Passar på o skriva lite medans nötkakan står i ugnen...sen ska ja även göra daimkakor men hur de smakar vet ja inte..men nötkakan är så där häligt seg o lite knäckig.....

Får främmande imorgon så ja tänkte ja skulle bjuda på det fast de kommer även att få mat...kalla kotletter (de bara heter så men de serveras varma) o klyftpotatis..mumsfilibaba...

Tänkte att ja skulle fortsätta o skriva lite mer om mitt liv så att ja kommer ikapp mitt liv...

Under detta året så har ja varit flera ggr hos specialist på mödravården ätit Pergotime, Provera...räknat dagar tills man ska ev får ägglossning för att sen räkna dagar då man ska passa på o ha sex..inte roligt att behöva ha sex på beställning men vad gör man...träffat nya läkare varje gång man skulle till sjukhuset på koll..o varje gång så får man dra samma sak....

Det tär på krafterna...o sen så ser man alla putande magar överallt....

tycker man i alla fall men det är väl för att man tänker så mycket på barn...att man själv vill gå där med putande mage...

Men nåt som tog mig hårt var när ja fick veta att en kompis till mig skulle ha barn....hon berättade det när vi hade möhippa för min syster...det kändes som ett hugg i hjärtat...

Visst är ja glad för hennes skull men det sårade mig...ja hyser absolut inget agg mot henne men utan hela situationen...ja vill oxå var den som berättar...

Det gjorde ont i hjärtat o själen när ja fick veta...o det gjorde ju inte saken bättre att de pratade om det flera ggr under dagen/kvällen...men de visste inte eller rättare sagt så vet de inget...ja har inte berättat om vad ja går igenom...de enda som vet är min pappa o min syster...

Men detta är inget som ja vill prata högt om...vet egentligen inte varför...kanske skäms ja..borde inte göra det för ja kan ju inte rå för att min kropp inte funkar som den ska....men nåt hindrar mig från att säga nåt..

Kanske det är frågorna som gör mig rädd....eller att visa mig svag... men ja vill inte att de ska veta även om ja ibland bara vill skrika

"- LÅT MIG VARA...JAG KAN INTE FÅ BARN SÅ SNÄLLA SLUTA TJATA....."

För det är oxå nåt som är jobbigt...allas tjat om att man måste skaffa en till..."-tösa är ju så stor nu...hon ska väl inte flytta hemifrån innan eller???"

Men om de visste så skulle de inte fråga så ja får väl ha lite överseende men ändå...sen så har vi ett par kompisar som tror att vi åker konstant på ultraljud så fort ja o Henrik åker någonstans utan Alice...men man kan åka mer än på ultraljud....

Sen kom o gick sommaren...den 13 aug fick ja brunaktiga flytningar så då visste ja att nu var det dags igen o börja knapra piller...detta skulle börja dag 3..men "mensen" kom inte igång som den hade gjort tidigare (med hjälp av medicin då) så ja tog ett grav.test ifall men ja visste ju att det skulle visa negativt..

Tog testet...o alla som har gjort ett sånt test vet hur det känns att de där 2-3 minuterna som det tar känns som en evighet...men hur som helst..så visade testet.....POSITIVT

Men ja kände ingen lycka..var orolig med tanke på flytningarna o det rena blodet som kommer ibland..har ju haft så tidigare..både vid missfallet 2003 o när ja väntade Alice...men ja visade testet för Henrik o han vart självklart glad men ja förvarnade honom att ev skulle det inte gå vägen...ringde till gyn.mottagningen men de hade ju så självklart bara telefontid måndag-torsdag...

Så ja fick vänta över helgen...o det gav sig inte...ringde på måndagen o fick komma dit..tyvärr så kunde de inte se för det var före v 6 så vi skulle avvakta men ja fick lämna ett blodprov som skulle visa grav.värden sen fick ja komma tillbaka efter några dagar o ta ett nytt blodprov så man kunde jämnföra

Fick återkomma...tyvärr så steg inte provet som det skulle... jag låg på 1004 på det 1:a blodprovet o 1098 på det andra o var det en normal graviditet så skulle det vara dubbelt så mycket...så än en gång hade ja drabbats av missfall...

Men eftersom det var så tidigt så skulle kroppen stöta bort själv så ja skulle inte behöva nån skrapning....så ja fick återkomma för nya blodprov...för att se så att värdena gick ner..o ja inte behövde nån hjälp på vägen...

1:a blodprovet så hade ja 660 i värde så det betyder att kroppen håller på att stöta bort "fostret"..två veckor senare fick ja ännu ett bakslag... värdena hade gått upp så nu låg dem på 1495...fick göra ett VUL men det visade normalt men inte proverna...läkaren kunde inte svara på vad det var som var fel...

Läkaren pratade om olika ev orsaker..att det kunde vara ett fel från labbet (vilket är sällsynt)..sen nämde han även utomkvedshavandeskap eller även cancer som 2-3 % kvinnor kan drabbas av per år...

Så då kan ni ju förstå hur ja kände mig efteråt....när ja hade satt mig i bilen så kom tårarna...ja trodde ja skulle dö i cancer..kunde inte se nåt annat...trodde på det värsta...

Nästa gång ja var till gyn så hade ja Henrik med mig...kändes bra ifall om ja skulle få beskedet om cancer...men vi fick dock "goda" nyheter.. blodproverna hade gått ner 1100 men var fortfarande för höga...så vi beslutade att ja skulle genomgå en skrapning..för visst kunde vi vänta o se om det tids nog sjönk men vi tyckte att det var bättre att göra en skrapning..

Så den 19 sep gjorde ja min andra skrapning...även denna gång så gick det bra...själva ingreppet o uppvakningen tog ca 45 min....efteråt så fick ja smörgås o kaffe...

Efter ett tag så fick ja ett brev hem där det stod att det enda de hade fått under skrapningen var endast rester från ett missfall så det var ingen cancer eller nåt sånt..

Jippie...lite lycka men ja vill ha mer...

23 oktober så var ja på återbesök till gyn...blodprovet visade normala värden..gjorde ett VUL o allt såg bra ut förrutom att ja troligtvis på egen hand hade en kommande ägglossning på G...

Fick gå hem o planera in sex....tyvärr så tog det sig inte...för helt plötsligt (nja ca 2 veckor efter) så fick ja mens...även det på egen hand...så det var på på både gott o ont...

Men ja har en ny tid på måndag till gyn...så vi får hålla tummarna.... annars så ska ja börja knapra Pergotime o Provera..men slipper ja så är ju det bra...

Nej, nu måste ja baka ut mina daimkakor...så ja säger:

Tack för mig o på återseende