Igår fick ja veta en sak...ja blev både arg o ledsen o förtvivlad...men framförallt ledsen..

När ja var liten så hade ja en bästa kompis...vi umgicks i stort sett dagligen... ända fram till 9:an...sen började vi på olika gymnasier men vi hängde fortfarande ihop...vi delade på allt...

Hennes familj var min familj o vice versa...vi liksom ingick i varandras familjer även om vi inte är släkt..men sen flyttade ja o fick barn o allt vad livet innebär..vi hade kontakt men inte på samma vis..men vi träffades o så...även när vi fick barn osv..firade varandras födelsedagar, vi bytte julklappar osv...men åren gick o vår vänskap rann mer o mer ut i sanden...

Har kontakt med henne o hennes familj (mamma o syster) på fb men så mycket mer än så är det inte...o för den delen så lägger de knappt ut nåt där heller så en vet liksom inte vad som händer o sker i deras liv...vi har en gemensam grupp där ja ibland kan fråga hur det är o så vidare men får ganska sparsamt gehör...

Sist ja träffade dem var i somras under tråkiga omständigheter...deras pappa hade gått bort så ja var på hans begravning..tyckte att det var min skyldighet på nåt vis...vi har ju känt varandra i hela vårt liv..en gång i tiden så var hon o ja varandras ALLT (ja även hennes familj) vi delade allt...vi var verkligen BÄSTA vänner...nu vet ja inte ens om ja kan kalla oss vänner...för så lite som ja vet om henne nu gör oss mer till ytliga bekanter o knappt det..

Men som sagt....ja hade ett mycket nära relation till henne o henne familj men nu är det knappt nåt...ja har ju försökt o hålla kontakten men det är så mycket som har spelat in som inte har gjort att det har funkat av olika anledningar..

Men igår så insåg ja verkligen hur mycket vi verkligen har kommit ifrån varandra...att vi är mer som främmande människor för varandra än några som har känt varandra hela livet..

Fick veta igår att min fd bästa kompis`s mamma hade opererat sig för 2 v.. de hade upptäckt en elakartad tumör det enda positiva var att den satt bra till så de kunde operera o få bort allt men hon måste gå på kontroller var 3:de månad för att det kan komma tillbaka o även då behövs det operation...

Det som fick mig att inse hur mycket vi verkligen har glidit isär är att ingen har sagt nåt...varken min kompis eller hennes syster som ja oxå har kontakt med..eller mamman heller för den delen...utan ja fick se ett inlägg på fb som fick mig att ta kontakt med mamman o fråga o då berättade hon...

Det är vid såna här tillfällen som får mig att inse mer o mer hur "osynliga" ja har blivit för andra för hur mycket ja än försöker så lyckas ja inte...men ja försöker intala mig själv att det är lika bra att inse att ja kommer bli ensam..mer ensam än ja redan är..allt för att "lindra" smärtan så den inte ska bli allt för stor...

Men oavsett om vi har en nära kontakt eller inte så bryr ja mig om henne...det gör ja med dem alla men just när nåt sånt här händer önskade man att man fick vara en del av deras liv...att vi delade glädje o sorg..som vi en gång gjorde...o ja ska inte ljuga o säga att ja inte blev ledsen ( det kom en o annan tår)när ja fick veta om hennes cancer o självklart så är ja orolig henne o för hur det kan bli..om hon kommer att få det igen osv...

Att leva livet är verkligen inte lätt...men om man hade vetat hur livet skulle bli då hade vi människor nog inte funnits eller väldigt få av oss o varför måste allt som sker verkligen ske??

O just nu så tycker ja det är bara olycka o elände som händer i mitt liv..inte alltid personligt men i min närhet...

Igår hade ja o Livia en liten "mamma-dotter-dag"... hon var ledig från skolan (studiedag) så då fick hon bestämma vad vi skulle hitta på o vad vi skulle äta så Livia tyckte vi skulle äta på Sibylla...blev även en fika på kondis o lite shopping...

Ibland behövs det inte mycket för att det ska bli en bra dag..Livia var nöjd o då är oxå mamma nöjd