Ja känner att ja har för mycket ansvar...ja trodde inte att det skulle vara så jobbigt att få ett barn till...

Visserligen så är väl inte Livia i sig jobbig...men det är detta att i inte få sova...tydligen så är ja i stort behov att få x antal timmar sömn för att fungera....o det får ja inte...

Visst så är Henrik en klippa som tar nattpassen men man vaknar ändå o det är inte alltid man somnar om...men sen så är det dagen...känner att ja är i stort behov av socialt umgänge...ja känner mig så ensam...

Det är jobbigt..för min kropp o själ skriker efter kontakt....men det är inte bara o bara att fara o flänga..det kräver planering...

Nu är det säkert många som tänker...varför skaffade hon barn överhuvudtaget...för det låter som om hon tycker det bara är jobbigt o besvärligt??

Men det är inte alls så....ja försöker dag efter dag...att känna den där lyckan..glädjen....när ja ser på Livia så känner ja inte så mycket...visst så älskar ja henne o ja vill henne inget ont..så det är inget sånt....utan det är hur ja mår...

Ja känner mig stressad...ledsen....gråter lätt...känner många ggr att ja bara har lust o lämna allt...låta Henrik ta ansvaret....för ja tycker det bara är ja..ja...o ja...

Det är ja som ska hämta o lämna Alice på dagis...

Det är ja som ska skjutsa henne till o från kompisar...

Det är ja som ska se till att alla får mat...att det finns mat..

Det är ja som.....osv...osv....osv...

Det är ja alla ggr...men ja börjar känna att ja orkar inte så mycket mer...inte just nu i alla fall......visst så är det ja som är hemma o är mammaledig men ja kan inte rå för att ja känner o mår som ja gör...

Man kan inte rå för hur kroppen fungerar o hur hormonerna härjar fritt...o det är ju inte ovanligt att man kan känna så här men på nåt vis så vill man förtränga det..man vill låtsas att man är som vanligt...fast att man inombords sörjer...

Men det värsta är att det är Alice som får ta "smällen"...ja blir lätt irriterad o då ja blir lättare arg när hon inte lyssnar o då ryter ja i..ja slår henne inte eller så...om nån nu skulle missuppfatta o tro nåt sånt...

Men ja höjer rösten oftare...o det är inget som ja vill...förlåt Alice....mamma menar inget illa...*tårarna rinner just nu nerför mina kinder...måste torka bort dem innna Alice ser att ja gråter...*

Sen ja fick Livia så har ja tänkt mycket på mamma...hur mycket ja saknar henne o vad ja önskade att hon var här...dels för att få uppleva Livia o dels för att hon skulle krama om mig o säga att allt skulle bli bra igen... men hon kommer inte att krama om mig o säga att allt kommer att bli bra...

Min älskade mamma....varför var du tvungen o dö??....varför???