Hur mycket orkar en människa stå ut??

Självklart så är det individuellt men om man drar medelsnittgränsen..vart hamnar vi då??

Ja pratar om livet....för nästan 34 år sen så såg ja dagens ljus....ja låg där liten o ovetande om vad som skulle hända under de kommande åren..då visste ja inget...inget mer än att mamma var den som stod mig närmast för det var hon som hade burit mig i 9 månader...det var hos henne ja fick mat...men ja visste inget mer än så...

Åren gick...som barn visste ja fortfarande inte vad livet gick ut på ...eller vad som skulle hända de kommande åren...

Fler år gick...man kom upp i tonåren...här började man testa sig lite fram vad livet innebar o vad det kunde erbjuda mig men ändå visste ja inget hur livet skulle bli eller hur det skulle se ut....

När ja var dryga 18 år fick ja "smaka" lite på hur livet kunde ha blivit...ja trodde ja var med barn...med otroligt tunga steg gick ja till mvc för att ta ett grav.test...o gissa vad dessa minuterna kändes som en evighet...

Ja vill inte ha barn men ändå var ja dum o hade oskyddat sex...borde ha vetat bättre för  ja var ju trots allt inte redo för vuxenvärlden..för livet...för barn...ja stod ju själv o pendlade mellan ungdomen o vuxenlivet...

Men tack gode gud så var ja inte gravid...har nog aldrig känt den sortens lycka som ja kände just nu....o ja skaffade p-piller på direkten så ja inte skulle få utsätta mig för samma sak en gång till...

Åren gick..visst fick man känna på en o annan törn..som t.ex obesvarad kärlek, ett krossat hjärta..men det behöver man inte vara varken gammal eller ung för att känna....

Ja hade väl ganska bra år genom tonåren...min mamma o ja kom väl inte överens alla ggr...men det är det många som inte gör...ja flydde hemmet genom att sova borta...speciellt på helgerna....

När ja var 21 år var det dags igen o känna på livet....o hur snabbt det kan vända...min pappa blir sjuk...

diagnos elakartad cancer på ena njuren...räckte tack o lov med operation då de tog bort hela njuren...o är nu idag friskförklarad (men ändå så har man det där lite i bakhuvudet...tänk om det kan komma tillbaka?..är det en gång cancer alltid risk för cancer eller??)

När ja flyttade hemifrån var oxå ett stort kliv ut i vuxenlivet....helt plötsligt skulle ja stå på egna ben...men ja visade både mig själv o andra att detta klarade ja....var det nu ja hade blivit vuxen?? var det nu dags att veta vad livet hade att erbjuda.??

Åren går...ja träffar Henrik...vi planerar att skaffa barn som slutar i missfall..får genomgå en skrapning eftersom ja var i v 9...då var ja 25 år....ännu en bitter smak av livet...

Året blir en av våra älskade katter överkörda o det tar mig väldigt hårt...men efter det får ja smaka på livet från den ljusa sidan då Alice föds...men resan dit var inte enkel...o än en gång sätts ja på prov av livet...

De kommande åren efter det får ja verkligen smaka på livets mörka baksida...flera år av ofrivillig barnlöshet...men när mamma blev sjuk i cancer...o sen när hon dog är mitt livs största prövning av livet...ja var 28 år då men ja visste ändå inte då hur livet bli men ja visste i alla fall att detta var inte med i min plan/syn av livet...

Ååå vad ja önskade många ggr att man kunde dra tillbaka klockan så ja fick vara så där liten o ovetande som ja var för snart 34 år sen...när mamma dog så "försvann" livet...ja förlorade greppet om vuxenvärlden o vart åter igen liten men inte lika ovetande nu som då...

Men sakta men säkert så lyckades ja ta mig tillbaka till livet..återta min roll i vuxenvärlden...men kampen dit har varit snårig....

Året ja skulle fylla 30 så blir ja arbetslös (var tim.vikarie men fick ihop så pass många timmar så ja hade en 70-80%) men av okänd anledning så slutade de höra av sig...o än en gång så får ja känna på livets tuffa väg..

Hade nyss fyllt 30....fick veta att ja var gravid...men glädjen togs ifrån mig innan den ens hann börja...fick även denna gången missfall..fast denna gången orkar inte kroppen stöta bort det så det får bli även denna gången skrapning...

Oron inom mig växer allt mer...vet inte om ja vågar skaffa barn...för alla som håller mig kär försvinner...

under alla mina graviditeter har ja haft blödningar i början...oron till missfall ökar eftersom ja redan har fått 2 st...får gå på spec.mvc...vul flera ggr i början...min oro till förlossningen ökar att nåt ska hända så ja får ett plan.snitt när ja väntade Livia...är då 32 år

Allt går bra o känner att livet börjar ljusna...tills ja kommer hem o börjar känna mig nere...gråter hur när o var som helst o vill ha tillbaka mitt gamla liv...vill inte ha det så här...det pågick som tur var bara i 3-4 veckor...men det var känslosamma veckor..

33 år gammal...ja o Henrik glider allt mer ifrån varandra...går så långt att vi pratar om att ta en paus ...ja träffar A som väcker glädjen inom mig...hemma blir det allt värre o ja finner tröst hos A..han såg mig..han hörde mig.. han tyckte om mig....han uppskattade o tyckte om min närvaro...ja är förvirrad..står vid ett vägskäl o vet inte vilken väg ja ska ta...vet inte hur livet ska bli....vad är meningen?? vilken väg vill livet att ja ska ta??

Men livet blir bättre..det är inte bra än mellan mig o Henrik men bättre..vi får arbeta oss utifrån det...A finns inte längre med i bilden...ja var tvungen o göra mitt val....ja valde att "släppa" honom...

O när man väl tycker att detta borde väl ändå vara botten av livet så händer det nåt nytt o det är där ja är idag..

Ja är orolig för min syster..o det är påverkar mig psykiskt i kropp o själ....hon är verkligen på väg "utför" o ja har ingen aning om hur ja ska kunna "stoppa" henne...det har hänt mycket även i min systers liv de senaste åren men det har väl varit värst nu det sista med bl.a dödsfall sjukdomar osv...

Men nu är det så här att hennes man är sjuk pga felbehandling o ligger inne på sjukhus...o detta har tagit min syster så hårt att det har tagit hennes psyke...hon orkar inte jobba utan är sjukskriven o har varit det i snart 2 månader.. hon sover knappt på nätterna..är som en zombie på dagarna...hon gör det hon ska för/med barnen (skickar dem till skola/ hämtar....ger dem mat ...ja det nödvändigaste) men allt där emellan orkar hon inte ta tag i...hon kan t.ex låta en tvätt ligga kvar i maskinen i flera dagar..hon orkar inte duscha...hon gör som sagt bara det nödvändigaste o knappt det....hon orkar inte ta tag i nåt..

O nu känner hon själv att det bara dalar allt längre o längre ner...hon orkar inte med livet som det är just nu..hon är rädd att hennes man ska komma hem (innan han är frisk o kan ta hand om sig själv) o det då skulle bli hennes uppgift att "ta hand" om honom när han behöver stöd..för eftersom hon mår så dåligt i sig själv så hon orkar inte vara en stöttepelare för nån annan...

O här står ja...än en gång o vet inte vad ja ska göra...även än en gång så är avståndet mellan oss för "långt" annars så skulle ja kunna åka dit o "titta" till dem men eftersom mina barn oxå går i skola/dagis så kan ja inte släppa allt här hemma...men ja önskar för  en gångs skull att livet kunde berätta vad ja ska göra??

Vad är livets val när det gäller min syster o henes familj??..vad ska/kan ja göra??

Tänk om ja visste då ja låg där på mammas bröst..för snart 34 år sen..så liten o ovetande om livet utanför..att det skulle bli så här...då hade ja nog inte suttit här idag....men man frågar sig gång på gång:

Varför....vad är meningen med livet...vad är mening med att utsätta vissa människor för psykisk o fysisk smärta??

Eftersom ja fortfarande kämpar för att ta mig vidare i livet så innebär det väl att ja orkar ta en hel del "stryk" men fråga är mer hur länge??

Hur länge orkar man...hur många ggr ska man behöva uppleva livets hårda väg...hur många ggr orkar man falla för att sen försöka orka resa sig upp efter varje smäll ( smällar tar olika hårt..några försvinner medans andra lämnar djupa spår)

Ja vill kämpa för livet men vill livet kämpa för o med mig..för ärligt talat så vet inte ja hur mycket mer o hur länge ja orkar kämpa när ja bara stöter på den ena motgången efter den andra...så när vet man egentligen att botten verkligen är nådd??..

Är det när ja sviker livet eller är det när livet sviker mig (för livet har svikit mig många ggr o fler ggr lär det bli)??

Ja på lördag så var det dags igen för att utse 2 bidrag som går direkt till finalen o 2 bidrag som går till andra chansen av årets Melodifestival....

O de som tävlar på lördag är:

1. Charlotte Perrelli med låten "The Girl"
2. OPA! med låten "Allting blir bra igen"
3. Dynazty med låten "Land of Broken Dreams"
4. Lotta Engberg och Christer Sjögren med låten  "Don't Let Me Down"
5. Hanna Lindblad med låten "Goosebumps"
6. Axel Algmark med låten "Kyss mig"
7. Lisa Miskovsky med låten "Why Start A Fire"
8. Danny Saucedo med låten "Amazing"

Må bäste man/kvinna vinna...

Ja det kan ju knappast ha undgått nån att Victoria o Daniel äntligen har fått sitt efterlängtade barn....

En liten flicka på 51 cm o 3280 gram....född den 23 februari klockan 04.26 på Karolinska sjukhuset...

Men det gick fort från de var på BB...runt kl 00:50 hade de anlänt till BB o ca 3,5 timme senare så var allt klart..

Ca 2,5 timme senare efter Sveriges nya prinsessa har sett dagens ljus så håller Daniel ett pressmeddelande för att tala om denna STORA GLÄDJANDE nyhet för svenska folket...o nyheten når även andra länder...

Vad den lilla flickan ska heta är redan bestämt men enligt tradition så berättar man inte barnets namn förrän dagen efter...så imorgon vid en kunglig konselj meddelar kungen om barnbarnets titel, namn, tilltalsnamn och vilket hertiginnedöme som tronarvingen tilldelas.

Troligtvis så väljer de ett namn med kungliga traditioner.... o namn som skulle kunna vara tänkbara är:

* Ulrika

* Sophia

* Astrid

* Margareta

* Désirée

* Christina

* Alice (Victorias mormor hette så)

Men som sagt..namnet får vi vänta med tills imöra...skulle ja få välja ett av dessa namnen till den lilla flickan så skulle det få bli Alice....

Ja hyllar de nyblivna föräldrarna med att "pynta" min blogg i kungligt mönster...skulle vara passande om bakgrunden var rosa men eftersom den är från deras bröllopskollection så får det bli så...

STORT GRATTIS O MÅNGA LYCKÖNSNINGAR!!!!!!