Ja då är man i v 24...tiden går fort.....enligt antal veckor så har ja 16 veckor kvar (4 månader) men ska man gå efter självaste datumet så är det bara 3,5 månad kvar.....

Ja känner av Pyret mer o mer för var dag som går....en underlig känsla men ändå så naturlig...

Ni kanske undrar varför ja inte skriver så mycket om min graviditet...

ja vet egentligen inte riktigt varför...kan ju bero på att en del av mig är fortfarande väldig osäker....

Vet att det har gått mer än "halvtid" men ja är ändå lite orolig att nåt ska gå galet...kanske ja tror att om ja pratar om Pyret så ska nåt hända...låter säkert jättedumt....men ja vågar inte tro o lita på min graviditet till 100%...

Ja njuter mer nu än tidigare...det gör ja...men tyvärr inte fullt ut...

 tankarna kommer över en då o då...att om allt är som det ska under självaste graviditeten så kommer det kanske inte vara det vid födseln osv...

Ja vågar inte släppa taget förrän mitt barn har kommit o ja vet att allt är som det ska vara...låter nog dumt men så känner ja...o ja kan inte rå för det....

Dit skulle min kompis o hennes kille åka...de åkte igår..men kruxet är att ingen har hört nåt ifrån dem....

Messade med kompisens mamma imorse o hon hae inte hört nåt ifrån dem...fast att hon försökte nå dem via mobilen...så hon började bli lite orolig om nåt har hänt..

Ja lovade henne att ja skulle försöka under dagen o nå dem...men ja har både messat utan resutalt....o ringt till dem utan resultat...deras mobiler är avstängda....

Ringde senast för ca 30 min sen..så ja ska avvakta en stund till o ringa sen så får vi se...

Det är mycket trafik på vägarna nu så det är ju inte konstigt om man blir orolig....många om har semester o mycket evenemang runt om i Värmland....

Men OM det nu skulle ha hänt dem nåt så borde ju nån ha hört av sig till deras föräldar ....vi får hoppas att vi får tag i dem....

 Regissören Tommy O'Haver blandar vittnesmål, bevisdokument och tidsenlig 60-tals scenografi som för tankarna till ”Capote” för att berätta den sanna historien om surrogatmamman Gertie som var hjärnan bakom ett av de värsta brottsdåden i staten Indianas historia.

Sommaren 1965 lämnade ett par cirkusarbetande föräldrar sina två unga döttrar i god tro hos den ensamstående hemmafrun Gertrude Baniszewski i Indianapolis som lovat att ta god hand om dem under sommaren för 20 dollar i veckan.

De hade aldrig i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig vilka vidrigt ondskefulla dåd som skulle drabba deras döttrar i familjens källare när dörren stängts bakom dem.

Gertie växlar mellan att vara en ömsint moder och en iskall häxa, på ett sätt som bara en riktigt manupulativ psykopat kan. Hon är en till synes sansad och säker mor vars sex spralliga barn till en början kommer väl överens med sina nya ”syskon”.

Men när problemen hopar sig för familjen, när pengarna börjar tryta och hennes döttrar hamnar i blåsväder bestämmer sig Gertie plötsligt för att ta ut sin frustration på den äldre av systrarna, Sylvia som hon anklagar för stöld och lögner.

 Detta blir starten på en serie brutala och vidriga händelser som utvecklar familjehistorien till en bissarr studie i pennalism och grupptryck då Gertie beordrar sina barn och deras vänner att bestraffa den försvarslösa Sylvia på sätt som får ”Ondskan” att framstå som en spa-weekend.

 ”American Crime” beskrivs som en tolkning av rättsfallet Baniszewski, den egentliga tortyren som pågick i huset sägs hemskt nog ha varit mycket värre än vad filmen visar. Med detta faktum i bakhuvudet lämnar man ”American Crime” med en tung klump i halsen och en hårt knuten näve. Att se barn fara illa på det här sättet är mer smärtsamt än de mest brutala våldsrullarna..

Såg denna film nu på morgonen...den gick i canal +...o ja höll på o grina ihjäl mig...ja kan inte i min vildaste fantasi förstå hur nån kan vara så elak o göra alla dessa saker mot ett barn...eller överhuvudtaget mot en annan människa....

Ja kan verkligen rekommendera filmen...man kan väl inte säga att filmen var bra...för nåt som verkligen har hänt är ju inte bra..(ni fattar säkert vad ja menar).men filmen lämnar en inte oberörd...o man känner verkligen ett hat mot mamman o alla de andra...

Man ville verkligen skrika rakt ut o man ville så gärna rädda flickan...

filmen berörde mig nåt otroligt....det gjorde ont i hjärtat o man kände en klump i magen....