Så där....då har man fått mat i magen...det var gott fast att det var frysrens o ja är inte så väldig för rester..men ibland så är man så illa tvungen fast maten idag...spagetti o köttfärssås...gick bra...

Då ska ja nu fortsätta där ja slutade..så nu har vi kommit fram till mammas begravning..den skedde rum fredagen den 25 augusti..det kom ca 80 till minne för mamma...sen efteråt så var det minnesstund för de allra närmaste...

Det var en fin begravning...mycket o väldigt fina blomuppsättningar... fin musik o så...men en begravning är aldrig lätt...men ja klarade mig igenom den fast det var otroligt jobbigt så höll ja mig någolunda sansad....

När begravningen var över så kunde man börja sitt sorgarbete....man har så mycket annat som måste redasn upp....papper som ska skrivas... ringa runt o säga upp saker o ting osv...osv..

Men det var en jobbig tid..även tiden efter...ja försökte finnas till hand för pappa så mycket ja kunde men ibland då räckte man liksom inte till o det var jobbigt...de andra syskonen brydde sig inte ett dugg om pappa...o det var ju verkligen nu som han behövde dem även om han sa att han inte behövde nån....

Det var nu han behövde den där handen...den tröstande kramen....de värmande orden....men de kom aldrig...inte från de andra i alla fall... pappa pratade av sig med mig...o det var ju bra att han kunde vända sig till nån...o vi förstod varandra...vi förstod vad den andre gick igenom men vi kunde aldrig veta vad den andre kände....

Men hur som helst så försökte ja ställa upp så gott ja kunde...avståndet mellan oss (8,5 mil) var ett hinder....men vi pratades vid via telefonen...vi gråt...vi mindes osv...men sen så var det ju alla minnen..

1 året är alltid värst då de speciella högtiderna kommer, födelsedagar osv..julen var jobbig...för oss alla...firade jul hemma hos pappa..igentligen så skulle vi fira jul vartannat år hos mina föräldrar o andra året hos Henriks men det blir inte alltid som man har tänkt sig...

Nyår kom..då kom pappa hem till oss...men det var en jobbigt...han grät o saknade mamma..hade hon levt så skulle de ha firat att det hade varit ihop 30 år....tänk er...30 år...mer än halva livet...men nu vart det inte så...

Ett nytt år 2007...önskade att detta skulle bli ett bättre år...men så vart det inte...man tog en dag i taget...men dagarna var som en evig berg o dalbana...vissa dagar mådde man bra medans vissa dagar var allt jobbigt...

Kontakten mellan min bror (lillebror) o pappa vart allt sämre..även om han bor hemma...min lillebror visade sin sorg via ilsaka, skrik o tappa humöret...visste så hade han väl sina ljusa stunder men det är ofta bråka, skäll o skrik...o fick han inte som han ville å vart han såååå arg...

Även om inte ja såg allt detta så berättade pappa för mig...o självklart så sårar det mig...tyvärr så är det så här fortfarande..han lever bara för dagen..tänker tyvärr bara på sig själv...de pratar inte som pappa brukar säga..men sen ibland så tar han fram sin underbara sida då han blir den där goa killen som man minns....men tyvärr så är det inte ofta...

Så ibland så känns det som när mamma dog så tog hon lyckan med sig.... det var längesen man fick känna nån glädje....önskar att man snart får känna det igen...

Men som sagt...dagarna vart veckor....veckorna vart till månader.. det som tar mest tid o det man oroar sig för är för min lille bror...o hans relation till pappa...jag håller tummarna o hoppas att min lillebror ska lugna ner sig o att han o pappa hittar tillbaka till varandra...

Fast 2007 var väl inte bara ett svart år....ja o min man gifte oss i juli... vi hade en fest på ca 70 gäster...det var en underbar dag..förrutom vädret då det stod som spö i backen hela eftermiddagen o framåt..

Men vi hade i alla fall tur med vädret då vi tog kort på förmiddagen ute för då sken solen...men annars så var det en underbar dag...höll även en tyst minut för mamma under middagen....(nästan 1 år sen hon gick bort.)..ja hade önskat att hon hade fått varit med...men hon fick i alla fall veta att vi skulle gifta oss..o det glädje henne...o fast att hon inte var med kroppsligt så fanns hon med i våra tankar o hjärtan...

Veckorna gick...man oroa sig för allt eller inget...vissa dagar kände man sig på topp medans vissa dagar var väldigt jobbiga....men ja försökte hålla humöret uppe o ställa upp för pappa så ofta ja kunde...

2008...året som snart är slut...även detta år har varit jobbigt...det har inte blivit nåt bättre mellan min pappa o lillebror..trodde ett tag att det skulle bli det då han började skola på en annan ort o flyttade då "hemifrån" men han bor nästan aldrig där så det är fortfarande samma tjafs...allt ifrån pengar, sena nätter, skolan osv..

Sen så har ja mått dåligt till o från..men då är ja en sån människa som hellre tiger tills bägaren rinner över o det är ju inte bra det heller... men ja vet att ja måste bli bättre på det...

O att ja o min gubbe talar mer med varandra...o säger när vi tycker nåt är fel för det är han lika dålig på...så ibland har ja kännt att ja orkar inget mer...vill ibland bara släppa allt o ge mig av...

Det är sååå många ggr som ja känner mig ensam, olycklig, bara gråter, mår uselt....skäller på Alice mer än nödvändigt...men mår ja inte bra då är det lätt att man avreagerar på nån annan..men nu så är det Alice som blir lidande o det ska hon inte behöva...

Men ja är mer sårbar nu...gråter lätt o ofta...mina känslor går upp o ner...tycker att Henrik tar mig fö given...o allt detta när det gäller barn...

Det tar på krafterna...själen...känslorna..o  detta med att man inte kan bli med barn....alla besöken...alla nya läkare...medicinerna..VUL som man ska genomgå...det tär på en...o ens förhållande...

Men det berättar ja mer om en annan gång..hur ja upplever o vad ja går igenom....

Tack o på återseende..

Tänkte ja skulle fortsätta o berätta om hur det var då ja förlorade min mamma o tiden efter det...

Vi åkte ju aldrig hem ifrån semestern..utan vi fortsatte vår resa genom Sverige..men innan vi fortsatte så frågade ja pappa om han ville att vi skulle komma hem men han sa:

"- Vad finns det o göra??..Res o ha kul..det var det mamma ville...(o det sa hon oxå innan vi åkte att vi skulle "glömma bort" allt elände o bara njuta..

Så vi fortsatt..men som sagt..det var väl inte den roligaste semestern... man tänkte konstant på pappa... o på mamma...för hur det än vad så kunde man inte fatta att hon längre inte fanns...tårarna rann o man kände sig ledsen i stort sett hela tiden men man försökte le o verka glad för Henriks o Alice skull....

För hur illa det än kanske låter så var det bättre att fortsätta våran resa o ha nåt annat att tänka på än o åka hem...gubben skulle återgå till sitt arbete o ja skulle sitta i min ensamhet o bara gråta...

Men ja ringde till pappa varje dag...visade att ja fanns där...vi gråt o mindes...eller bara var tysta men vi visste ändå...sen så var det detta om ja ville se mamma en sista gång...o det ville ja inte o det hade pappa sagt till de på begravningsbyrån...

Men sen så började ja fundera o fundera...de på jobbet sa att ja skulle gå o se henne...speciellt en sa det då hennes gubbe jobbar på Fonus..att han försöker få de anhöriga att se dem en sista gång..

Så ja bestämde mig för att se henne en sista gång....ringde till begravningsbyrån...damen ja pratade med var väldigt trevlig o hon skulle se till att ja skulle få se mamma igen...men hon var tvungen o se efter så att mamma inte hade förändrats för mycket...för hon ville inte att ja skulle få se ett skräckexemplar...

Men som tur var så kunde ja få se henne..fast hon på begravningsbyrån var noga med o tala om att mamma var inte sig lik...

Så ja åkte ut till kyrkan där mamma fanns...min syster var med dit men inte in...hon hade sett henne en gång o det tyckte hon räckte...

Så ja fick gå in i ett rum där de hade gjort iordning....tända ljus som spred sitt sken över rummet...sorgsen men ändå vacker musik hördes ur

högtalarna...

Mitt i rummet låg mamma...min älskade mamma...damen från begravningsbyrån frågade om ja ville vara ensam o det ville ja så hon lämnade rummet...

Ja gick fram till mamma...tårarna kom...de hade klätt henne med en vit klänning eller skjorta..det har nåt speciellt namn vilket ja inte kommer på just nu men typ som ett lucialinne...händerna låg ihop o hon hade en ros liggandes på bröstet mellan händerna...

Hennes hår hade växt ut lite efter behandlingarna...av cellgifterna....ja visste inte om ja fick men ja strök min hand försiktigt över hennes hår. det var mjukt...men för övrigt så var hon kall...eftersom hon låg i frysen för att inte ruttna...

Men hur som helst så var det inte "min" mamma som låg där...för hon såg inte ut som ja minns henne...men ja ÅNGRAR inte en sekund att ja ändrade mitt beslut att se henne en sista gång...visst var det jobbigt (men det är det alltid när nån dör) men inte så jobbigt att ja inte orkade se henne o röra vid henne...

Det som hade kunnat varit jobbigast var om ja INTE hade åkt o sett henne...så till er alla som nån gång kanske kommer att få denna fråga om att se nån för sista gången...

Gör det...för ja tror annars att ni kommer att ångra er djupt..o då är det försent...ta ett sista farväl...även om det känns tungt...men ja tror ändå det hjälper....att man får ta ett sista farväl fick mitt hjärta att lätta lite...

Men visst...ja hade en lång bit kvar...det tar tid o man måste få sörja oavsett hur lång tid det tar...alla sörjer olika länge....o än idag fast att det har gått snart 2,5 år så gråter ja av förlusten av min mamma...

Berättar mer en annan gång....måste laga lunch...gubben kommer in om ca 15 min...

Tack o på återseende...