Det är ju inte meningen att det bara ska vara gnäll inlägg de gångerna som ja verkligen få tummen ur o skriva ett inlägg..utan det har varit en bra helg..inga ledsamheter utan ja har känt mig  glad sen har helgen bjudit på lite roligheter vilket oxå gör så att man bli gladare men det är ju värst på kvällarna när ja är ensam o tankarna kommer..ja har sagt till mig själv att ja verkligen måste försöka stå emot o inte grubbla så mycket men det är lättare sagt än gjort..

Men hur som så har helgen bjudit på bowling (o ja vann  :-D ), shopping...vi har varit på födelsedagskalas samt en sväng till badhuset. ..så detta var som sagt en bra helg...att få vara med sina nära o kära det får mig att må bra    

För 2 veckor sen så var ja till doktorn..vet egentligen inte hur doktorn kom in på detta för hon ställde frågor o pratade om saker som egentligen inte hade nåt med själva ärendet att göra (ja hade uv )men sen finns det ju en del som bara är såna...

Hon ställde massa frågor om allt möjligt...hur många barn ja hade o hur de föddes, preventivmedel, om ja var i ett förhållande, jobb etc etc...ja som sagt hon frågade en hel del...men sen kom frågan om ja hade varit med om nåt som hade förändrat mitt liv nåt som kunde ha gjort att ja var deprimerad..först vart ja lite förvånad över frågan eftersom det var ju inte det jag var dit för utan ja var ju dit för att ja hade sveda när ja kissade...men hur som så berättade ja lite kortfattat hur det har varit/är...allt ifrån mina missfall, ofrivillig barnlöshet, mammas död, jobb osv..ja sånt som har sätt sina spår..

Så då ville hon att ja skulle göra ett test så hon skrev ut 2 olika där ja skulle svara på x antal frågor...det var såna där olika 1-5 skalor som ja tycker kan vara ganska svåra att svara på eftersom de ger inte alltid ett rättvist svar..men hur som så satte ja mig med dessa frågorna o började kryssa i...

Ja skulle utgå ifrån de 3 senaste dagarna..de 3 senaste dagarna?!?!

Hur kan man göra en bedömning om man är deprimerad eller har ångest enbart från de 3 senaste dagarna???

Utifrån mina svar så bedömde hon i alla fall att jag var inte deprimerad utan allt verkade i sin ordning men om ja verkligen satt ner o pratade ut med nån (då menar ja en psykolog eller vad de nu kallar sig)så tror ja inte att den personen hade bedömt mig som att allt är bra o att ja inte är deprimerad för ja tror egentligen att ja är det även om ja inte visar det utåt sett...

För visst är det inte normalt att man gråter var o varannan dag eller att man känner ett tryck över bröstet eller att det värker i hjärtat...känner nån sorts oro i kroppen som man liksom inte kan sätta fingret på vad det egentligen är..

O visst är det inte normalt att man känner sig värdelös och misslyckad..att man inte räcker till...att man känner sig så ensam och att ingen vill ha med en att göra...att man känner sig nedstämd , ledsen o en viss sort sorg...

Ja det är så mycket känslor som ja känner inom mig men som ja inte visar för någon...utan ja sörjer o gråter i min ensamhet....kanske det är mitt eget fel att det är som det är eftersom ja döljer det...ja har döljt mina känslor i så många år..ja avskyr o visa mig svag fast att ja egentligen vet att det inte är så..det visar bara att man är mänsklig...men att sen inte ha någon som tar emot en när en faller gör att man väljer att inget säga...kanske ja ältar för mycket i det förflutna istället för att lägga locket på o gå vidare..men det visar väl att ja är inte redo att släppa loss...ja har liksom inte kommit till nåt avslut än utan det fortsätter att plåga mig..

Ja har inte berätta om mina missfall för knappt någon (kan räkna dem som vet på 1 hand) men att ja inte har gjort det handlar väl mer om att man skäms för att man har misslyckats...även om ja vet att det var inte mitt fel...men det var ändå inom mig..det var i min kropp det hände...likaså när det gäller att kämpa med ofrivillig barnlöshet...där är det ännu mindre som vet än en hand men där har vi det igen..man skäms för att man inte kan..skuldkänslorna tar över..sen alla känslorna som strömmar o att den bli sviken av den man trodde älskade dig mest sätter oxå sina spår.. Henrik förstod aldrig vad ja gick igenom...vilka sår detta har gett....ett tag tänkte ja ge upp då det var ja ja ja o inte vi..ja var alldeles sönder inombords medans hans liv fortsatte som vanligt...

Ja hade ingen annan heller att kunna prata med o speciellt inte eftersom ja skämdes på nåt vis... inte ens sjukhuset erbjöd mig den hjälpen att få prata med nån...

Sen var det allt som hände med mamma...från att vara frisk (trodde vi i alla fall) till att få en dödsdom som drog undan marken på ögonblick..hela världen stannade..man blev alldeles tom...vissa dagar var allt som "vanligt" om man tänkte inte på att mamma skulle dö...att hon var så sjuk medans vissa dagar så ville en bara vakna upp ur den hemska mardrömmen...vi pratade aldrig om det utan vi försökte leva "som vanligt" för det gjorde så ont o tårarna sprutade hejdlöst o 7-8 månade senare (efter att vi fått veta att man hade en oborlig cancer) så somnade hon in

Men det var aldrig nån som frågade på sjukhuset om vi vill prata med nån...varken då eller efter...hade inga vänner som fanns vid min sida...inte ens de som var mina allra bästa vänner som ja delade mitt liv med som yngre eller  mina syskon...o Henrik fortsatte sitt liv som vanligt o där stod ja ensam kvar med ett brustet hjärta o ett inre kaos..

Eller att inte få vara kvar på jobbet där man hade varit i 6 år pga en ny chef som troligtvis inte gillade mig av nån anledning (nån bättre förklarning har ja inte) har oxå satt sina spår...eller när man vill starta eget tillsammans med en kompis som man frågade  gång på gång om hon verkligen vill detta o fick  svaret gång på gång att det ville hon och man lägger ner timtals av tid för att få detta att bli till verkligen så faller allt o den sk vännen "hugger en i ryggen" o säger att hon inte vill...så än en gång står ja där ensam kvar med ett brustet hjärta...

Att förlora kontakten med sina nära o kära sätter oxå djup spår...min syster "försvann" ur mitt liv x antal ggr...hon liksom gick in i sig själv o världen utanför existerade inte längre..men nu är den bättre vilket ja är otroligt glad för men vi har inte den kontakten som ja önskade att vi hade...en sån kontakt då vi kunde prata med varandra om precis allt..ja pratar väl en del om mitt (fast ja utesluter mycket) men hon delar aldrig av sig av sitt liv o ja vet att hennes liv är tufft men aldrig säger hon något..kanske hon skäms (fast det som har hänt/händer är inte hennes fel) ja vet inte..men hon säger i alla fall aldrig något o frågar ja henne så säger hon bara "ja det är som det är"..

Sen att man känner oro för ens pappa som inte är frisk utan har sina sjukdomar/krämpor o man kan inte finnas där o hjälpa till så mycket som man önskade känns tungt...o att man vet att det finns 3 syskon till men som inte bryr sig utan att "allt" hänger på mig är skitjobbigt..

Eller att man har en bror som mår så psykiskt dåligt o som hotar med att ta livet av sig (har gjort det i många år) men har även försökt.man blir ledsen, arg, förtvivlad men framförallt så känner man sig så maktlös...

O ja har fortfarande ingen att prata med...har försökt att prata med Henrik men han tycker ja oroar mig för mycket o att det inte hjälper att oroa sig...han förstår inte hur saker o ting påverkar mig..hur ledsen ja blir/är...hur ont det gör o hur mycket det river upp..även gamla sår...pappa är den enda som förstår mig mest men ja vill inte belasta honom med mer smärta eller göra honom mer ledsen än vad han redan är (han är som mig..håller allt inom sig o gråter när ingen ser) så ja väljer att inget säga..

Det senaste som har hänt o som är nytt är att vi har fått veta (efter många års tragglande i skolan) att Alice har dyslexi o ska även utredas för att ev ha svåra koncentrationssvårigheter ...det är inte så att hon har problem med att sitta sitt o att hon är störig utan tvärtom...hon är tyst o lugn men hon har svårt i skolan så hon behöver extra mycket tid o hjälp..o detta har varit på tapeten ända sen lågstadiet men då sas det att bara hon får träna upp läsflödet (hastigheten) så blir detta bra...o ja har pratat med lärarna om detta o de har sagt att det går bra fast hon behöver mer tid men bara hon får träna upp läshastigheten så ska det bli bra..o då tror en ju på dem..men sista året så var det mycket tuffare o ja ifrågasätte lärarna igen o fick då till svar att "ja det är tufft o det kommer det vara många år framöver men det är bara att bita ihop men det kommer att löna sig i slutändan"...

O det är väl kanske inte det man ville höra men veckorna gick (även om ja tryckte på var o varnnan vecka) så sista veckan så utfördes det äntligen ett test om att Alice ev kunde ha dyslexi men enligt den utredningen så var det fortfarande att Alice behövde mer tid o läsa upp hastigheten o att hon ev kunde ha dyslexi men att hon trodde nog inte det o att arbetsminnet var mycket bättre än vad Alice sa..hon som gjorde utredningen menade på att Alice kunde o mindes mer än vad hon ville erkänna (o så kan det vara ibland)

Men sen började hon på högstadiet (där var ja bestämd att allt skulle vara med från dag 1 men tyvärr så visade det sig att mycket viktig information hade inte gått fram  till de nya lärarna) så ja tog kontakt med den nya skolan o en ny utredning gjordes som visade sig att Alice har det skittufft i skolan o att hennes arbetsminne inte alls är så bra som det hade stått i den förra utredningen)..men värst av allt så borde de ha gjort något åt detta redan i förra skolan..det fanns ingen chans att de kunde ha missat att hon hade såna problem men de sket i det...

O det får mig som mamma att känna mig så jävla skyldig att ja inte gjorde mer..att ja inte visste bättre...tänk alla ggr som vi vart ovänner när vi kämpade på med läxor o prov...alla ggr ja vart arg o det slutade i tårar...tänk om ja visste hur mycket hon slet...hur mycket hon plågades o ja som trodde att hon bara var ointresserad..

Medans lärarna visste fast blundade för problemen o när det gick bra för Alice så var det som om problemen inte "fanns"...skolan gjorde fel men ja kan ändå inte låta bli o känna skuld till det som har varit...ja borde väl ha vetat ja som är hennes mamma eller??..men det har inte visat sig några svårigheter hemma utan det är själva skolundervisningen som är jobbig o den har ja ju vetat om...ja inte att det var så illa men att hon har det tufft..

Men att veta att lärarna inte har brytt sig känns tufft men det gjort är gjort (även om ja vet att det kunde ha sett så mycket annorlunda ut) det är ju inget man kan ändra på nu utan man får satsa framåt o göra skolundervisningen så bra som möjligt för Alice..så just nu är utredningen om dyslexin klar men det återstår fortfarande planering o utredning innan vi vet helt vad som kommer att hända..

Men en sak vet ja nu o det är att inte "göra om samma misstag" (nu är det ju inte ja som har gjort fel) men det gäller Livia...hon har oxå lite problem med läsning o bokstäver...så ja har kontaktat skolan o sagt att det ska göras en utredning på henne oxå så inte hon ska gå flera år o det inte görs något samt att ja har en viss backup ifrån Alice skola som oxå har pratat med Livias skola om att göra en utredning då det kan vara ärftligt...

Så det är mycket möten o frågor som ställs...men de som vi har varit i kontakt med på Alice skola har varit guld värda..känns bra o att nån äntligen lyssnar o förstår hur tufft vi har haft det sista tiden...

O att hålla ihop en familj är inte lätt...eller att få äktenskapet att fungera krävs det att båda kämpar för det..o det har det väl inte varit hela tiden..ett tag så funderade ja om inte vi skulle gå skilda vägar(fördå var det illa)...vi hade pratat om det för ja kände mig inte lycklig..men visst det blev bättre men det finns även dagar som ja funderar på varför ja stannar...det jobbiga är att allt som händer o sker runt omkring mig o barnen så gör ja allt på egen hand...Henrik finns aldrig vid min sida...han liksom lever sitt liv medans ja sköter mitt liv tillsammans med barnen...

Så även om ja har bra o dåliga dagar så står ja fortfarande ensam kvar med ett brustet hjärta o ett inre kaos...o det ja har skrivit om nu är vad som har hänt under de senaste 15 åren vilket inte går att summera ihop hur ja har känt under de 3 sista dagarna (för det kan ju var så att de just de dagarna har varit de sk bra dagarna) men ja önskar att ja fick le o känna mig lycklig...se en gnutta ljus av framtiden o slippa en massa oro...ja vill inte bli kall o känslolös men ja vill heller inte gråta en massa..ja vill inte känna mig så jävla ensam utan ja vill känna mig älskad o önskvärd.. men en kan inget annat än o ta en dag i taget o hoppas att en vacker dag så kommer ja vara o känna allt det där men just nu så är ja inte där..

Men hur som så kan en inte ställa "diagnosen" om man är deprimerad eller har ångest på bara fylla i några frågor från  hur det har varit de 3 sista dagarna...utan men behöver skrapa lite på ytan för att verkligen se det riktiga inre...

Livet är inte värt att offra..inte för nån eller något...det är verkligen inte värt det...många som känner att det verkligen inte finns nån annan utväg...visst det är lätt o sitta här o skriva att livet är värt så mycket mer när det enda de som är drabbade hör en inre röst som säger att de inte orkar längre o ser bara döden som en enda utväg..

Sök hjälp säger många...men vad gör man när sjukvården inte tar emot en??

Framförallt för att det inte finns pengar eller resurser  men oxå för att du anses "frisk" efter att ev haft "turen" o fått pratat med nån"...men att man är självmordsbenägen o  har huvudet fullt med oroliga tankar hör inte hit för man anses ju som "frisk"...för så länge man inte är en "fara" för sig själv o andra o behöver tvångsintag så tas man inte emot...men det är ju så som sjukvården ser ut idag när det gäller bl.a psyk...

Man kan inte säga att nån är "frisk" o låta den personen gå efter nån timme på psyk utan man måste verkligen ta reda på vad är det som händer...hur tänker h*n....försöka få en helhelt....ta reda på hur det har sett ut innan o varför vill h*n ta sitt liv....hur kan man hjälpa än att bara släppa iväg nån i tron om h*n är "frisk"...för en vacker dag så är inte h*n längre "frisk" utan död....

H*n har avslutat sitt lidande...slipper känna något mer...behöver inte längre se dagen som en kamp...men sen alla vi som finns kvar....familjen o vänner..det är här vårt lidande börjar....alla frågor som vi aldrig får nåt svar på.....det är här våran sorg, saknad börjar...varje dag blir till en kamp....vi som blir lämnde kvar...vi som måste leva med att h*n inte längre finns...pga  att vården inte kunde hjälpa till pga  bl.a besparningar o för att man ansågs inte farlig för sig själv eller allmänheten..

Man är  inte tillräcklig sjuk att få den hjälpen man behöver även om kroppen skriker  efter en sorts befrielse som att ta sitt liv så anses man oftast som "frisk" när man sträcker ut en hand i hopp om att nån skulle rädda en...när man kontaktar psyk gång på gång men man får gå efter några timmar varje gång utan någon som helst uppföljning eller någonting som kan få en att våga tro på framtiden...att döden inte är ett alternativ utan att livet är det..

Ja bävar för den dagen då telefonen ringer o nån säger i andra luren att min bror inte längre finns...för ja tror att den dagen kan komma..många ggr så har det "bara" varit hot (rop på hjälp) men en dag så  kanske han tar sitt liv (han har försökt några ggr men tack o lov misslyckas) o antingen att han dör eller att det blir nån/några komplikationer som förstör hans liv...men ja hoppas så innerligt att ja har fel men han mår så dåligt just nu pga av så många saker..

Ja minns när vi fick veta att vi skulle få ett syskon..ja vart så glad o ja önskade att det var en lillebror..sen föddes han (en av de bästa dagarna i mitt liv)  o ja var världens LYCKLIGASTE o STOLTASTE storasyster...odet blev han o ja..

Ja blev som en extramamma för honom eftersom ja är äldre...o ja minns att ja stod vid hans säng o klappade honom på kinden när han sov o sa att ja alltid skulle ta hand om honom o skulle det hända mamma o pappa något så skulle ja se till att han skulle få stanna hos mig..ja skulle ta hand om honom...han var mitt allt...

Åren gick men det var fortfarande han o ja men sen flyttade ja hemifrån men han kom o hälsade på o  när ja flyttade längre bort så kom han o bodde hos oss i flera veckor..det var fortfarande han o ja...men sen växte han upp o då behövde han inte mig på samma sätt längre..det var annat som lockade (o det förstår ja) vilken tonåring vill sitta o umgås med sin "gamla" syster??

Önskar ja kunde dra tillbaka klockan...så han var liten igen...så ja kunde göra vissa saker ogjorda/annorlunda..att ja kunde ta hand om honom som ja lovade när han var liten..men då behövde han inte bli "räddad" men nu när han behöver det så kan ja inte rädda honom...det enda ja kan göra just nu är att visa att vi  finns här, att vi bryr oss o älskar honom...

Känner mig alldeles tom o utmattad i kroppen...tårarna är på bristningsgränsen att komma när som....fast de har reda  runnit idag...o igår...o flera ggr innan dess....känner mig så maktlös...önskar att ja hade nån att prata med men det finns ingen vid min sida...

Försöker hålla humöret uppe men gråter inombords...tårarna kommer när ingen ser...känslan av förtvivlan o maklöshet griper tag i en o man vet varken ut eller in..man ser bara saker o ting falla handlöst..hur ska man orka dra sig upp när ingen står på andra sidan och håller emot??

Livet går vidare o det kommer komma bättre dagar men även sämre..men det är svårt när en möts av motstånd hela tiden..visst vem sa att livet var lätt att leva men det var heller ingen som sa att livet kan vara så tufft o orättvist...

O just nu så känns livet mörkt o tungt....framförallt ovissheten, rädslan o maktlösheten....det spelar ingen roll hur mycket man än kämpar för att hålla sig ovanför ytan så är det som om nåt försöker dra ner en...men ja hoppas att livet fortsätter o att vi en dag kan stänga dörren om det förflutna o blicka framåt mot ljusare gladare dagar...

Ja det är väl vad det har kommit hittills med snö...men snön yr fortfarande så en kan nog räkna med mer snö än så....

Just nu så önskade ja att en bodde på en varmare (åtminstonde snöfritt ställe) plats...det var ju så "bra" som det var innan (i alla fall snöfritt på de flesta ställena) men men detta hör ju vintern till...o inte är detta sista snön för denna gången..bara bita ihop o hoppas att det försvinner inom kort...

Ja om det är det värsta vet ja väl inte men det sägs att det ska dra in ett oväder över Sverige som kommer innefatta en  massa snö...de säger att det kan komma en 10-15 cm..får verkligen hoppas att de har fel...för ja vill verkligen inte ha snö...inte så mycket i alla fall men men det är ju bara o gilla läget om det nu kommer så möe som de säger..

Tyvärr inget man kan göra någoning åt o det är väl visserligen  tur det för då hade vi väl krigat även om vädret..men men nu får vi bara hållar tummarna att de har fel angående snömängden..

Idag var det allt bistert ute...imorse var det 15 minus men nu är det "bara" 9 minus...men visst det kunde ha varit värre   

Ja senare i år så är det dags att byta ut första siffran..det är då man "åldras"...åren där emellan kvittar men när man byter ut första siffran så känns det som om man åldras med 10 år på en gång... 

Ja vet inte riktigt vad/hur ja känner inför att fylla 40 år...ja har ju uppnått en del mål här i livet så vissa saker kan man ju bocka av eller slipper känna nån stress för men självklart så finns det andra saker som borde se/vara annorlunda men med tiden så bör det löser sig (förhoppningsvis)...

Många som förväntar sig att ja ska ställa till med värsta brakfesten men som ja känner nu så blir det varken brak eller fest...varför ska man ställa till med kalas för ens sk släkt o vänner när de inte vill ha nåt med en o göra annars  (finns några undantag)...varför ska man kosta på 1000-tals kronor för att de ska komma o dricka o äta en massa gratis i utbyte av en present...kan lika gärna ta de 1000-lapparna som ett kalas kostar o köpa mina egna presenter eller kanske t.om resa bort till nåt varmare land...

Men men ja kanske ändrar mig längre fram men just nu så känner ja mig för sårad för att ens tänka tanken...kanske kanske ja kombinerar den  årliga kräftskiva med o slänga in lite 40-års tema men vi får se..har några månader kvar att fundera på så det återstår o se...