Ja trodde kanske att den här gången menade hon vad hon sa…att det skulle bli ändring..

Men ja måste vara en idiot…en blåögd idiot som trodde att kanske den här gången..fast visserligen så hade ja i bakgrunden att ja tror inte på det förrän ja får bevisat motsattsen…o det har ja inte fått..

Hon skickade mess vid jul att det tärde henne att vi inte hördes av…det var inte mig det berodde på osv osv…gick med på att vi skulle ses hos pappa på julafton som vanligt..sågs över en fika men sen inget mer..

Försökte få till en träff under jullovet men det blev inget..hon kunde inte avvboka det som var inplanerat…hörde inget mer..inte ens när ja försökte ”bryta isen” med en inbjudan till Henriks 40-års kalsas…inte ens då hörde hon av sig som ett tack för inbjudan…

Veckorna gick o plötsligt fick ja ett mess på alla hjärtans dag…visserligen så var dagen nästan slut men det kom ett i alla fall….

Skickade mess till henne förra måndagen o frågade om hon o hennes dotter ville komma hit en dag på sportlovet…fick svar på tisdagen att hon ville hitta på något…skrev tillbaka än en gång o frågade om de ville komma hit….sen har ja inte hört nåt mer…imorgon har det gått  11 dagar o lovet är snart slut..

Men nu kvittar det….är så trött på att bli besviken…så trött på o få höra bortförklarningar (ja om ja ens får nån) så trött på o börja hoppas o tro att nu kanske…nu kanske hon menar allvar men för att än en gång bli sårad…

O detta är ju inte första gången….har pågått av o till i flera år…o ja är en idiot varje gång som verkligen tror att kanske denna gången….tänker att mitt tänk kanske är fel när ja tänker si eller så…eller att mina val är fel när ja gör si eller så…eller när folk påpekar att ja borde göra si eller så..eller tänka si eller så…men i slutändan så har min tro om fel visat sig vara rätt….

Hur mycket ska ja behöva ”betala” för att inse att ja inte inte längre är en del av min systers liv??

Ja måste inse att banden mellan oss måste klippas helt för ja klarar inte av så mycket längre att tro det ska bli bättre när det känns som ett hugg i ryggen varje gång o de runt omkring mig  får det som att låta att ja ”ger upp” o ja måste se till hennes liv o hur hon mår…men ja då..räknas inte mina känslor??