Känner att livet är inte kul längre...mitt liv går i samma gamla spår....ja får ingen uppskattning...känner mig ensam...barnen bråkar...eller så bråkar ja o barnen...Henrik är trött...vi gör inget spontant...eller lägger ner en extra tanke..

Ja har försökt men antingen så får ja en dum kommentar eller så är det bara på mitt intiativ...Henrik försöker inte ens...o ändå så har ja sagt såååå många ggr att man kanske måste göra sånt man inte brukar göra som t.ex att man fixar barnvakt o gör iordning en picknick korg o åker nånstans..men eftersom Henrik avskyr att sitta på golvet/gräset så kommer det aldrig på frågan vilket sårar mig att han inte ens kan försöka...för min skull...nu var ju detta bara ett exempel..

Sen så är ju Henrik är aldrig hemma...bara jobbar jobbar o jobbar....o nu när gräskörningen o allt som hör till har dragit igång så är han ju ännu mindre hemma....

Det är ja som får sköta allt här hemma...barn som ska hit o dit...läxor...

matlagning... läkarbesök...klippning...aktiviteter...skälla..tj
ata...gnata..höra på griniga, skrikiga eller bråkiga ungar så man sen inte uppskattar de dagarna de är goa, glada o snälla..

Umgås knappt med nån...för de flesta jobbar...alla utom ja..undra om ja någonsin kommer att hitta ett jobb???

Närheten, ömheten, berörningen, kärleken mellan mig o Henrik känns som den är på väg att försvinna...

Ja har sagt detta till honom flera ggr att vi måste vara rädda om varandra om vi ska kunna fortsätta leva ihop men det går ett tag o sen så är det samma visa igen...

Ja tycker att han är mer mån om sina anställda än om sin familj...han sa en gång att man måste värna om sina anställda så de inte försvinner utan vill vara kvar o jobba(ja klagar ofta på att de får ledigt när de ville o gissa vem som måste jobba då istället?? mmm Henrik så det är väl inte konstigt om ja blir arg) o då sa ja:

-"Man måste även värna om sin familj om man vill ha den kvar"...(den borde väl vara viktigare eller??

Så det är väl inte så konstigt om man söker närheten hos nån annan??

Det har aldrig hänt förut men ja har väl inte känt det riktigt så förrän nu heller eller att ja har fått chansen men nu finns det en kille som ger mig det Henrik inte ger mig...närheten, uppmärksamheten..värmen etc..

Han får mig att känna mig levande igen..han får mig att känna värme o pirr i kroppen...han ser mig...ja är inte ute efter sex eller ett förhållande...

Ja älskar Henrik men ja behöver få känna mig älskad o behövd..för det är det minsta ja känner mig...

O sen så dök denna killen upp förra året..visst vart ja smickrad men lämnade det där...tills nu då ja träffade honom igen..ett år senare...då han visade mer sitt rätt ja...o då gav han mig det ja har saknat så länge...

Ja har inte gjort nåt dumt så som att vi har kysst eller nåt sånt..men det har varit blickar, berörning (en smekning över kinden, händer som nuddats), ett leende...

Men tänk om Henrik ändå bara kunde ta eget intiativ till nåt annolunda...men det gör han inte..utan vi bara står o trampar...o till slut så går det inte hålla lågan brinnande...man måste spä på med nytt bränsle...för att kunna fortsätta framåt..

Döm mig nu inte utifrån vad ja känner o tycker...ja är trots allt bara en människa som skriker efter att nån ska se mig.....