Som ett nafs så försvann alla veckorna o till veckan så blir det att återgå till verkligheten igen...

Visst det är väl både på gott o ont detta med att återgå till vardagen men det känns liksom som att sommaren han inte riktigt att börja förrän den var "slut"..så klart så kan det fortfarande bjudas på varma o soliga dagar (inte för att det har varit överdrivet av dem under sommaren) men det blir liksom inte detsamma nu när skolan börjar igen o man har alla måstena, tider som ska passas, läxor ska göras etc etc...

Men det är tur att man kommer snabbt in det...efter en vecka så har man ju "nästan" glömt att det har varit sommarlov o sovmorgon...

Saknaden finns där o det gör fortfarande ont...att förlora någon som står en nära gör ondare än vad man kan föreställa sig...o saknaden försvinner aldrig..inte heller sorgen...

Smärtan, sorgen o saknaden bleknar med tiden men de försvinner aldrig...o man blir påmind då o då när man kanske  ser ett foto...man ser en mamma o hennes dotter på tv:n, på stan etc.... högtider..minneslunden..när man besöker en kyrka (konstigt nog så får det mig att tänka på mamma)....ja som sagt en kan bli påmind när som o hur som...

O trots att det har gått 11 år sen mamma somnade in så kommer tårarna...bara att skriva detta får mig nära till gråt...eller när pappa pratar om henne gör mig både ledsen o det smärtar inombords....att pappas livskamrat inte längre lever o hur ensam han är...

Men vi vet att hon har det bättre där hon är nu än att leva med en smärtsam sjukdom som plågsamt tog över hennes kropp..men ibland (tyvärr ganska ofta) så är livet så jävla orättvist..

Vi kommer aldrig att sluta sakna dig o du kommer alltid finnas i våra hjärtan älskade mamma... 

      Älskar dig mamma nu då o för alltid