Idag har det snöat hela dagen....små, små flingor kommer ner...men många små flingor blir mycket snö...

Det är tur att det är plogat på sina håll fast det skulle behövas plogas igen för att inte bli helt igensnöat...så man kan väl säga att nu har vintern kommit...sen får man väl se hur länge den ligger kvar... troligtvis så övergår det till slask som sen fryser....

Idag så har ja varit på systemet...inte så ofta som ja är där o handlar till enbart mig själv...men ja ska på tjejfest imorgon så man vill väl ha lite o fukta strupen med...

Ja köpte 2 julcider...de gick under nyheter...den ena hette Winter xide...när man rör flaskan så kan man se glitter som åker runt i flaskan. den hade smak av ingefära o tangelo....nu vad tangelo är för nåt??

Nån som vet??? i så fall skriv gärna o berätta vad det kan vara....om det är en krydda, frukt osv....

Den andra hette Sweet mistlekiss men det stod inte vad den skulle smaka men ja har för mig när ja läste på systemet att den skulle ha smak av jordgubb o kanel...

Men vi får se om de är drickbara...i värsta fall så får ja väl hälla ut dem...om de nu skulle smaka för jävligt...

Men imorgon tänkte ja, Henrik o Alice åka på en lite utflykt på ca 20 mil...vi tänkte att vi skulle ta oss en tur till Tomteland i Mora....ja o Henrik har varit där en gång tidigare men det var för typ 5-7 år sen.... så det är väl på tiden att åka dit...

Sen på söndagen så tänkte vi försöka att få upp belysningen på altanen. har inte fått upp den än...men ska ja vara ärlig så har ja ännu inte fått fram adventsljusstaken....:-(

Ja hade tänkt att ja skulle ut i skogen o ta lite mossa men innan ja fick tummen ur så hann det komma en massa snö...o varje gång ja är o handlar så kommer ja inte ihåg mossan utan ja kommer på det efteråt..

Men sen kl 13 på söndagen så ska ja o 9 st till iväg på julbord...det ska bli gott...få se till att man är riktigt hugrig...fast även om man är jättehungrig så tar det ganska snabbt stopp...

För man orkar ändå inte vräka i sig hur mycket som helst...men det ja kommer att få i mig hoppas ja kommer att smaka ljuvligt för smak lökarna...

Sen så är dessert o godisbordet intressant för på vissa julbord så har de en massa att välja på medans vissa nästan bara har pepparkakor...o ja kan ju inte förneka o säga att ja älskar godis, kakor o sånt..men vem gör inte det???  :-)

Tänk att man snart ska tända ljus nummer 2...o ja som inte ens har tänt ljus nummer 1  :-( men ja får se till så att ja får hem mossa så ja kan pynta min stake....

Till veckan så ska ja o några kompisar samt våra barn ha en liten julafton..vi ska byta julklappar...vi fick ta det då för vi fick inte till en annan dag o sen så ska en av dem ha barn...beräknat till den 17 dec så man vet ju aldrig..så det fick bli på tisdag...

Men ja skriver mer då o berättar vad ja o Alice fick i julklapp..nej nu måste ja ge mig...

Kram på er alla o ha en riktigt trevlig kväll...

Äntligen lite lugn o ro...nej då, så jobbigt har ja inte haft det...

Idag så har ja haft besök..eller rättare sagt Alice....några barndomsvänner har varit här idag o firat Alice....fast hon fyllde för nästan 1 månad sen men vi fick inte till det förrän nu...det har varit jobb eller nåt annat som har kommit emellan...

Men det var trevligt...de kom halv elva imorse o de åkte väl en halv fem eller nåt sånt...o ja älskar att få besök så det ja skrev först var mer ett skämt....ja sitter så ofta ensam så det är så roligt när man får sällskap...

Ja bjöd på mat så de fick kalla kotletter med klyftpotatis...men det har ja för mig att ja redan har nämt i ett tidigare skede...men mitt minne är inte av den bästa kvaliten...

Ibland så blir ja orolig för mig själv att ja glömmer bort saker o ting så lätt...funderar ibland på om ja inte skulle behöva uppsöka läkare för att ta ett prov....visst så är det ju inte speciellt vanligt att man drabbas av alzheimers i så tidig ålder med det finns en liten % att yngre människor har fått den diagnosen..

O skulle det vara så att det inte är nåt så är ju det jättebra men skulle det vara så att det är nåt så finns det ju bromsmedicin...för ja har ett bra minne när det gäller från förr men mitt närminne är uruselt...

Men nog om det...tänk att det är redan torsdagen den 4 dec....20 dagar kvar tills tomten kommmer o knackar på dörren o frågar:

- HO,HO,HO....Finns det några snälla barn?????......

Tittade förresten igår på årets julkalender..brukra kolla in ett eller fler program varje år för att se om det är nåt att ha..

Men visst har kalendern blivit sämre med åren...eller är det att en annan blir äldre???...men ja tycker det är en jättestor skillnad på de man själv såg som barn o de som är nu...för årets kalender var ju jättedålig....o det var ju inte mysigt för fem över....

Tacka vet ja trolltider o alla de andra mysiga kalenderna som har gått under åren....men det är mycket av dagens program som är dåliga o hysteriska...

Eller så är det bara o inse....att en annan har blivit gammal o gaggig....

Tack för mig o på återseende...

Passar på o skriva lite medans nötkakan står i ugnen...sen ska ja även göra daimkakor men hur de smakar vet ja inte..men nötkakan är så där häligt seg o lite knäckig.....

Får främmande imorgon så ja tänkte ja skulle bjuda på det fast de kommer även att få mat...kalla kotletter (de bara heter så men de serveras varma) o klyftpotatis..mumsfilibaba...

Tänkte att ja skulle fortsätta o skriva lite mer om mitt liv så att ja kommer ikapp mitt liv...

Under detta året så har ja varit flera ggr hos specialist på mödravården ätit Pergotime, Provera...räknat dagar tills man ska ev får ägglossning för att sen räkna dagar då man ska passa på o ha sex..inte roligt att behöva ha sex på beställning men vad gör man...träffat nya läkare varje gång man skulle till sjukhuset på koll..o varje gång så får man dra samma sak....

Det tär på krafterna...o sen så ser man alla putande magar överallt....

tycker man i alla fall men det är väl för att man tänker så mycket på barn...att man själv vill gå där med putande mage...

Men nåt som tog mig hårt var när ja fick veta att en kompis till mig skulle ha barn....hon berättade det när vi hade möhippa för min syster...det kändes som ett hugg i hjärtat...

Visst är ja glad för hennes skull men det sårade mig...ja hyser absolut inget agg mot henne men utan hela situationen...ja vill oxå var den som berättar...

Det gjorde ont i hjärtat o själen när ja fick veta...o det gjorde ju inte saken bättre att de pratade om det flera ggr under dagen/kvällen...men de visste inte eller rättare sagt så vet de inget...ja har inte berättat om vad ja går igenom...de enda som vet är min pappa o min syster...

Men detta är inget som ja vill prata högt om...vet egentligen inte varför...kanske skäms ja..borde inte göra det för ja kan ju inte rå för att min kropp inte funkar som den ska....men nåt hindrar mig från att säga nåt..

Kanske det är frågorna som gör mig rädd....eller att visa mig svag... men ja vill inte att de ska veta även om ja ibland bara vill skrika

"- LÅT MIG VARA...JAG KAN INTE FÅ BARN SÅ SNÄLLA SLUTA TJATA....."

För det är oxå nåt som är jobbigt...allas tjat om att man måste skaffa en till..."-tösa är ju så stor nu...hon ska väl inte flytta hemifrån innan eller???"

Men om de visste så skulle de inte fråga så ja får väl ha lite överseende men ändå...sen så har vi ett par kompisar som tror att vi åker konstant på ultraljud så fort ja o Henrik åker någonstans utan Alice...men man kan åka mer än på ultraljud....

Sen kom o gick sommaren...den 13 aug fick ja brunaktiga flytningar så då visste ja att nu var det dags igen o börja knapra piller...detta skulle börja dag 3..men "mensen" kom inte igång som den hade gjort tidigare (med hjälp av medicin då) så ja tog ett grav.test ifall men ja visste ju att det skulle visa negativt..

Tog testet...o alla som har gjort ett sånt test vet hur det känns att de där 2-3 minuterna som det tar känns som en evighet...men hur som helst..så visade testet.....POSITIVT

Men ja kände ingen lycka..var orolig med tanke på flytningarna o det rena blodet som kommer ibland..har ju haft så tidigare..både vid missfallet 2003 o när ja väntade Alice...men ja visade testet för Henrik o han vart självklart glad men ja förvarnade honom att ev skulle det inte gå vägen...ringde till gyn.mottagningen men de hade ju så självklart bara telefontid måndag-torsdag...

Så ja fick vänta över helgen...o det gav sig inte...ringde på måndagen o fick komma dit..tyvärr så kunde de inte se för det var före v 6 så vi skulle avvakta men ja fick lämna ett blodprov som skulle visa grav.värden sen fick ja komma tillbaka efter några dagar o ta ett nytt blodprov så man kunde jämnföra

Fick återkomma...tyvärr så steg inte provet som det skulle... jag låg på 1004 på det 1:a blodprovet o 1098 på det andra o var det en normal graviditet så skulle det vara dubbelt så mycket...så än en gång hade ja drabbats av missfall...

Men eftersom det var så tidigt så skulle kroppen stöta bort själv så ja skulle inte behöva nån skrapning....så ja fick återkomma för nya blodprov...för att se så att värdena gick ner..o ja inte behövde nån hjälp på vägen...

1:a blodprovet så hade ja 660 i värde så det betyder att kroppen håller på att stöta bort "fostret"..två veckor senare fick ja ännu ett bakslag... värdena hade gått upp så nu låg dem på 1495...fick göra ett VUL men det visade normalt men inte proverna...läkaren kunde inte svara på vad det var som var fel...

Läkaren pratade om olika ev orsaker..att det kunde vara ett fel från labbet (vilket är sällsynt)..sen nämde han även utomkvedshavandeskap eller även cancer som 2-3 % kvinnor kan drabbas av per år...

Så då kan ni ju förstå hur ja kände mig efteråt....när ja hade satt mig i bilen så kom tårarna...ja trodde ja skulle dö i cancer..kunde inte se nåt annat...trodde på det värsta...

Nästa gång ja var till gyn så hade ja Henrik med mig...kändes bra ifall om ja skulle få beskedet om cancer...men vi fick dock "goda" nyheter.. blodproverna hade gått ner 1100 men var fortfarande för höga...så vi beslutade att ja skulle genomgå en skrapning..för visst kunde vi vänta o se om det tids nog sjönk men vi tyckte att det var bättre att göra en skrapning..

Så den 19 sep gjorde ja min andra skrapning...även denna gång så gick det bra...själva ingreppet o uppvakningen tog ca 45 min....efteråt så fick ja smörgås o kaffe...

Efter ett tag så fick ja ett brev hem där det stod att det enda de hade fått under skrapningen var endast rester från ett missfall så det var ingen cancer eller nåt sånt..

Jippie...lite lycka men ja vill ha mer...

23 oktober så var ja på återbesök till gyn...blodprovet visade normala värden..gjorde ett VUL o allt såg bra ut förrutom att ja troligtvis på egen hand hade en kommande ägglossning på G...

Fick gå hem o planera in sex....tyvärr så tog det sig inte...för helt plötsligt (nja ca 2 veckor efter) så fick ja mens...även det på egen hand...så det var på på både gott o ont...

Men ja har en ny tid på måndag till gyn...så vi får hålla tummarna.... annars så ska ja börja knapra Pergotime o Provera..men slipper ja så är ju det bra...

Nej, nu måste ja baka ut mina daimkakor...så ja säger:

Tack för mig o på återseende

Så där....då har man fått mat i magen...det var gott fast att det var frysrens o ja är inte så väldig för rester..men ibland så är man så illa tvungen fast maten idag...spagetti o köttfärssås...gick bra...

Då ska ja nu fortsätta där ja slutade..så nu har vi kommit fram till mammas begravning..den skedde rum fredagen den 25 augusti..det kom ca 80 till minne för mamma...sen efteråt så var det minnesstund för de allra närmaste...

Det var en fin begravning...mycket o väldigt fina blomuppsättningar... fin musik o så...men en begravning är aldrig lätt...men ja klarade mig igenom den fast det var otroligt jobbigt så höll ja mig någolunda sansad....

När begravningen var över så kunde man börja sitt sorgarbete....man har så mycket annat som måste redasn upp....papper som ska skrivas... ringa runt o säga upp saker o ting osv...osv..

Men det var en jobbig tid..även tiden efter...ja försökte finnas till hand för pappa så mycket ja kunde men ibland då räckte man liksom inte till o det var jobbigt...de andra syskonen brydde sig inte ett dugg om pappa...o det var ju verkligen nu som han behövde dem även om han sa att han inte behövde nån....

Det var nu han behövde den där handen...den tröstande kramen....de värmande orden....men de kom aldrig...inte från de andra i alla fall... pappa pratade av sig med mig...o det var ju bra att han kunde vända sig till nån...o vi förstod varandra...vi förstod vad den andre gick igenom men vi kunde aldrig veta vad den andre kände....

Men hur som helst så försökte ja ställa upp så gott ja kunde...avståndet mellan oss (8,5 mil) var ett hinder....men vi pratades vid via telefonen...vi gråt...vi mindes osv...men sen så var det ju alla minnen..

1 året är alltid värst då de speciella högtiderna kommer, födelsedagar osv..julen var jobbig...för oss alla...firade jul hemma hos pappa..igentligen så skulle vi fira jul vartannat år hos mina föräldrar o andra året hos Henriks men det blir inte alltid som man har tänkt sig...

Nyår kom..då kom pappa hem till oss...men det var en jobbigt...han grät o saknade mamma..hade hon levt så skulle de ha firat att det hade varit ihop 30 år....tänk er...30 år...mer än halva livet...men nu vart det inte så...

Ett nytt år 2007...önskade att detta skulle bli ett bättre år...men så vart det inte...man tog en dag i taget...men dagarna var som en evig berg o dalbana...vissa dagar mådde man bra medans vissa dagar var allt jobbigt...

Kontakten mellan min bror (lillebror) o pappa vart allt sämre..även om han bor hemma...min lillebror visade sin sorg via ilsaka, skrik o tappa humöret...visste så hade han väl sina ljusa stunder men det är ofta bråka, skäll o skrik...o fick han inte som han ville å vart han såååå arg...

Även om inte ja såg allt detta så berättade pappa för mig...o självklart så sårar det mig...tyvärr så är det så här fortfarande..han lever bara för dagen..tänker tyvärr bara på sig själv...de pratar inte som pappa brukar säga..men sen ibland så tar han fram sin underbara sida då han blir den där goa killen som man minns....men tyvärr så är det inte ofta...

Så ibland så känns det som när mamma dog så tog hon lyckan med sig.... det var längesen man fick känna nån glädje....önskar att man snart får känna det igen...

Men som sagt...dagarna vart veckor....veckorna vart till månader.. det som tar mest tid o det man oroar sig för är för min lille bror...o hans relation till pappa...jag håller tummarna o hoppas att min lillebror ska lugna ner sig o att han o pappa hittar tillbaka till varandra...

Fast 2007 var väl inte bara ett svart år....ja o min man gifte oss i juli... vi hade en fest på ca 70 gäster...det var en underbar dag..förrutom vädret då det stod som spö i backen hela eftermiddagen o framåt..

Men vi hade i alla fall tur med vädret då vi tog kort på förmiddagen ute för då sken solen...men annars så var det en underbar dag...höll även en tyst minut för mamma under middagen....(nästan 1 år sen hon gick bort.)..ja hade önskat att hon hade fått varit med...men hon fick i alla fall veta att vi skulle gifta oss..o det glädje henne...o fast att hon inte var med kroppsligt så fanns hon med i våra tankar o hjärtan...

Veckorna gick...man oroa sig för allt eller inget...vissa dagar kände man sig på topp medans vissa dagar var väldigt jobbiga....men ja försökte hålla humöret uppe o ställa upp för pappa så ofta ja kunde...

2008...året som snart är slut...även detta år har varit jobbigt...det har inte blivit nåt bättre mellan min pappa o lillebror..trodde ett tag att det skulle bli det då han började skola på en annan ort o flyttade då "hemifrån" men han bor nästan aldrig där så det är fortfarande samma tjafs...allt ifrån pengar, sena nätter, skolan osv..

Sen så har ja mått dåligt till o från..men då är ja en sån människa som hellre tiger tills bägaren rinner över o det är ju inte bra det heller... men ja vet att ja måste bli bättre på det...

O att ja o min gubbe talar mer med varandra...o säger när vi tycker nåt är fel för det är han lika dålig på...så ibland har ja kännt att ja orkar inget mer...vill ibland bara släppa allt o ge mig av...

Det är sååå många ggr som ja känner mig ensam, olycklig, bara gråter, mår uselt....skäller på Alice mer än nödvändigt...men mår ja inte bra då är det lätt att man avreagerar på nån annan..men nu så är det Alice som blir lidande o det ska hon inte behöva...

Men ja är mer sårbar nu...gråter lätt o ofta...mina känslor går upp o ner...tycker att Henrik tar mig fö given...o allt detta när det gäller barn...

Det tar på krafterna...själen...känslorna..o  detta med att man inte kan bli med barn....alla besöken...alla nya läkare...medicinerna..VUL som man ska genomgå...det tär på en...o ens förhållande...

Men det berättar ja mer om en annan gång..hur ja upplever o vad ja går igenom....

Tack o på återseende..

Tänkte ja skulle fortsätta o berätta om hur det var då ja förlorade min mamma o tiden efter det...

Vi åkte ju aldrig hem ifrån semestern..utan vi fortsatte vår resa genom Sverige..men innan vi fortsatte så frågade ja pappa om han ville att vi skulle komma hem men han sa:

"- Vad finns det o göra??..Res o ha kul..det var det mamma ville...(o det sa hon oxå innan vi åkte att vi skulle "glömma bort" allt elände o bara njuta..

Så vi fortsatt..men som sagt..det var väl inte den roligaste semestern... man tänkte konstant på pappa... o på mamma...för hur det än vad så kunde man inte fatta att hon längre inte fanns...tårarna rann o man kände sig ledsen i stort sett hela tiden men man försökte le o verka glad för Henriks o Alice skull....

För hur illa det än kanske låter så var det bättre att fortsätta våran resa o ha nåt annat att tänka på än o åka hem...gubben skulle återgå till sitt arbete o ja skulle sitta i min ensamhet o bara gråta...

Men ja ringde till pappa varje dag...visade att ja fanns där...vi gråt o mindes...eller bara var tysta men vi visste ändå...sen så var det detta om ja ville se mamma en sista gång...o det ville ja inte o det hade pappa sagt till de på begravningsbyrån...

Men sen så började ja fundera o fundera...de på jobbet sa att ja skulle gå o se henne...speciellt en sa det då hennes gubbe jobbar på Fonus..att han försöker få de anhöriga att se dem en sista gång..

Så ja bestämde mig för att se henne en sista gång....ringde till begravningsbyrån...damen ja pratade med var väldigt trevlig o hon skulle se till att ja skulle få se mamma igen...men hon var tvungen o se efter så att mamma inte hade förändrats för mycket...för hon ville inte att ja skulle få se ett skräckexemplar...

Men som tur var så kunde ja få se henne..fast hon på begravningsbyrån var noga med o tala om att mamma var inte sig lik...

Så ja åkte ut till kyrkan där mamma fanns...min syster var med dit men inte in...hon hade sett henne en gång o det tyckte hon räckte...

Så ja fick gå in i ett rum där de hade gjort iordning....tända ljus som spred sitt sken över rummet...sorgsen men ändå vacker musik hördes ur

högtalarna...

Mitt i rummet låg mamma...min älskade mamma...damen från begravningsbyrån frågade om ja ville vara ensam o det ville ja så hon lämnade rummet...

Ja gick fram till mamma...tårarna kom...de hade klätt henne med en vit klänning eller skjorta..det har nåt speciellt namn vilket ja inte kommer på just nu men typ som ett lucialinne...händerna låg ihop o hon hade en ros liggandes på bröstet mellan händerna...

Hennes hår hade växt ut lite efter behandlingarna...av cellgifterna....ja visste inte om ja fick men ja strök min hand försiktigt över hennes hår. det var mjukt...men för övrigt så var hon kall...eftersom hon låg i frysen för att inte ruttna...

Men hur som helst så var det inte "min" mamma som låg där...för hon såg inte ut som ja minns henne...men ja ÅNGRAR inte en sekund att ja ändrade mitt beslut att se henne en sista gång...visst var det jobbigt (men det är det alltid när nån dör) men inte så jobbigt att ja inte orkade se henne o röra vid henne...

Det som hade kunnat varit jobbigast var om ja INTE hade åkt o sett henne...så till er alla som nån gång kanske kommer att få denna fråga om att se nån för sista gången...

Gör det...för ja tror annars att ni kommer att ångra er djupt..o då är det försent...ta ett sista farväl...även om det känns tungt...men ja tror ändå det hjälper....att man får ta ett sista farväl fick mitt hjärta att lätta lite...

Men visst...ja hade en lång bit kvar...det tar tid o man måste få sörja oavsett hur lång tid det tar...alla sörjer olika länge....o än idag fast att det har gått snart 2,5 år så gråter ja av förlusten av min mamma...

Berättar mer en annan gång....måste laga lunch...gubben kommer in om ca 15 min...

Tack o på återseende...