Idag fick ja veta att mina prover var bra...ingen järnbrist eller B-12 som de funderade på ett tag..men ja har ju fortfarande problem även om inte blodproven visade nåt...så nu väntar ja på att doktorn ska ringa mig den 19 feb så får vi se hur eller om vi går vidare med detta...bästa vore ju om ja fick komma dit o han kunde kolla mig i halsen o se om allt ser normalt ut...

En annan vet ju inte hur en ska se ut...ska man vara röd, rosa, torr, blank, prickig, vit, krusig......?!?! ja med andra ord så har ja ingen aning hur man ska se ut om det ska vara avikande eller inte..

Fick även veta igår att min svärfar har Parkinson...men ska börja medicineras o han själv hoppas på förbättring o ja hoppas på det ja oxå men en vet ju inte hur sånt här utvecklas..har ingen erfarenhet hur fort/långsamt det kan gå o hur bra medicinen är..

Snart ska även pappa iväg för sitt blodprov som han tar var 3:de månad o ja håller verkligen tummar o tår så hårt att det kommer att visa samma resultat som det har gjort hittills...

Ja vill inget hellre än o slänga mig i bilen o åka o hämta Alice...krama om henne o säga att allt kommer att bli bra...

Alice har väl aldrig haft nåt emot att gå till skolan...trots allt så har hon känt att skolan har varit ok o hon såg fram emot att börja på gymnasiet...ut med det gamla o in med det nya..mot nya äventyr o  prövningar...

Men det blev tyvärr inte så...skolan i sig tycker hon är helt ok o hon säger att hon vill gå kvar...ja vet egentligen inte riktigt vad som är fel men hon känner sig utanför i klassen på nåt vis...hon kan liksom inte riktigt förklara vad det är som inte känns ok..

För en stund sen så ringde hon o ville att ja skulle komma o hämta henne..frågade varför/om nåt hade hänt? då började hon gråta o vart jätteledsen....känslor som hade kommit upp..men ja försökte lugna ner henne o prata med henne att försöka inte tänka på detta..försökte peppa henne så gott ja kunde...sa att hon skulle försöka gå klart dagen o så skulle vi prata mer om detta när hon kom hem..

Men ja blir så ledsen (sitter här o tårarna rinner) när mina barn är ledsna för saker som ja inte vet hur ja ska kunna hjälpa dem med...vi har pratat med skolan om detta o så men det är inte lätt om det sitter inom en o man kan inte specifikt tala om vad som är fel..

Men ja kan inget annat än försöka så gott ja kan...ja kommer alltid att kämpa o finnas där för mina barn...men ja önskade ja inte behövde vara ensam om att kämpa men tillsammans med mina barn ska vi ta oss igenom livets bergodalbana...ja gör allt för er..ni är mitt allt...älskar er i all oändlighet..