Hej underbara vän....

Tack för din varma omtanke...det värmer inombords att veta att det finns människor som bryr sig...

Skulle ja får chansen att få träffa mamma igen så vet ja inte vad ja skulle välja..hade ja en önskan o ja kunde önska henne tillbaka så hade ja gjort det på en gång... men fick ja bara en önskan om att få träffa henne en gång till så tror ja inte att ja skulle ta det..även om det skulle göra otroligt ont..

Men ja skulle inte orkar att ta farväl av henne en gång till...det var smärtsamt sist men ja gick vidare trots all smärtan o saknaden finns där i ens hjärta (bara att skriva detta får mig att gråta)..

Ja skulle inte kunna utsätta mig själv eller nån annan för den smärtan o förlusten en gång till..

Men skulle man verkligen få den chansen (vilket man ALDRIG kommer att få eftersom det inte är möjligt) så kanske ja skulle tycka annat då..

Ja detta med min pappa o syskon...ja vad säger man??

De skiter fullständigt i pappa..han säger att han inte bryr sig men det gör han..innerst inne så är han sårad...men den som nog sårar honom mest är min lillebror...

Han bor ju som sagt hemma...har ett hett temperament(har fått diagnos ADHD o kan inte behärska sig men har fått medicinering men det har inte blivit bättre..kanske han har för låg dos eller att han inte tar den som han ska...får inte ta den när han ska dricka vilket han ju gör i stort sett varje helg)

Han kan inte ha pengar utan de måste handlas upp på en gång o vem är det som sen får ge honom en massa pengar..jo pappa..

Både rätt o fel av pappa...men ger han honom inte pengar så blir han förbannad...o gud vet vad han kan hitta på så för allas säkerhet är det bättre att pappa ger honom det han vill ha än att han slår sönder nåt/
nån...

Min storebror vet ja inte när han pratade med pappa senast...har heller ingen kontakt med honom..

Min syster funderar ja på om hon inte tycker att pappa är hennes pappa längre..han är inte hennes biologiska pappa men har varit hennes pappa i 34 år så hon ser (eller kanske såg)honom mer som sin riktiga pappa än vad hon ser hos sin biologiska pappa...

Men sen mamma dog så verkar det som att pappa inte existerar längre för mina syskon..de vill gärna ha men att ge vill de inte...

Ge o ta brukar man ju säga...man kan ju inte begära av andra att de ska ge om man inte själv gör det..

Som t.ex när min systers dotter fyllde år..då skickade pappa ett kort med pengar till henne (de var bortresta när hon fyllde) o då tycker ja det hör till sunt förnuft att man ringer o tackar..dels för det man fick o sen så vet ju den som skickade att det kom fram..men pappa har ännu inte fått nåt tack o detta var i juli...

O min systers barn känner inte pappa så som morfar o barnbarn så pappa valde sist att skriva sitt namn istället för morfar..o säger inte det nåt då???

Han vill vara morfar men tycker väl inte att han känner sig som det för min systers barn...o det tycker ja min syster borde ha reagerat på men icke..

Men så är min större bror oxå...tackar inte o så..

Ja har sagt till pappa många ggr att han ska skita i dem allihopa både jul o födelsedagar men han tycker inte att han kan det..de är ju trots allt hans barn..men då brukar ja svara:

Men du då??? du är ju trots allt deras pappa o de skiter fullständigt i dig...du får inga presenter varken på fars dag,på din födelsedagen eller jul..de ringer inte ens...

De ser inte ens till att deras barn ringer o tackar för julklapparna eller födelsedagspresenterna de får eller vad det nu kan vara...

O det är nåt som ja är väldigt noga med att mina barn ska göra ( i alla fall Alice men Livias tur kommer)

Ja är glad att både Livia o Alice är glada i pappa..tackar gör Alice när hon får nåt..han ser dem som sina barnbarn...(han har 6 barnbarn + 2 bonus men det är bara två som han har morfar o barnbarnsrelation med o det är med mina barn...vi umgås...vi firar födelsedagar o jul med varandra...vi ger o tar precis som det ska vara....

Så ja tror inte att vi kommer bli nån familj igen..så som den en gång var...visst vi har aldrig varit en familj som umgås mycket men den har aldrig varit som den är nu sen mamma lämnade oss...

Allt har sin mening säger man ju men till vilket pris??

Nej du har nog med bekymmer än o höra om min "tragiska" familj..men ja hoppas innerligt att nån gång ska vi hitta tillbaka men ja tror inte det nånsin kommer att bli så men hoppas kan man ju alltid göra...

Ja blir bara så ledsen för pappas skull..han har bara mig o min familj..ja ser o hör ju på honom hur de andra sårar honom..o hur min lillebror behndlar pappa o pappa mår inte bra av hans beteende...o där står ja mitt i allt o kan inget göra...

Ja skulle vilja krama om min pappa o säga att allt kommer att ordna sig...men ja vet inte själv hur detta kommer sluta o då kan ja ju inte lova att allt kommer att bli bra när ja inget vet...samtidigt som ja hör mammas ord inne i huvudet: "Ta hand om pappa"

De orden viskade hon i mitt öra på sjukhuset o ja lovade att ja skulle göra det...o det var då ja visste att snart kommer hon att lämna oss..för gott...så med tårarna strömmande nerför mina kinder så lämnade ja o pappa rummet..hon dog inte den kvällen men dessa orden hör ja ofta inne i huvudet o ja känner att ja på ett vis har svikit henne medans ja på ett vis försöker finnas där för min pappa men det är svårt många ggr...

Nej, nu måste ja sluta..du har som sagt nog med ditt o sen så kan ja inte låta bli o gråta när ja tänker på allt detta...

Tack för att du finns o att du lyssnar..du är en underbar,varm o omtänksam människa..

Varma kramar till dig

 

NInna

5 oktober 2010 02:01

Käraste Ellen, tårarna forsar nedför mina kinder när jag läser dina ord. Jag känner hur det smärtar imon dig. Att du saknar din mor finns ingen tvekan om. Såklart!!! Men Alice och Livias morfar finns kvar... SÅ glad att ni umgås, trivs och barnen får en morfar-relation. Det fick inte jag. Min morfar ville inte höra eller se barn. Inte heller sina egna, därför skilde sig min mormor från honom när min mor och moster var små, runt 5 år. Min morfar träffade jag när jag var 12 år. Vi var hemma hos honom och fikade. Han slog mig och min lillasyster över fingrarna för att vi smutdade ner hans putsade glasbord. Behöver jag nämna att mina föräldrar reste på sig och tog oss därifrån - omedelbart. Sedan dess har jag inte träffat honom. Han dog 1987.

Jag vet inte vad jag kan säga om dina syskon. BEKLAGAR er situation!!! Men det är ju syskonen som förlorar, även om de inte fattar det nu.

Tag hand om din far - så mycket som är möjligt utan att det sabbar din egen familj. JAg tror din far är mer än glad för alla de stunder han delar med dig, henrik och flickorna.

Det här låter nog hårt, snälla ta inte illa upp. Kan inte din hemmaboende lillebror flytta ut? Till ett eget boende, på stödhem, avlastningshem, krortidsboende eller vad det kan heta hos er?

Så din pappa får lugn och ro på äldre dagar?

Vrt såklart inte vad din pappa tycker. Men skulle han VÅGA säga som han tycker. Eller försöker han ta hand om och uthärda så gott det går?

Knepigt värre... Jag vet inte hur man löser det. Medicinen fungerar inte. Kan lillebror få ny läkarhjälp? Orkar ni ordna det? Och med Ni betyder det väl du???

Oj så långt detta blev. Men jag hoppas du inte tar illa upp av mina förslag. Det är alltid så lätt att säga till andra, gör si eller så, när man själv bara ser på.

Sänder en jättestor varm kram!

Ninna

http://www.villblimammanu.blogspot.com

 

Jessica A

8 oktober 2010 11:32

Även om det inte var menat till mig kunde jag inte låta bli att läsa.... gör ont i mig att veta att er familj inte funkar som den "borde" och jag förstår inte heller hur man kan strunta i sina föräldrar eller syskon.

Min pappa dog ju för 13 år sen och efter det är det klart att vi tar nog lite extra hand om varandra, mamma, syster och jag.

Én relation kan nog aldrig ersätta en annan men om ni låter era barn träffa morfar så vet du att han iaf är lycklig de stunderna.

Kram

http://sturegatan3.bloggplatsen.se

Ellen

10 oktober 2010 16:02

Det gör inget att du läste..ville ja att ingen annan är Ninna skulle läsa så hade ja inte lagt ute det så öppet utan ja hade skrivit till henne mer diskret..

Så känn inte så..det gjorde ingenting...men som du säger så är det väl vid svåra stunder som man ska stötta varandra o kämpa vidare men tyvärr är det inte så i min familj...

Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vi har ju skaffat skatter o det har verkligen inte varit nån dans på rosor (varför man nu säger så för det rosor är ju taggiga o jävliga) men hur som så har det inte varit bra..det började med att ja kastrerade katterna o då visade det sig att på den...

Herregud...ja nu kan vi i alla fall inte säga att vi inte fick en vit jul eller vinter för den delen...men känner att det räcker nu...just nu så har vi 5 plusgrader solen har lyst och en hel del av snön har försvunnit men också gett stora vattensamli...

Här är det sjukstuga deluxe..nja kanske inte riktigt så illa men det har varit..började med att Livia fick lite ont i huvudet o halsen i torsdagskväll..kände sig inte jättesjuk på fredag men valde att stanna hemma o det var väl tur det för POFF från ...

Halva januari har gått o det var över 1 månad sen som ja skrev nåt här...sa att ja skulle bli bli bättre på att skriva o det såg vi ju hur det gick med det....men å andra sidan så kan man ju inte tvinga fram nåt att skriva om, om man inte kan vill el...

Endast 22 dagar kvar av 2023...även detta året har varit en speciellt år..så mycket elände som har hänt/händer i Sverige och i övriga länder...krig...dödskjutningar...bränder av olika de slag...ja det har varit så mycket neagtiva händelser så man ork...