halvbonden

3 juli 2012 23:47

SV: Det där med att man inte vill visa sig svag.. Tror det är när man har fått ta mycket ansvar som barn, kanske inte ansvar med hushållssysslor just, men känslomässigt ansvar, därför att man märkt att de vuxna är mer rädda eller mer osäkra, och då måste man nästan ta hand om dem istället för tvärt om.
Va bra att ni har det bättre du och din man nu då, och att du mår bättre! Det är svårt när man glider ifrån varandra, för det behöver inte bli bra bara för att man bråkar heller. Jag var en gång i ett förhållande där det blev för mycket bråk, för både han och jag var bråkiga, och det blev helt ohållbart. Sedan har jag varit i ett förhållande där jag var bråkig och han undanglidande, och då orkade jag inte mer tillslut, för det kändes som att prata med en vägg, inte som att prata med en person. Så att ni båda två är lite undanglidande kanske inte är sämre än något annat egentligen.
Jag fick höra en sak som jag tyckte var så fin en gång, så jag kan säga det till dig ifall det skulle kunna hjälpa dig. Om du läser dina ord som du har skrivit och tänker att det är någon som berättar det för dig. Hade du tyckt att den varit svag eller dålig eller så? Man dömer ofta sig själv hårdare än andra nämligen.

Ellen

4 juli 2012 00:33

Min pappa har alltid varit den känslige..o ja är väldigt lik honom...min mamma var mer
"hård"..ansågs som en "kvinna med skinn på näsan o bägge fötterna på jorden"...

Kanske därifrån ja har fått det....omedvetet..
för ja kan inte minnas att när vi var små/ äldre att det var fel o vara ledsen eller att visa det..inget som de sa till en..att en inte fick vara...

Men det kanske var så att ja ja såg upp till mamma..för hon ansågs vara en stark kvinna...det var till henne man kom om man hade problem...det var hon som tröstade..kom med råd...hjälpte till osv.. kanske henne ja ville va som fast att ja inte själv visste om det...

Men när mamma vart sjuk...o sen när hon vart sämre...vi andra kunde inte hålla tårarna borta men mamma...hon grät inte en enda gång..inte en enda gång...inte när vi såg det i alla fall...

O ja vet att ja vart arg inombords o tänkte att snälla mamma gråt, skrik..du får visa att du är lika ledsen som oss...du ska ju lämna oss...du ska ju dö...

Men aldrig när vi var där (hon låg på sjukhus 2-3 innan hon somnade in)...självklart så såg man en sorg i hennes ögon..o i hennes ansikte men aldig en enda tår..

Hon försökte få oss på andra tankar o bättre humör...för det var sån hon var...en kvinna med sk "skinn på näsan"...

O ja vet innerst inne att det är inte svagt att visa sig varken ledsen eller svag..utan ett tecken på att man är mänsklig..

O skulle nån komma till mig o berätta det ja skriver om mig själv så skulle ja ABSOLUT INTE tycka den personen är svag, dålig eller sämre människa för det...

Men ibland så önskar ja att ja var lite mer lik mamma i vissa sammanhang o inte vara så blödig som ja kan vara...en kombination hade varit bra...en mer öppen sådan..

Ebba

4 juli 2012 14:00

Det där med dåligt samvete och rökning... finns ju de som rökt hela sitt liv och dött vid 95 års ålder, jag vet flera. Hoppas din vän blir bra. Om hon slutar nu finns säkert chans att återhämta sig, ju tidigare desto bättre chanser har man att bli bra.

Ellen

5 juli 2012 23:51

Tack

Ja ja vet att det behöver inte sluta illa men ja känner oxå folk som trots KOL fortsätter att bolma på...

Men eftersom det var i tidigt stadium o att om hon slutar röka så har hon ju fördelarna på sin sida...

Erica

10 juli 2012 00:11

Hoppas hon börjar må bättre snart och klarar att sluta röka.

Ellen

14 juli 2012 22:18

Tack....det hoppas ja oxå..