Ibland så blir ja bara så frustrerad...så trött på när barnen inte lyssnar...ja försöker o försöker o försöker  hjälpa mina barn så gott ja kan...men ibland så tar tålamodet helt enkelt slut...

NEJ NEJ NEJ o åter igen NEJ....ja slår INTE  mina barn utan vad ja menar med när tålamodet tar slut är att ja lägger ...inte tjafsa visst ja blir arg o höjer rösten då o då men ja skulle ALDRIG  slå mina barn..

Men som när man t.ex ska göra läxorna...man kämpar o kämpar för att få det gå så lätt som möjligt för Alice men när hon liksom inte tittar på när man förklarar eller säger att hon förstår bara för att hon inte vill eller att det ska behöva tjatas för att få henne att reagera...

Som för en liten stund sen...ja kollad i hennes mattebok...det visade sig att hon hade skrivit 2 små fel...hon hade nog tänkt rätt men glömt bort ena siffran....o istället för att lyssna på när ja förklarade det lungt o sansat att det var fel o skulle förklara vart felet va så började hon genast gnälla o sura till o allt ja ville vara bara o förklara...

Men ja blir så ledsen på att alltid få en massa gnäll jämt...ja vill bara Alice´s bästa...o ja vet att hon bara är ett barn men ibland så önskar ja att även Henrik kunde dela detta med mig..som t.ex läxorna...ja gör dem  med Alice varje vecka o det innebär oxå att ja får höra mycket pust, stånk o stön ifrån henne...

MEN....

nu är det inte alltid så...ibland så går det JÄTTEBRA o ja är så stolt över henne...o så GLAD att vi tog oss igenom läxorna utan att vi var tvungen o gnabbas om allt möjligt...

O ja ja berömmer henne när de gångerna sker....men det är så mycket annat tjat oxå där emellan som oxå gör att man tappar lusten till att ens försöka....

De bråkar o slåss...de tjatar...de gnäller....de grinar..de lyssnar inte osv osv...

Men tillbaka till matteboken...ja ville som sagt bara förklara men Alice sätte sig på tvärsidan på en gång o använde en morrande ton till mig så ja kände att nu skiter ja i detta...slängde ner matteboken i väskan o talade om för Alice att hon kunde be fröken hädanefter om hjälp för hon vill ju ändå inte lyssna o ha min hjälp....

Alice började gråta o försvann upp på sitt rum....o ja själv vart kvar..med dåligt samvete för att ja vart arg för en sån sak...ja ville inte bli arg....ja ville bara hjälpa...det gjorde ont i hjärtan...det sved innanför ögonlocken o tårarna kom....

Förlåt Alice för att ja vart arg....ja vill inte vara sån som skäller, tjatar o gnatar jämt (det är så ja känner mig)....ja vill vara den där glada, goa mamman som ja var en gång i tiden...då livet inte kändes så jävla tungt o jobbigt som det gör nu ibland....

Ja älskar mina barn...de är mitt ALLT..o ja skulle offra livet för dem...men ja önskar att ja slapp ta all SKIT (att Henrik var mer delaktig) så ja fick nån möjlighet att kunna bättra mig...bli en gladare o goare mamma...

Men detta är inget onormalt för ja har flera kompisar med barn i samma åldrar som oxå har problem med sina barn..att de inte lyssnar osv..men eftersom ja är själv om ALLT så blir det jobbigt till slut...att alltid få höra mamma bara tjajar....mamma bara skäller....mamma blir bara arg....mamma blir.......