Ja visste att direkt efter man hade fyllt 40 så skulle det dimpa ner en inbjudan att få göra mammografi...o det gjorde det oxå..ja har inte tänkt på åldern annars så men när detta brevet kom så blev det liksom "O shit!! vad gammal ja har blivit"....

Ja har ju vetat i så många år att när man fyller 40 så får man göra mammografi om man vill...men detta har ju varit så låååååångt fram i tiden...men helt plötsligt så sitter man där med inbjudan till mammografi i handen...

Självklart så ska ja göra detta men ja måste erkänna att ja är skitskraj inför detta..inte för undersökningen men att det skulle vara något...att de upptäcker nåt....att ja har cancer...

Har haft så många inom familjen med cancer så varför skulle inte ja drabbas..visserligen så har det inte varit bröstcancer men en kan inte låta bli o inte tänka "varför skulle ja klara mig??" ...kan inte hjälpa men det är så ja känner..

Semestern är över för den här gången...sommarvärmen har övergått till kallare luft..även om solen skiner o termometern visar 20 grader så är det inte samma värme som det var för några veckor sen..man känner hösten i luften..

Skolan börjar om några dagar..usch fy för tidiga mornar....tider ska passa..läxor o dylikt som ska göra o saker som ska kommas ihåg...men visst det är på både gott o ont att komma in i vardagen igen men det ja bävar mest över är för Alice o hennes skolgång...7:an var tuff...året var som en bergodalbana men vi tog oss igenom 7:an men nu börjar hon i 8:an o ribban höjs...självklart så ska vi kämpa oss igenom det här året oxå men en vet ju inte hur mycket det kommer "kosta" oss..alltså hur slitsamt det kommer att bli...hur mycket tid o energi måste vi lägga ner..hur mycket hjälp får vi från skolan etc etc..

Ska verkligen njuta av dessa sista dagarna som är kvar...innan vi går tillbaka till "verkligheten"..är verkligen inte redo men det är ja visserligen aldrig...

Det ja skulle behöva inför hösten är positiv feedback...nån som får mig på bättre, gladare o positivare tankar..nån som får mig att tro på mig själv igen..nån som får mig att känna mig önskad,  betydelsefull o älskad..nån som kunde få mig att hitta tillbaka till livet....för just nu så känns det som om man står i ett mörkt rum o bara trevar efter att hitta en väg ut...o i detta rummet har ja varit så länge i..ja vill hitta ut men vet inte hur...

Ja har tänkt att göra förändringar i mitt liv..små steg åt gången..ja behöver det...men det svåraste är att våga göra det...att ta det där "klivet" som kan vara steget till att hitta ut...men när man inte tror på sig själv o känner att man är ingen o att ingen behöver en så är det lättare sagt än gjort..men ja ska verkligen försöka för det måste ske nån förändring...vad eller hur vet ja inte än men nåt måste ske annars lär ja bli fast i detta mörka rum...önskar bara ja hade nån som kunde hjälpa mig på vägen men tyvärr så har ja inte det utan detta är nåt som ja måste göra själv...

Tänk om önskningar verkligen fanns på riktigt....då skulle mitt liv se helt annolunda ut...