Varför var du tvungen o förstöra för henne?? Varför kan inte människor acceptera att vi alla tycker, tänker o är olika??

Det var inte så här ja hade tänkt mig...det gör ont i mammahjärtat...blödig som en är så har det kommit en o annan tår så om ja känner så här vad känner då inte Alice men jag hoppas verkligen att ja kan få henne o inse att hon ska vara som hon är..

Nu till förklarningen...i förrgår så var ja o barnen ute o shoppade lite kläder inför skolstarten ...Alice hade hitta en outfit som hon verkligen tyckte om...det verkligen lyste om henne när hon provade byxorna o tröjan o hon längtade tills hon skulle få ha detta till skolan...

Alice har sen längre tid tillbaka haft en egen stil o tycke...vill ha kläder som inga andra har o vill ha det just HON tycker är fint...det kan vara allt ifrån enfärgat, mönstrigt, färgglatt till storblommigt...ja hon är allätare när det gäller klädstilen men hon klär sig i det hon vill ha o inte det kompisarna har eller vill...

O detta är nåt som hon alltid har fått mycket beröm från...både från klasskompisar, fröknar o föräldrar...att hon just vågar vara sig själv...att hon har så pass bra självförtroende o att hon är nöjd med sig själv.. o hon har själv sagt om sina kompisar att de borde våga använda sånt som de själva tycker om o inte det andra tycker om...

Men hur som så kom dagen igår o Alice var så stolt över sina nya kläder..framförallt för de färgglada blommiga byxorna...precis som hon vill ha det...detta är Alice stil...

Sen vet ja inte vad som hände under skoldagen men igår när hon kom hem så var det inte alls den goa glada Alice utan mer en ledsen nedstämd Alice...visserligen så hade hon en väldig huvudvärk när hon kom (mycket nytt o ta in så det är kanske inte så konstigt om hjärnan strejkar)

Men så säger hon plötsligt nåt i denna stilen:

Nej dessa byxorna var inte alls bra..nähä svarar ja o undrade vad som var fel??

Nej nej nej de var inte alls bra..nej usch fy...hur kunde du tillåta mig att ha dessa..att du inte stoppade mig??? ja ser ju ut som en clown..

Öööhh tänker ja o börjar fundera vad är detta nu?? vart är den Alice  som var så stolt över sina kläder igår men tycker de är  så hemska idag...vart är den Alice som ja känner som vill sticka ut o vara sin egen..ha sin egna stil...

Frågar varför hon tyckte så o då visade det sig att en fd kompis (de gick på samma skolan tidigare o umgicks lite då men nu går hon i 9:an)att såna där byxor kunde hon inte ha...för var man tjej så skulle man ha jeans

VA???

Är man tjej o ska gå här så ska man ha jeans!!!!!!

O det lustiga med denna tjejen är att när hon o Alice gick på samma skola så "stack hon ut" o körde med en egen stil...hon rakade/klippte håret i ovanliga frisyrer...färgade håret i alla möjliga färger som blått...

svart...rosa etc....så hon om nån borde väl veta hur det är o ha en "egen stil"...

Nu vet ja inte om det är så att allt detta beror just på vad denna tjejen sa eller om det kanske var så att hon kände sig lite olustig att folk tittade (visst de kanske tittade men det  kan finnas många orsaker till varför så det behöver inte vara elakt) eller så var det att byxorna inte var som hon hade tänkt sig..

Men det som oroade mig var ju att  hon tyckte hon såg ut som en clown..såg det som nåt negativt o att hon tyckte hon såg fjantig ut o då har det ju inget med att byxorna inte satt bra eller så..

Det är inte lätt o gå från en liten skola till en JÄTTESKOLA..man vet liksom inte hur det är... vad man ska förvänta sig eller hur det kommer att blir...för visst blir det stor skillnad...både på gott o ont...

MEN....

Oavsett vart man har gått i skola...liten eller stor...så har man RÄTT till att vara den man är....tycka o tänka som man vill...

Så bara för att man är tjej (eller kille) o ska gå på denna skolan så måste man INTE alls ha jeans...de tuffaste skorna....den senaste mobilen....den blåa bombarjackan (fast man heller kanske ville ha en vinröd) eller vad det nu kan vara...man ska ha det man själv vill o vara som man själv vill...

Efter skolan idag så ska ja prata lite med Alice om detta...att hon fortsätter vara den hon är...att hon väljer den stilen hon vill ha...att hon blir accepterad för den hon är inte för den de andra vill att hon ska va..

För det är ju nu i början som hon kan visa sitt rätta jag...sen blir det svårare...o speciellt om man måste bygga upp ett "falskt yttre" som inte alls talar om vem man är...

Våga vara annorlunda...våga vara dig själv

Imorgon börjar skolan igen *snyft snyft** ....ja vill INTE.....ja är inte redo att den ska börja igen...ja vill inte...ja vill inte..

O varför ska det börja så tidigt???...förr om åren så började man ju inte förrän mot slutet i aug...inte mitt i som nu...nej ja vill ha några veckor till...

Min ålder är:

39 år, 0 månader och 11 dagar.

Ålder i romerska siffror:

XXXIX

Ja är:

14 256 dagar gammal...vilket blir 2036 veckor och 4 dagar...kan även säga att ja är 468 månader gammal eller om man vill förenkla det lite o säga 39 år och 11 dagar, inkluderat 10 skottår*...går även o säga 39 år, 1 veckor och 4 dagar.

* Antalet skottår man har genomlevt visar hur många 29 februari man har passerat. T.ex kommer någon född i augusti 2012 upplevt 1 skottår eftersom han föddes efter 29 februari. År 2000 var ett skottår. Var fjärde år är skottår, om de inte är delbara med 100. Såvida de inte kan delbara med med 400.

Med andra ord så har nedräkningen till o fylla 40 börjat...ja har inga som helst problem att fylla år...men när en byter första siffran då tycker ja att man blev så mycket äldre även om det bara handlar om 1 år sen sist...

Men ja tycker inte det "känns" gammalt att t.ex fylla 31-39..men när man byter det sk 10-talet då huxflux så blev man  så mycket äldre...

Men hur som så närmar ja mig 40...nja så nära är ja väl kanske inte eftersom ja ganska nyss fyllde 39 men dagarna, veckorna o månaderna gå så fort så...

Som ett nafs så försvann alla veckorna o till veckan så blir det att återgå till verkligheten igen...

Visst det är väl både på gott o ont detta med att återgå till vardagen men det känns liksom som att sommaren han inte riktigt att börja förrän den var "slut"..så klart så kan det fortfarande bjudas på varma o soliga dagar (inte för att det har varit överdrivet av dem under sommaren) men det blir liksom inte detsamma nu när skolan börjar igen o man har alla måstena, tider som ska passas, läxor ska göras etc etc...

Men det är tur att man kommer snabbt in det...efter en vecka så har man ju "nästan" glömt att det har varit sommarlov o sovmorgon...

Saknaden finns där o det gör fortfarande ont...att förlora någon som står en nära gör ondare än vad man kan föreställa sig...o saknaden försvinner aldrig..inte heller sorgen...

Smärtan, sorgen o saknaden bleknar med tiden men de försvinner aldrig...o man blir påmind då o då när man kanske  ser ett foto...man ser en mamma o hennes dotter på tv:n, på stan etc.... högtider..minneslunden..när man besöker en kyrka (konstigt nog så får det mig att tänka på mamma)....ja som sagt en kan bli påmind när som o hur som...

O trots att det har gått 11 år sen mamma somnade in så kommer tårarna...bara att skriva detta får mig nära till gråt...eller när pappa pratar om henne gör mig både ledsen o det smärtar inombords....att pappas livskamrat inte längre lever o hur ensam han är...

Men vi vet att hon har det bättre där hon är nu än att leva med en smärtsam sjukdom som plågsamt tog över hennes kropp..men ibland (tyvärr ganska ofta) så är livet så jävla orättvist..

Vi kommer aldrig att sluta sakna dig o du kommer alltid finnas i våra hjärtan älskade mamma... 

      Älskar dig mamma nu då o för alltid       

Tänk att det är bara 5 månader kvar tills jul...helt otroligt..vart tar alla dagar,veckor o månader vägen?

O ja har redan sett reklam för julshow o även julbord o det var inte nu utan för några månader sen...allt för att få sälja så mycket som möjligt...

I år är det meningen att ja, Henrik o barnen ska till Lisebergs julmarknad...har velat dit i flera år nu..sist ja var dit var flera år sen men i år är det menigen att det ska bli av...

Det är fruktansvärt vad alkoholen kan göra med en...hur man kan förändras...hur personligheten kan gå från trevlig, snäll omtänksam människa till ett fruktansvärt monster....

Fick veta ikväll att en kompis till mig vars man har börjat dricka igen...o ja som trodde det var bra...men denna gången så spelade hon bra...om man nu får säga så..

Han har haft problem tidigare vilket innebar både fylla, fula ord o slag av olika de slag...men då såg man på henne att hon mådde dåligt o var verkligen inte lycklig....hon såg både tom, ledsen o rädd ut...även blåmärkena sa sitt..men nåt hände o han tog itu med sitt problem o hon blomstrade upp o såg åter igen glad ut...hon kom liksom ur sitt mörka tomma skal o våga le igen..

Men denna gången har hon dolt detta väl...kanske det beror på att vi inte har haft samma kontakt nu som då...eller att det inte har varit riktigt lika illa nu (än) än vad det var då...men ja fick i allafall veta att detta är tydligen något som har pågått nästan 1 år....o hon känner att hon orkar inte längre..hon försökte sist att få honom förstå o att han skulle ändra på sig,,,hon kämpade länge o det fick till slut en vändning..

Men nu är hon tillbaka igen i maktlösheten o vet varken eller...o det är inte bara o lämna någon utan det finns så mycket bakom som gör att man inte vet varken ut eller in....hon vill ju att det ska funka för trots allt så älskar hon ju mannen som hon vet finns där inne när han inte dricker....de har varit ihop många år o de har 2 barn tillsammans...det är inget man bara sopar under mattan..sen är det ju det ekonomiska att man är rädd att inte klara sig på egen hand...det finns så mycket som hindrar en ifrån att gå men sen är det ju fråga till vilket pris???

Vem vet vad som händer nästa gång han super sig full??

Somnar han eller skriker han en massa fula saker eller tar han till med slag? Men stannar han vid en örfil eller slår han ihjäl henne??

Det har ju hänt förr....att kvinnor har fått kanske en eller två örfilar tidigare men som sen vid ett annat tillfälle har blivit bankade gul o blå o kanske t.om ihjälslagna...

Ja hoppas verkligen att hon lämnar honom även om han hotar henne (då hoppas ja hon orkar o har mod att anmäla honom) för så här kan de inte ha det...om kan hon inte lämna honom för sin egen skull så i alla fall för barnens skull..

Ja är glad att hon berättade detta för mig men ja blir oxå ledsen o det gör ont inom mig att ja inte kan hjälpa henne mer än att visa att ja finns här om hon behöver mig....detta är tyvärr något som hon själv måste ta itu med o avsluta en gång för alla o ja hoppas hon gör det inom snar framtid...innan det händer nåt som inte bör hända...