Han är mitt allt...har alltid varit det...ända sen den dagen han föddes...redan när han var liten så lovade ja honom att ja skulle ta hand om honom....o skulle det hända mamma o pappa nåt så skulle ja ta hand om honom....o skulle ja inte vara tillräckligt gammal så skulle ja se till att han fick bo hos nån släkting tills ja skulle kunna komma o hämta honom...

Han har alltid varit min ögonsten...visst vi bråkade som barn..trots den stora ålderskillnaden på 12 år..men ja tror inte det spelar nån roll...man kommer nog aldrig ifrån den sanna syskonkärleken...

Han har alltid haft glimten i ögat...ett gulligt leende...ett trevligt bemötande...men han har oxå nästan alltid haft en mörk baksida...om man nu kan kallade det så...o det är han temperament....hans humör...

Gick det emot honom så vart han arg...ja inte hysterisk men han kunde kasta/ha sönder saker...men då förstod man inte vad det berodde på...åren gick...han tillbringade många veckor hos mig o Henrik...på sommarlovet...

höstlov...sportlov m.m...men ju äldre han vart desto mer sällan kom han...

O det förstår ja ju...inte kull o sitta med oss "gamlingar" ute på landet när man var tonåring o hade sina kompisar hemma i stan...då fanns det annat som lockade....

Sen kom året då allt förändrades...mamma vart sjuk....vi alla sörjde på våra olika vis..men vi pratade liksom aldrig om det..ibland var ju mamma som "vanligt" o då glömde man ju liksom bort att hon var sjuk....pappa ville inte inse hur sjuk hon var...min syster visade sitt "intresse"...men min bror då?? vart befann han sig under den tiden?? varför var det ingen som frågade honom vad han kände....

Min älskade lillebror som ja lovade ta hand om..varför fanns inte ja där för honom??

Sommaren kom....sista sommaren av allt...mamma dog....där stod vi...ja, pappa, min syster o lillebror...som 4 främlingar...pappa o ja hade kontakt (det har vi ju fortfarande)...min syster försvann allt mer o mer...men vem tog hand om min lillebror??

Pappa kände sig sviken av mamma...min bror likaså...min syster vart allt mer anonym o där stod ja o såg på...helt förlamad o visste inte hur ja skulle göra....mammas viskade ord från sjukhuset satt som  fastgjutet i huvudet på mig "Ta hand om pappa" men min lillebror vem skulle ta hand om honom??

Ja har försökt...få familjen att hålla ihop...men det är inte lätt...ja ser o hör inte allt som händer...vill göra det så bra som möjligt men det blir så fel...

Pappa mår egentligen innerst inne inte så bra...även om han inget säger (ibland kan han säga nåt)...min lillebror mår jättedåligt..det är jättejobbigt att man inte kan hjälpa honom...o försöker ja tala honom till rätta när han gör fel eller tycker fel så blir han arg..han säger kanske inte nåt till mig men pappa får ut för det...det ja säger är  av ren omtanke o för att ja bryr mig men han ser det inte så utan tar det på fel sätt o då blir han arg o pappa får ta "smällen" för det ja säger...

Men ja måste ju få säga va ja tycker utan att nån ska få ut för det...pappa har funnits där för min lillebror hela tiden..ställt upp  med både det ena o det andra men vem tackar honom för det??

Men min bror mår inget bättre för det....ja har sagt att han borde gå o prata med nån..för att han tids nog ska må bättre..få ur sig ilskan som tar "död" på honom...han bär omkring med så mycket inombords som han måste få ut...men det förstår han inte utan menar på att han har haft det så här så länge så han kan fortsätta o ha det så...mycket av det han har inom sig handlar nog om mamma..hur sviken han känner sig..att hon lämande oss..men säger ja nåt så tjatar ja enligt han o då blir han arg som han sen tar ut på pappa..

Även pappa har bett mig att inte säga nåt för att han inte ska få ut för det...så ja vet inte hur ja ska hjälpa min lillebror..

Ja svek mitt löfte till honom....att ja skulle ta hand om honom...ja nu lever ju pappa..så ja behöver ju inte hand om honom på det viset men ja lovade att finnas där....då, nu o för alltid men ja vet bara inte hur...

Ja saknar min underbara lillebror med  glimten i ögat...det gulligt leende...det trevligt bemötande etc....o självklart så får vi än idag se dessa sidorna men de kan ändras snabbt till nåt helt annat..

Min bror fick efter många om o men en diagnos...han har ADHD..o det förklarar mycket av hans beteende...varför han egentligen gjorde som han gjorde många ggr när han var yngre..o varför han gör som han gör idag....men man kan heller inte skylla allt på en diagnos...man måste ändå ta ansvar för sina val...sina misstag...sitt liv...man måste lära sig leva med sjukdomen..med diagnosen...man kan inte se den som ett sätt att skylla ifrån sig...att allt man gör beror på sjukdomen...

Man måste ta ansvar för att lära sig leva ett liv tillsammans med diagnosen...o inte använda den som en ursäkt...MEN självklart har diagnosen  fått en o förstå på ett annat vis nu än innan...o det som en annan upplever som hårt/jobbigt kan/är 7 ggr värre för min bror...

Men ja tror att om han bara pratade med nån...om han fick "rensa" sitt allra innersta...om det så bara är litegrann så tror ja mycket skulle falla på plats...han skulle inte behöva vara så arg o rastlös många ggr....han skulle kunna ta   "kritik" (som han själv kallare det) på ett ett annat vis än att se det som att alla är emot honom...o pappa behöver inte få utskällningar för att nån säger si o nån säger så...

Men hur långt ska det behöva gå innan han själv verkligen kan inse detta...att han måste få ut det "onda" han bär inom sig...o ja kan inte låta bli o känna skuld...att ja har svikit honom genom att inte hålla mitt löfte...som ja lovade honom när han var en liten pojke...

I mina ögon är han fortfarande min underbara lilla kille som ja var så stolt över denna dagen han föddes...o inför mina kompisar...ja var så beskyddande..de fick knappt titta på honom...det har alltid varit ja o min lillebror så hur kunde detta ske....hur kunde ja låta honom bli en vilsen liten pojke??...vad gjorde ja för fel?? 

 

halvbonden

5 februari 2013 16:07

Va gripande att läsa!
Usch, det är så jobbigt när man känner att man bara kan stå och se på när någon mår dåligt.
Hur gammal är han?
För om han fortfarande är ung så tror jag att det där kan ändras. Min lillasyster var rätt avig till allt jag sa och tyckte att jag var en besservisser, men sedan när hon upplevde allt jag varnade henne för och hon insåg mer och mer att jag hade försökt värna om henne, så har hon sagt sen att hon fick rätt bra råd från mig.
Jag tror att du ska fortsätta att försöka få honom att må bättre. Men kanske love-bomba honom genom att säga sånt du sa nu, hur mycket fint du tänker om honom. Sånt där kan ta tid, men ju mer man bryr sig så tror jag att det till slut ger resultat. Även om han drar sig undan så tror jag han kommer inse efter ett tag: det fanns en som hela tiden försökte, och att det var du.

http://halvbonden.wordpress.com

Ellen

5 februari 2013 22:30

Även om ja kallade honom i mitt inlägg en vilsen liten pojke så är han inte så liten... han fyller 23 år i år...

Vissa saker har blivit bättre med åren...o han har gjort mig så stolt många ggr..o ja har peppat honom o sagt att han ska se nuet..inte om en timme, imorgon, nästa vecka...utan här o nu...

Han skulle t.ex ta körkort men tvivlade så mycket på sig själv inför varje gång..men ja sa hela tiden att tänk inte på framtiden..
utan ta denna gången o sen får vi se...kanske du inte behöver göra nån mer uppskrivning/
uppkörning.

O det behövde han inte...nu har han körkort för bil, lastbil o med tungt släp...

Han har haft sån agg mot skolan o allt vad det innebär men ändå på nåt vis tog han sig igenom skolan o tog studenten....ja var SÅ STOLT över honom den dagen..o hans lärare sa så mycket bra om honom så ja växte minst en ½ meter o fick tårar i ögonen...var så glad av att se honom stå där... han var så fin i sin kostym...nyklippt o nyrakad...min älskade lillebror...

Ska ja vara ärlig så trodde ja inte att ja någonsin skulle få uppleva denna dagen men han visade att ja hade fel...så ja vet att han kan...

Men ibland så är det som om en demon tar över hans kropp..o det är då han blir arg o bitter mot allt o alla...

Ja är rädd att han nån gång kommer skada sig själv eller nån annan allvarligt för att han inte kan kontrollera sitt inre...sin styrka...
eller att han själv blir skadad...nu menar ja inte bara fysiskt våld utan även psykiskt...

Han har så mycket bra inom sig....är väldigt omtyckt..pratglad...social....jobbar bra (fick jobb direkt efter skolan)...svårt att inte tycka om honom.. men tyvärr så lurar en "fara" runt hörnet...hans humöret..

Ja skriver ofta till honom att "ja älskar dig"...förklarar att det ja säger, säger ja inte för att vara elak utan för att ja bryr mig etc etc...

O han har visat att det går o förändras..o att det går att lyckas bara man ger det en chans...

Ja hoppas den dagen kommer o han inser att vi var/är inte emot honom...utan med honom...vi hatade/hatar honom inte..utan vi älskade/ älskar honom...vi säger inte till honom att göra si eller så..utan vi visar att vi bryr oss...

Men vägen dit är lång...o vi har nyss börjat men ja hoppas att vi kan sitta där en dag..ja o min bror...o allt det "onda" finns inte längre o att vi har en ljus framtid framför oss...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vi har ju skaffat skatter o det har verkligen inte varit nån dans på rosor (varför man nu säger så för det rosor är ju taggiga o jävliga) men hur som så har det inte varit bra..det började med att ja kastrerade katterna o då visade det sig att på den...

Herregud...ja nu kan vi i alla fall inte säga att vi inte fick en vit jul eller vinter för den delen...men känner att det räcker nu...just nu så har vi 5 plusgrader solen har lyst och en hel del av snön har försvunnit men också gett stora vattensamli...

Här är det sjukstuga deluxe..nja kanske inte riktigt så illa men det har varit..började med att Livia fick lite ont i huvudet o halsen i torsdagskväll..kände sig inte jättesjuk på fredag men valde att stanna hemma o det var väl tur det för POFF från ...

Halva januari har gått o det var över 1 månad sen som ja skrev nåt här...sa att ja skulle bli bli bättre på att skriva o det såg vi ju hur det gick med det....men å andra sidan så kan man ju inte tvinga fram nåt att skriva om, om man inte kan vill el...

Endast 22 dagar kvar av 2023...även detta året har varit en speciellt år..så mycket elände som har hänt/händer i Sverige och i övriga länder...krig...dödskjutningar...bränder av olika de slag...ja det har varit så mycket neagtiva händelser så man ork...