Känns allt mer o mer att man inte kommer komma undan utan nu känns bara som en tidsfråga NÄR o inte OM man får det...

Känns som vi får meddelande varje dag under denna veckan från Livias skola att det är fler o fler på hennes skola som är coronapositiva...men inget meddelande om att kanske "stänga ner" o ha hemundervisning  ett tag..

Ja själv är inte positiv till det både när det gäller lärandet o den sociala biten men just nu så känns det som att det kanske är läge att ha det x antal dagar för att se om det kanske lugnar ner sig lite...för oavsett om man drar in på vissa saker...mer ute så möts barn/vuxna ändå förr eller senare för man kan t.ex inte ha en skoldag ute hela dagarna...

Sen är det flera som vi känner som har fått corona...både för första,andra o tredje gången...men ja är otroligt tacksam att vi hittills trots allt har klarat oss ( i alla fall vad ja vet...vi har i alla fall inte haft några symtomer o har nån av oss haft det ytyp lite förkylda så har vi testat oss)

Men det är mest psykiskt utmattande...vet egentligen inte om det är viruset i sig som ja är orolig för eller om det är  att bli ofrivillligt isolerad samtbehöva  ha familjen hemma...ja har ju inget socialt liv då ja lever i ofrivillig ensamhet  o att inte ens få t.ex åka o handla skulle vara otroligt jobbigt...att inte få se lite människor sen att ha barnen hemma som blir snabbt uttråkade o en man som är arbetsnarkoman att bara sitta inne skulle vara sjukt påfrestande för psyket...

Ärligt talat så tror ja det skulle ta knäcken på mig...psykiskt efttersom ja inte mår bra som det är nu...men ja håller tummar o tår att vi kommer ta oss igenom detta o om vi skulle få det att ingen av oss blir jättesjuk o att vi tar oss igenom det utan att det knäcker oss...för mitt hjärta värker redan som det är nu o behöver inte känna på fler påfrestningar...

Men snart kommer i alla fall vi (ja o Henrik) att få våran 3:de dos men än är det inte över...men ja hoppas i alla fall att vi kan få  säga år 2023 att pandemin är över även om vi kanske ändå måste leva sida vid sida med covid-19 

Årets första inlägg....

Ja hur ska man summera året som har gått?? vet egentligen inte om ja har nåt speciellt positivt o säga om det året...mående går upp o ner men de sista månaderna har varit jobbigare...

Haft så mycket runt mig under hösten/vintern...så mycket tankar, funderingar o grubblerier som bara snurrar runt i huvudet o ja vet liksom inte hur jag ska  göra för o kunna komma vidare...

Ja hoppas på att 2022 ska vara/ bli ett bättre år men med coronan lurandes överallt så känns det som att vi måste även detta år leva med restrektioner o avstånd o allt annat vad det nu innebär..

Kände bara nu när skolan började så hann Livia gå en dag i skolan sen fick vi meddelande på tisdagen att det fanns en på skolan som var testad positiv för covid-19.... som hade varit där på måndagen ..men hur kunde h*n vara i skolan då?? Personen ifråga måste ju redan har varit testad för så fort får man ju inte svar men att den personen ifråga gick ändå till skolan..

VÄLDIGT DJUP SUCK!!!!!

Är så jävla trött på denna skiten...ja ja är inte den enda...men när en inte vet när detta ska ta slut utan det bara fortsätter, fortsätter o fortsätter...sen ser man en liten glimt att det ljusnar för att sen TJOFFS dras mattan undan o man är liksom tillbaka till ruta ett igen...

Men ja får kämpa på som många många andra o bara hoppas att detta elendet tar slut...att vi går ur denna pandemin o kan säga att nu är det "över" o vi kan återgå till det mer normala igen.....