Du om nån förstår hur ja känner….

Du om nån vet hur det känns...

Du om nån vet hur det är att förlora nån man älskar..

Du om nån vet hur ont det gör…

Du om nån vet hur det känns att sakna nån…

Du om nån vet hur det känns att vara ensam…

Du om nån vet hur lätt tårarna kan komma…

Du om nån vet hur orättvist livet kan vara…

Du om nån vet vad ja pratar om….

Du om nån skulle förstå mig…

Du om nån är väldigt lik mig …

Du om nån blir glad av att se mig…

Du om nån kramar om mig..

Du om nån visar att ja betyder nåt..

Du om nån älskar mig…

Du om nån är min bästa vän…

Du om nån skulle ja kunna prata med….

MEN….

Du är min pappa….´men vi är så lika du o ja….

Vi gråter när ingen ser…

Vi sörjer i vår ensamhet…

Vi vill bara känna oss älskade o behövda..

Vi hatar ensamheten o inombords  skriker  det ”se mig”…

Våra hjärtan blöder av sorg, smärta o saknad…

Vi pratar båda högt i vår ensamhet i hopp om att nån ska höra våra röster….

Vi har båda ställt frågorna högt ” Varför?…Vad är meningen med allt som händer o sker?...Var det verkligen så här mitt liv skulle bli/se ut”

Du om nån skulle verkligen förstå för ditt liv o mitt liv är väldigt lika…för vi gråter när ingen ser o sörjer i vår ensamhet…

Men även om du om nån verkligen skulle förstå så kan ja aldrig prata med dig om allt ja känner…allt ja går igenom…alla tårar som rinner….sorgen eller ensamheten jag upplever nästan varje dag…för ja vill inte göra dig ledsen eller att du ska bli orolig/bekymrad över mig..du har så mycket annat o tänka på än att oroa dig för mig…även om ja så många ggr önskade ja fick vara den där lilla flicka ja var för länge sen som kröp upp i din famn o visste inget ont om livet…

Men ja försöker kämpa på..oavsett….för ja ska alltid  finnas där för dig…min älskade älskade pappa…

Min bästa vän- för du om nån trots allt förstår…