Kan inte sova...känner mig ledsen...vet inte varför...men ja känner så ibland...mina känslor går upp o ner...ibland så kan ja bara börja gråta...

Det började efter att min mamma gick bort sen har det fortsatt...ja kan känna att det kommer smygandes...det behöver inte bero på nåt speciellt  att ja kan känna att livet känns kass...

Sen kan ja gå o små irritera mig på gubben eller Henrik som han 

heter...o ja är inte en så person som talar om när nåt känns fel utan ja tiger om det tills bägaren till slut rinner över...men ja har alltid varit så..vill alltid att folk ska se mig som en stark person som klarar av alla motgångar fast egentligen är ja som ett rädd litet barn....

Ja får mina "svackor" helt appropå...som sagt så behöver det inte bero på nåt speciellt för att det ska utlösa...ja har gråtit så mycket de senaste åren...konstigt att inte tårarna tar slut...men de bara fortsätter att komma...

Tänkte ja skulle fortsätta o berätta hur mitt liv har varit sen ja fick barn...som sagt...11 nov 2004 så fick vi vårt första barn...Alice som hon heter eller tösa som ja även kallar henne..

Man var så lycklig för det man hade..att man kan skapa en sån underbar liten varelse är helt otroligt...men det hade vi lyckats med...ja o min man...allt flöt på...förutom amningen...den funkade inte alls...ja grät varje gång ja skulle försöka amma henne...så till slut så sa ja till mig själv:

" Ska det vara så här varje gång eller ska ja ge fan i o amma???"

Så ja gav fan i det...men det har gått bra ändå fast att hon är flaskmatad...men tyvärr så är det inget de pratar högt om varken på BVC eller på BB...men man ska inte skämmas...för kan man inte amma eller vill inte eller vad nu anledningen kan vara så ska man inte skämmas för det..man ska heller inte känna att man är en sämre mamma bara för att man inte ammar...för du väljer ju bara ett annat allternativ för att ditt barn ska överleva...

Men som sagt...dagarna gick...sen var det dags för ett återbesök hos MVC för att se att allt var i sin ordning "där nere" efter förlossningen o att man skulle börja fundera på vilket preventivmedel man ville börja med...

Allt såg bra ut...vilken tur...så var det detta med preventivmedel... innan ja fick barn så åt ja p-piller o det funkade för mig...men nu vill ja prova nåt annat så det fick bli p-spruta...

Skönt att slippa mensen...inga piller man måste komma ihåg utan man tog en spruta var tredje månad hos MVC...men då finns det en STOR nackdel med p-spruta o det är att det kan ta väldigt lång tid innan den går ur kroppen...men ja skulle ju inte ha barn på ett tag så jag tyckte detta var det perfekta medlet för mig...

Så ja fick den 1:a sputan i feb...den 2:a i maj...den 3:de i aug o den sista tog ja den 17 nov 2005..för då hade vi kommit överens om att vi ville skaffa ett syskon till Alice...

Så ja tog alltså sammanlagt 4 sprutor...den sista skulle "hålla i" sig till feb 2006...vilket den gjorde o LITE till...

Sen så måste ja nog säga att året 2006 är det året ja vill "glömma"...min mamma vart sjuk så hon var tvungen o uppsöka läkare...han skickade henne vidare för mer prover...detta var i december 2005..

Januari 2006 kom domen vi inte ville ha....min mamma hade cancer... bukspottskötelcancer...ja var med henne till doktorn då han talade om att det var cancer o att de kunde inte bota henne men de kunde hjälpa henne att  få leva så bra som möjligt...men han kunde inte säga om det var år eller bara några månader det handlade om...

Ja är en väldig känslosam person..gråter lätt...men denna gång så grät ja inte även om det gjorde så ONT i mitt hjärta att få höra att mamma var döende..men det som gjorde mest ont var att mamma sa inget...hon visade inget tecken på hur ledsen hon vart eller någonting...men min mamma har alltid varit tuff...ja kan inte minnas att ja någonsin har sett min mamma ledsen eller att hon har gråtit...

Men det var här det började... som mitt liv rasade samman...men även min familjs..

Mamma fick börja med o ta cellgifter..men ingen av dem skulle bota.. utan bara få henne leva så länge o bra som möjligt...hon tappade sitt hår men det hon var mest rädd för var att hon skulle tappa ögonfransarna..men som tur var så gjorde hon inte det..

Dagarna vart veckor....veckor till månader...man grät många ggr...men ibland så glömde man bort hur sjuk hon var för hon var som den mamma man alltid hade haft..

Men med tiden så vart hon sämre...pappa ville inte inse hur sjuk hon var...han trodde hon snart skulle bli frisk...o mamma sa även det till mig en gång...

" Pappa har inte insett hur sjuk ja är...."

Cellgifterna som hon fick hjälpte inget..hon fick 2 olika av 3 möjliga.. den sista fick hon inte för det var ingen ide´eftersom de andra inte hade hjälpte så skulle inte denna hjälpa o dessutom så var den svagare än de andra två..

Det var en mycket tung o jobbig tid...till slut så orkade inte mamma bo hemma utan hon var tvungen o läggas in på sjukhus...pappa kämpade för att få hem henne även om ja försökte förklara att han skulle inte orka med det..då han själv har problem med kroppen...

Men han vill helt enkelt inte tro på att hon  tids nog skulle lämna oss...utan han hoppades hela tiden på att hon skulle bli frisk o få komma hem o allt skulle bli som förut...

Vissa dagar så var hon pigg medans vissa dagar så orkade hon inget... men en dag som "plågar" mig ännu är då ja o pappa hade hälsat på henne o vi skulle åka hem...då kramade ja om mamma o sa att ja älskade henne...o då svarade hon:

" Älskar dig oxå...ta hand om pappa...."

Då visste ja...att hon skulle lämna oss...ja hade oxå hoppats på nåt mirakel men när hon sa så, så visste ja att det inte skulle ske nåt mirakel...de orden gjorde så ont att höra men ja lovade henne att ja skulle göra det...

Min födelsedag firade ja på sjukhuset tillsammans med mamma, pappa, syster o min lillebror...det var min sista födelsedag tillsammans med mamma...men denna dagen så orkade mamma inte så mycket....

Sen skulle vi åka på semester...ja, Henrik o Alice...men  innan vi åkte(på lördagen)  så besökte vi mamma på sjukhuset...hon var alldeles tom i blicken... ibland så verkade det som om hon inte ens visste att vi var där...det var jobbigt...

Vi åkte iväg på semester till Vimmerby, Småland...på måndagen vid sex-tiden på kvällen så ringer min syster o säger att mamma har blivit sämre..läkaren hade sagt att det nog bara handlade om ett par dagar....då  kände  ja att ja ville finnas till under hela dagen för hade vi åkt samma dag så hade vi inte varit hemma förrän på natten..så vi skulle åka hem dagen efter...

Två timmar senare ringer pappa...o talar om att mamma har gått bort..

Hon somnade in med pappa vid sin sida den 7 augusti kl 19:55...

Detta var den värsta dagen i mitt liv...men ja ångrar inte att ja inte åkte hem samma dag för ja hade ändå inte hunnit hem...så det är ja tacksam för...annars så hade ja nog fått ångrat mig resten av mitt liv...

Detta får bli det sista ja skriver för ikväll eller för inatt...men ja återkommer....så ja säger bara:

Go natt o på återseende....

 

Mia

26 mars 2009 15:11

Hej.
Läste om din mamma. Satt och grät. Fy vad fruktasvärt.
Har min mor i livet, men min mormor 73 år gammal har en tumör i hjärnan och hon kommer inte att överleva. Vi vet inte hur länge hon kommer att vara klar i huvudet.

Mvh Mia

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vi har ju skaffat skatter o det har verkligen inte varit nån dans på rosor (varför man nu säger så för det rosor är ju taggiga o jävliga) men hur som så har det inte varit bra..det började med att ja kastrerade katterna o då visade det sig att på den...

Herregud...ja nu kan vi i alla fall inte säga att vi inte fick en vit jul eller vinter för den delen...men känner att det räcker nu...just nu så har vi 5 plusgrader solen har lyst och en hel del av snön har försvunnit men också gett stora vattensamli...

Här är det sjukstuga deluxe..nja kanske inte riktigt så illa men det har varit..började med att Livia fick lite ont i huvudet o halsen i torsdagskväll..kände sig inte jättesjuk på fredag men valde att stanna hemma o det var väl tur det för POFF från ...

Halva januari har gått o det var över 1 månad sen som ja skrev nåt här...sa att ja skulle bli bli bättre på att skriva o det såg vi ju hur det gick med det....men å andra sidan så kan man ju inte tvinga fram nåt att skriva om, om man inte kan vill el...

Endast 22 dagar kvar av 2023...även detta året har varit en speciellt år..så mycket elände som har hänt/händer i Sverige och i övriga länder...krig...dödskjutningar...bränder av olika de slag...ja det har varit så mycket neagtiva händelser så man ork...