Ja då var julen över o det nya året har tagit plats...jullovet är slut för denna gången o idag är det åter till verkligheten...men visst det är både på gott o ont...skönt att komma in i rutinerna igen men samtidigt är det skönt att bara va o ta dagen lite som den kommer..

Men  en kommer snabbt in i det igen o det är ju inte så många veckor kvar tills nästa lov (sportlovet) men det som är jobbigast när loven blir till vardagen är alla tiderna man ska passa....läxor/prov....möten av olika de slag...dagar som kräver planering osv..

Ännu ett fall ner...visserligen inte hela världen men ändå...

Ja har en kompis o vi hängde ihop JÄMT som små o vi har liksom växt upp tillsammans..vi var bästa bästa vänner..vi är fortfarande vänner men inte alls på det sättet som vi en gång var..då delade vi typ allt...man var en i familjen (hon i min o ja i deras) nu delar vi inget..men visst vi ses ju ibland...tyvärr inte så ofta men några ggr om året blir det ju..men då brukar vi ses när barnen fyller, jul o kanske nån vanlig dag 

O nu fyller X son år o det brukar oftast vara så att vi inte kan komma för att det inte passar med tiden/dagen (skillnad om man bor i närheten om kalaset börjar typ 16-17 på efm..men om man har flera mil att åka så blir det ju lite skillnad) men nu tänkte ja att nu kanske datumet o tiden skulle passa

Så ja frågade när de hade tänkt sig att ha kalas o vilken tid...det skulle vara nu till helgen kl 14...vilket hade passat oss bra men ja tänkte att det kanske är bäst om ja frågar om vi oxå är välkomna då eller om det bara var för släkten?

O det var ju tur det att ja frågade för vi var inte  välkomna...nja hon skrev att vi var välkomna men det passade bättre om vi kom en annan dag istället för de blev så många o hade inte plats för oss (men både hon o ja vet att det inte blir nån annan dag utan det blir ett paket i "förbifarten" en annan gång vi ses...för konstigt nog så blir vi aldrig bjudna till X när nån av dem fyller år...) visst kan det vara så att datumena många ggr inte har passat men tycker väl ändå att man skulle kunna få en inbjudan o så får man själv se/bestämma om man kan komma eller inte än att nån annan redan har bestämt det åt en...

Så här har ja trott att man fortfarande var "en i familjen" men nu visade det sig att ja hade fel...ja/vi tillhör inte alls familjen längre för vi var ju inte en av dem inräknade utan vi var bara dem som "tog för mycket plats" så det blev för trångt..men det konstiga är att vi har varit där x antal ggr tidigare o då fick alla plats men nu får vi tydligen inte det...

O ja kan erkänna att ja blev ledsen...ja trodde hon skulle skulle skriva typ "självklart att ni får komma :-)"

(vilken dum fråga ) än ja ni är välkomna men det passar nog bättre om vi tar det en annan dag för vi blir redan så många (kan inte säga att ja kände mig så speciellt välkommen)

Men det ska bli kul o se när X fyller år (hon fyller jämt) om "alla" får plats då...

Ja ett helt nytt år står nu framför oss...o vem vet vad det kommer att bjuda på..

Tyvärr så var det väl kanske inte den bästa starten på året men förhoppningsvis så ska det väl bli bättre... gårdagen gick i surhetens tecken...ja o Henrik var lite sura på varandra (egentligen var nog ja mer sur än han) men men det går över men  även om det oftast är småbagateller  som ligger o gnager då blir det till slut för stort o bägaren rinner över...

Sen idag så har ja varit till veterinären med katten då han har ett infekterat sår på örat som varar o luktar gam...men efter sårrengörning o ett hål i örat (det vart så efter varet/såret vart undersökt) så konstaterade veterinären att det var trots allt ett "ytligt sår" eftersom det var nästan längst ut  på örat o på så vis skulle infektionen inte sprida sig vidare utan det skulle läka ihop men vi fick en pencillinkur i 5 dagar (2 tab/dag)...o skadan  berodde  på att en annan katt har varit i närheten..

Men som sagt...vi får väl hoppas att de andra 363 dagarna är bättre o vem vet...kanske 2018 är mitt år trots att det började lite halvdant...

var inte riktigt min starka sida...

Har ju sagt flera ggr att ja ska bli bättre på att skriva inlägg..men vad blir det av det..nästan tvärtom att det blir ännu mindre än vad det redan var...

Men hur som så lever ja/vi och har fullt upp med allt möjligt...o det är väl ingen ide o säga att ja ska bättre mig men kanske ja inom kort kommer ja skriva lite om vad som har hänt sen sist men just nu så blir det inget..

Klia.....klia....klia....bara ordet lus får det ju o klia i hela huvudet..

Än (vad ja vet eller vad ja har sett) så har vi inte fått in dessa krypen i huset ännu men det känns som det bara är en tidsfråga då det verkligen går en epidemi på Livias skolan...där det känns som en efter har eller haft löss...fick veta i förrgår av en förälder att hans tös hade haft löss 2 ggr bara på en månad..

Hugaligen...vill inte ha denna skiten men får en den så får man ju den o då är det ju inget annat än o avlusa o håll koll samt kamma håret varje dag under några veckor...

Men detta är tyvärr nåt som har egentligen hållt på redan sen i våras (om det inte t.om var i höstas)men har nu åter igen dragits igång fast mycket värre verkar det som....

Gör som ja.... var med o stöd cancerforskningen på ett eller annat vis...varje krona är guld värda...

Ja har flera ggr funderat på hur skolan fungerar o hur mycket barnens lärande hänger på oss som föräldrar..

De flesta föräldrarna försöker väl hjälpa o stötta sina barn så gott de kan men det är inte alls en självklarhet..för alla har inte kunskapen att kunna hjälpa...

Ta bara detta med t.ex språk  som nu för tiden är obligatoriskt..att man måste välja franska, tyska eller spanska..ja kan inget av dessa språken (för på min tid så var detta med språk valfritt så ja valde nåt helt annat)...så för min del så skulle ja vara en värdelös hjälp för mitt barn då ja inte kan språket, vet hur orden låter eller stavas...

Det är väl knappt att en kan engelska ju....nja så illa är det väl inte där men ja är lååååångt ifrån o kunna säga att ja kan hantera språket felfritt..

Sen har man t.ex  matten....ja kan plus, minus, gånger, dela med o procent men allt det där andra har ja totalt glömt bort då ja aldrig använder mig av nåt av de räknesätten...ta bara detta när barnen i dagens läge ska ställa upp ett tal..självklart så räknar de ju inte som en annan har lärt sig o då sitter en annan där som ett ? o fattar ingenting...(tack gode gud att det finns google/Youtube)

Men som sagt det är inte en självklarhet att man som förälder kan hjälpa sina barn..man kanske själv har problem med att klarar av vissa ämnen hur ska man då kunna hjälpa sitt barn eller så har man inte ens läst det ämnet ( syftar t.ex på ett annat språk)

O har man sen t.ex inte så lätt för sig i skolan (antingen i 1 eller fler ämnen) så är det inte enkelt som förälder heller att lära sitt barn hur h*n ska göra...inlärningen är lika svår som att lära ut som förälder..

Men frågan är ju hur mycket ligger det på förälderns ansvar att ens barn ska klarar av skolgången o sen att när de får betyg klarar kraven för att få ett E= godkänt?

Självklart så ställer ja upp för mina barn så mycket ja bara kan o ja lägger ner min själ bara för att det ska gå så bra som möjligt för dem men ja kan erkänna att ja  känner mig ibland förtvivlad...ja känner mig okunnig för ja vet inte hur ja lära ut så att mina  barn ska förstå på enklast vis... känner press att lyckas.. deras tänk är inte alls samma som mitt tänk o så som ja en gång i tiden fick lära mig...ja känner mig frustrerad o otillräcklig...ja har nära till tårar för att ja inte vet hur ja ska göra för att hjälpa mina barn..ja ja har nog känt allt en kan känna..o då kan ja även tänka att om ja känner si eller så hur känns det inte då för mina barn?? De måste nog känna värre än ja...

MEN...

Sen kommer dessa stunderna när ja ser när mina barn kan...när de lyckas...deras glädje...deras leenden...deras stolthet...att trots allt, alla dessa känslorna, tårarna, förtvivlan etc etc så har vi  lyckats....tillsammans har vi tagit igenom oss en storm...o vi slutar inte nu utan vi kämpar vidare till nästa storm, o nästa o nästa efter det..

Men vad ja menar med mitt inlägg är att hur mycket ansvar ligger det på mina axlar som förälder...vilka rättigheter har våra barn när det gäller att få tillgång till den hjälpen de behöver för att klara av skolan  o vilka skyldigheter har skolan att se till att barnen får så rättvis undervisning som möjligt?

Det pratas ofta om att man utgår ifrån varje barns behov men stämmer det för i slutändan så får man oxå höra att det finns inga pengar o inga resurser att tillgå...

Går man in på Skolverket t.ex så står det så här:

ALLA elever ska nå så långt som möjligt i sin kunskapsutveckling, utifrån sina förutsättningar. Det kan handla om såväl mer stimulans som olika former av stödinsatser.

Har ni nån gång upplevt hur ont ensamheten kan göra?..ja nu menar ja inte att man är ensam hemma utan man känner sig så ensam att det typ värker i kroppen...

Man känner liksom som ett tryck över bröstet...det gör ont i hjärtat...kroppen värker o man vill bara skrika rätt ut...o även om solen skiner så känns dagen så grå...o man känner hur det svider i ögonen o tårarna är SÅ nära o ibland så kommer de oavsett hur mycket man än kämpar för att inte gråta..

O man bara önskar att man hade nån som man kunde åka hem till eller  ringa till...nån som fanns där, som lyssnar o finns där (o vice versa) eller att nån bara skickade ett mess o frågade hur det var...bara det fanns nån som kunde se en...att man betydde något för nån...att man var nån som existerade...att man hade en vän...en vän som man delade livet med..en vän som ställer upp för varandra i både bra o dåliga tider...en vän som man kunde prata med om allt mellan himmel o jord...

Men sen inser man att man har ingen att åka hem till o heller ingen att ringa...o det där messet kommer aldrig att komma...för det finns ingen som bryr sig om dig..det är ingen som vill veta hur du mår...det är ingen som vill ha dig i sitt liv...

O det är då som ensamheten gör så ONT....när man blir  påmind /inser att man är helt ensam...