönen har ökat ca 50 öre/per år...

Så det är väl inte så konstigt att man tycker det är förnedrande att behöva jobba heltid o göra samma jobb som den som kanske har 100 -120:/tim eller mer...som alltså får kanske 3 ggr bättre betalt för samma jobb...det ger heller inga nya akassedagar...

O eftersom ja inte har haft nån heltidstjänst så har ja inte det högsta ersättningen..o sen så får man ju bara ut 65%

Så för att få min ersättning så måste ja.:

* Jobba heltid

* Alice måste börja på fritids o Livia måste gå på dagis alla dagar...det skulle bli ca 10 timmar om dagen...o om skulle ja börja klockan 7 så måste barnen kliva upp 05:30 så vi hinner..(hur goa o glada är barnen då??)

Självklart så är inte detta nåt ovanligt...att barn går så här...men ja tycker ändå att om barnen ska behöva gå så här länge o "utsättas" för allt som blir när man går långa dagar... så ja tycker personligen att man måste få ut nåt av det...ett sk bevis på att det är "värt" att utsätta barnen för så långa dagar..o får man en bra lön...ja åtminstonde bra möe bättre än 40:-/timmen så kan man kompencera barnen med nåt roligt...

Men att ha barnen på dagis/fritids en 200 timmar i månaden för att bara får ihop pengar till typ matkontot o inget mer o för samma jobb som en anställd som kanske får 4000 - 5000:- mer än mig så är frågan om det är värt det...

* Ja måste betala för dagis o fritids...väljer ja att inte gå med i fas 1 så behöver ja inget fritids till Alice o för Livia är dagis gratis 15 tim/veckan...så här tjänar ja över 1000:-/månaden...

* Bensin....bilen måste ha bensin..o den är precis inte gratis...o ja måste åka minst 15 mil i veckan tur o retur(beroende på vart man har sin praktik..kan bli längre men inte mindre)..det blir minst 60 mil i månaden...o ja vet inte vad man säger att en bil kostar per mil men om vi  räknar på 20:-/mil..det är säkret mer....så kostar bara bensinen 1200:-/månaden...

Vet inte om man kan dra av reseersättning på deklarationen när man är ute på praktik...men säg om man nu kan det så måste ja ändå betala för bensinen nu för skatten får ja ju inte förrän nästa år...

Skulle ja veta med mig att den platsen ja skulle vara på ger mig ett jobb..då är det en sak men vad har ja för garantier nu mer än att ja får betala en massa pengar..både på fritids/dagisavgifter...dyra bensinräkningar o ja kommer även att få fruktansvärt trötta, gringiga, arga små barn..som ja inte kan "gottgöra" för alla tidiga mornar..de långa dagar för ja tjänar inte mer även om ja jobbar mer...

Frågan är om det är värt det?? o det tycker ja inte..men självklart så är detta oxå ett orosmoment..så det är inget beslut ja har tagit bara så där...ja har gråtit.... legat sömnlös många nätter pga detta..grubblat för att komma på en bra lösning..en ljusare framtid...men det känns bara som allt blir mörkare o mörkare..

Har planer för framtiden tillsammans med en kompis..men det går sååååååå sakta framåt så det känns som om planerna är på väg o rinna ut i sanden...en plan som ja såg som en livlina...för mig...för mina barn...för mitt o Henriks förhållande o för min framtid....

Förhållandet mellan mig o Henrik finns där...men inte gnistan... har tappat den nånstans...vet inte vart men ja skulle gärna vilja finna den igen...o ja tror det skulle finnas hopp om det..bara ja fick ett jobb...kom hemifrån mera...få leva o känna livet utanför...då tror ja oxå att ja o Henrik skulle kunna finna glöden igen...men just nu så "finns" vi bara där...

Så här skulle inte mitt liv bli...så här vill ja inte leva...men ja har liksom fastnat..det har blivit som en ond cirkel som ja inte kan ta mig ut...ja grubblar o gråter ofta när ingen ser samtidigt som ja försöker hålla humöret o leendet uppe utåtsett men det är svårt när det gör ont inom en..när en inte hittar nån lösning på problemen så är det svårt att hålla familjen o livet på topp...

Ja...ja vet...det finns de som har det bra möe värre än mig..men ja har oxå rätt att gnälla även om ja vet att ja har det bra mycket bättre än många andra.....