För att få det o låta bättre så är det ju inte helt ovanligt att man säger i stil med nåt sånt här:

" Det är inte dig det är fel på utan mig!!"

O det kanske är så...?? det kanske är MIG det är fel på??

Vi hade ätit lunch...ja var måttligt irriterad (som vanligt på gnälliga ungar som inte lyssnar)..Livia hade ner ett saftglas som Henrik hade lämnat kvar...grrr men det fick han torka upp själv...ja kan inte o ja orkar inte vara med precis ÖVERALLT..lite eget tänkande måste det väl dock finnas eller lever ni alla via min hjärna för ibland så känns det nästa så...

Men hur som helst så hade vi ätit klart...o vi bara sitter där tysta...o ingen säger nåt..men efter ett tag så bryter Henrik tystnaden o frågar vad det är med dig?? o säger att han tycker han försöker komma mig närmare men ja stöter bort honom....han tycker det känns som ja har en meter mur runt om mig...vilket kan ju stämma...ja har dragit mig undan...ja har kanske inte varit den bästa på att ens försöka...men ja vet heller inte vad felet är...varför ja gör som ja gör??

Är det mitt samvete som spökar (pga A o allt det som har hänt den senaste tiden) eller är det bara så att ja inte orkar, vill eller kan nåt mer??

Men hur som helst så kom tårarna...Henrik satt där o pratade på o ja kunde knappt svara på hans frågor då ja egentligen inte vet varför det är si eller så...

Men sen så kom detta som är ett av de STÖRSTA problemen....hans närvaro...hans sätt att se mig...där satt ja med tårarna rinnandes nerför mina kinder (torkade förbrilt så att inte Alice skulle märka nåt utifall hon skulle komma ut på altan) o han helt plötsligt så säger han:

"- Nä ja måste gå ut nu o jobba!!!...."

Han försökte få min respons genom att säga hej då ett par ggr men allt han fick till svars ifrån mig var:

- "Gå!!!"

Så alltså måste det ju vara MIG det är fel på eftersom ja reagerar o tycker som ja gör medans Henrik tydligen inte tycker så utan tyckte jobbet var viktigare så där lämnade han mig gråtandes på altan o gick ut....

Känns som ja är instängd i en bikupa o utanför surrar det en massa arga bin....ja vill komma ut men hur ja än försöker så kommer ja ingenstans...

Ja verkligen HATAR mitt liv just nu....kanske ett hårt ord men ja gör verkligen det....

Ja HATAR att må som ja gör...ja HATAR ensamheten...ja HATAR att vara ledsen...ja HATAR att vara arg...ja HATAR gnälliga ungar som inte gör nåt annat än skriker o slåss (visst de har väl bra stunder oxå men de  ggr väger tyvärr inte upp de dåliga)...ja HATAR att behöva tjata,tjata o tjata...ja HATAR att ingen lyssnar....ja hATAR när Alice säger att ja är dum, ingen snäll mamma osv (ja vet att barn är såna i en viss ålder o man ska inte ta det så hårt men ändå...det sårar mig)

Ja HATAR att behöva höja rösten för att få en reaktion...ja HATAR att vara olycklig...ja HATAR när ja inte har koll på saker o ting...ja HATAR mitt hem o dess oreda....ja HATAR när ja inte vet vad ja vill...ja HATAR när ja inte vet vad ja känner...ja HATAR att inte veta vart katten är (har varit borta i ca 6 veckor)...

Ja HATAR när ja inte vet vad A (killen ja nämde om som ja känner en viss dragning till) känner/inte känner, vad han vill/inte vill...ja HATAR att A "blockerar" min hjärna o att ja tänker o funderar möe på honom, på mig o på oss, på vad ja vill, han vill....ja HATAR denna ovissheten...(men ja ska fråga honom till helgen om han vill att vi lägger ner det vi nu har o släppa taget helt så vi kan återgå till det "normala")

Ja HATAR att ja har kommit vilse i mitt o Henriks förhållande..ja HATAR att ja drar mig undan....ja HATAR mitt sociala liv....ja HATAR att ja har så få vänner (ibland) som ja umgås med....ja HATAR att sitta ensam dag ut o dag in....ja HATAR att gråta...ja HATAR när mitt liv är vänt ut o in...

Ja HATAR att ja inte känner mig tillräcklig....ja HATAR att inte känna mig uppskattad....ja HATAR att inte känna mig älskad...ja HATAR att inte känna mig önskvärd...ja HATAR att inte bli sedd...

Ja HATAR att Henrik inte tar våra samtal på mer allvar o ser till att det blir bättre (ja ja vet att även ja är skyldig men eftersom vi inte tycker lika när det gäller vårt förhållande så tycker ja det är viktigt att han lägger ner sig lite mer)...

Ja HATAR tanken "vi kanske skulle ta en paus i vårt förhållande" men kanske ett ont måste för att kunna hitta tillbaka...som sagt så HATAR  ja mitt liv just nu..känns som det inte finns möe o kämpa för just nu...(nu menar ja inte att ja ska ta livet av mig eller nåt sånt utan detta är mer eller mindre ett RIKTIGT hatar inlägg)

HATAR..HATAR..HATAR..HATAR..HATAR..HATAR..HATAR..

HATAR..HATAR..