Den frågan har man nog både fått själv...frågat andra...vad gör du om 5 år??? hur ser ditt liv ut då??

 

5 år....det är mycket som kan hända på 5 år...det behöver inte ens gå 5 år....för att ens liv ska se annolunda från igår...

 

Om ja ska gå tillbaka 5 år...o sen se framåt vad som har hänt...

 

Från den 14 jan 2005 till idag 14 jan 2010...

 

Ja har blivit mamma för första gången...har nu en liten bebis i min famn på 2 månader...

 

Livet leker...ja är lycklig....min familj har gått från två till tre...efter att först fått ett missfall dec 2003...många oroliga veckor då ja hade blödningar i början av graviditeten så trodde ja även denna gång att det skulle bli missfall vilket det inte blev....resultatet vart Alice...

 

Ja börjar med p-spruta...vilket ja ALDRIG skulle ha gjort om ja bara hade vetat....tar sista sprutan den 17 nov 2005....för då tyckte vi det var dags för att skaffa ett syskon till Alice..

 

Men ja visste att den skulle först hålla i sig i 3 månader....sen visste ja även att p-sprutan har den nackdelen att den kan sitta i väääääldigt länge men att den skulle sitta i sååååå länge trodde ja inte...

 

Mamma blir sjuk...kissar svart som kaffe o hyn har blivit gul....går för en gång skull till doktorn på vc...som skickar henne vidare till sjukhuset...troligtvis cancer men ingen sa nåt...

 

Nytt år...vad spelar det för roll när ens mamma är sjuk.....följer med henne till sjukhuset...där får hon domen..."tyvärr så kan vi inget göra mer än att förlänga ditt liv så gott o smärtfritt det bara går....vi kan inte bota din cancer"....

 

Ja bara satt där...tittade på mamma....hon sa inget....hon gråt inte...hon gjorde absolut ingenting....

 

Dumma mamma....du kunde väl för en gång skull visat vad du verkligen kände....

 

Vi lämnade rummet...gick till bilen...inga tårar från nån av oss....vi pratade inte om det...det var som om vi inte ville veta av sanningen...

 

Att min mamma var döende.....

 

Men det fanns en chans enligt läkaren att de skulle kunna göra en jätteoperation till 99.99% så att hon kunde leva längre...men han kunde inte säga om det var 1 år eller 5 år....

 

Men så vart det inte..hur kan man säga nåt sånt??...lova till nästa 100% att det går att operera...o sen gick det inte för mamma hade små partiklar som flöt runt inne i kroppen som tog nytt fäste...o nytt....o nytt...så en operation skulle inte hjälpa henne....från nästan 100 % till ingenting...

 

Men här började mammas kamp....kampen mot cancern...

 

Strålbehandling skulle inte hjälpa..utan det skulle vara cellgifter...det fanns 3 olika cellgifter...den mamma fick först hjälpte henne lite men sen så hände nåt o det gav inget resultat....

 

Mamma hade tappat håret...hennes värsta fasa var att tappa ögonfransarna..då hon inte kunde gå utanför dörren utan att vara målad...men hon hade så tur att hon tappade dem inte...

 

Vissa dagar glömde man bort att mamma var sjuk...hon var sitt vanliga jag....

medans vissa dagar så gjorde cancern sig verkligen påmind...

 

Hon gick ner i vikt...vart mer frusen....men försökte hålla humöret uppe...själv var ja inget speciellt bra stöd för varken mamma eller nån annan....

 

Midsommardagen 2006...det var sista gången som hon var hit....tyvärr så vart hon sjuk då....kissade svart som kaffe så ja fick ta med henne till vc....men de behövde inte åka hem..

 

Men ja minns att hon skämtade o sa:

 

- Nästa gång ja kommer...för en gång till ska ja allt komma hit innan sommaren är slut så får ja väl se till så ja har friskintyg med mig....

 

Men det vart aldrig nån mer gång....

 

Hon vart sämre med tiden....fick prova på cellgifter nummer två....men de hjälpte inte....o den sista var ingen ide´o prova då de andra två var mycket starkare än den sista...

 

Hon var mager men vattnet i kroppen gjorde så att hon såg gravid ut...fick åka in ett par ggr i veckan o tömmas på vatten då det tryckte på lungorna o hon kunde inte andas...

 

Men till slut så var hon tvungen o läggas in....fick för mycket vatten i kroppen o orken fanns inte där..

 

Sista gången hon var hemma så orkade hon inte klä sig själv...

 

Ja var till sjukhuset så ofta ja kunde....pappa var där varje dag..vissa dagar så var hon som vanligt medans vissa dagar orkade hon knappt blinka...

 

Men inte en enda gång gråt mamma...inte en enda gång....men det var ett tillfälle som hon vart lite..ja vad ska ja säga...lite frånvarande....o då såg hon ledsen ut...

 

Mamma sa vid ett tillfälle att "hoppet är det sista som överger en människa"... men det fanns inget hopp....ja kunde då inte se nåt hopp...

 

Men det värst var när hon viskade i mitt öra: "Ta hand om pappa" då visste ja att snart lämnar hon oss....

 

Min födelsedag firade vi på sjukhuset..ja hade med mig tårta..ville ha mamma med...visste att detta skulle vara den sista....hade köpt en present till mamma...

 

Ett par strumpor utan resår då de andra klämde....men hon var var så dålig o orkeslös så hon orkade inte öppna sitt paket....o det gjorde ont i mig att se mamma bara sitta där....men ja fick i alla fall fira den födelsedagen med henne...

 

Ska åka på semester....mamma ville att vi skulle göra det...komma bort...få nåt annat att tänka på...men innan vi åkte var vi till sjukhuset o hälsade på henne... för innerst inne så visste ja att när som helst så kan hon lämna oss...detta var den 5 aug 2006...

 

Men hon bara satt där...med en tom blick...kände att min mamma var borta...där satt bara "nån" som en gång har varit min mamma men som längre inte fanns...

 

Måndagen den 7 aug...ringer min syster vid 18-tiden o säger att mamma har blivit sämre....har bara några dagar kvar o leva...högst...vi bestämmer oss att åka hem dagen där på...då vi inte skulle göra nån nytta..

 

Men inte riktigt 2 timmar senare så ringer pappa...o talar om att mamma har somnat in 19:55...allt gick stillsamt till...pappa satt vid hennes sida o höll hennes hand...hans livs kärlek har lämnat honom....

 

Det gjorde så ont i mig...dels sorgen efter mamma o dels att ja inte var hos min pappa...men han tyckte inte att vi skulle resa hem utan fortsätta våran resa...vi kunde inget göra o det var ju det mamma ville...

 

Så vi fortsätta vår resa...o ja försökte att ha så bra det gick men tankarna o tårarna fanns där hela tiden....hade telefonkontakt med pappa dagligen...

 

Kom hem från semestern....pappa o ja gråt tillsammans i telefonen...när vi sågs...han öppnade sig för mig medans mina andra syskon körde över honom...

 

Min svåger la sig i hur begravningen skulle vara o inte vara...ja tror inte pappa fick som han ville ha det på begravningen..men är man mitt i en sorg så orkar man inte tjafsa emot....

 

Först så ville ja inte se mamma....men efter några dagar betänketid så ändrade ja mig...men då kunde det ha varit försent men som tur var så var det inte det....tanten ville inte att ja skulle se nåt skräckexempel utan nåt fint...

 

Det var fint...ljus...blommor...lugn musik o i mitten låg mamma..i en vit lång skjorta o en frusen ros i handen (händerna)..det var första gången ja såg nån som var död...det var inte läskigt men det var inte min goa mamma som låg där...

 

Men ja ångrar verkligen INTE att ja ändrade mig o såg mamma en sista gång... nåt som ja tycker man ska göra....tyckte inte det innan men nu..hade ja inte gått så hade ja nog ångrat mig resten av mitt liv...

 

Begravningen var fin....många kom för att ta farväl av mamma...det var en jobbig begravning men ja lyckades hålla mig lugn...

 

Sen var det dags för sorgen...att ge den plats....pappa o ja fortsatte att gråta ihop...både i telefon o när vi sågs....medans mina andra syskon försvann mer o mer...

 

Första julen utan mamma....saknade var enorm...pappa o ja var till minneslunden...tände ett ljus...tårarna kom...det var ju inte så här vi ville fira jul...det var inte så här det skulle sluta....

 

Första nyårsafton utan mamma..pappa kom hit...men han var ledsen...gråt vid tolvslaget...de skulle ha firat att de hade varit ihop 30 år den dagen...ja lider...för både mig själv o för pappa....

 

Nytt år...2007...saknade efter mamma finns där....ja gråter mycket....för allt o ingenting....sen för att återgå till att skaffa ett syskon till Alice...mitt i allt detta så har min kropp slutat o fungera...

 

Ja måste uppsöka läkare....kan inte bli med barn....har ingen ägglossning..ingen mens....o det är lika med in´ga barn...träffar olika läkare från gång till gång....får dra samma historia gång på gång....

 

Får hoppa upp i stolen ett x antal ggr...äter medicin av olika slag..olika mängd men INGENTING fungerar....ska försöka gå ner i vikt....går hos en dietist som ja inte tog på allvar...

 

Hon var ung o skrattade i stort sett åt allt....gav en varken tips, ideér eller inspiration  till att ens försöka gå ner....

 

Lite lycka i all elände...ja o Henrik gifter oss....nästan 1 år efter mamma gick bort...ville så gärna att hon skulle vara med...men för att känna hennes närvaro så höll ja ett tal o sen en tyst minut...men hon visste om att vi skulle gifta oss o det gjorde henne glad..

 

Månaderna går..springer hos doktorn...visar upp mitt allra heligaste...konstaterar att ja har äggblåsor...planerar mitt liv...räknar dagar...räknar tabletter...räknar när vi ska ha sex...o inte ha....mitt liv blir schemalagt...

 

Så håller ja på....ja det var ja...som fick planera..räkna...ja tog smällen varje gång som det inte vart nåt...

 

Månaderna gick....nytt år...2008...äntligen så vart ja gravid....detta var i aug...men ja hann inte glädjas innan det var över....hade ju brunaktiga flytningar när ja tog grav.testet

 

Ringde doktorn....fick komma på VUL...ingenting....mitt "barn" hade lämnat mig..fick ta blodpov för att se så att kroppen stötte bort det som skulle...men inte ens det klarade kroppen av....

 

Mer läkarbesök.....mera blodprov....doktorn kunde inte förstå varför mina värden inte gick ner utan upp..men de var för låga för att det skulle leva nåt inom mig...

 

Kunde det vara utom kvedshavandeskap eller cancer???

 

Ja hörde bara cancer när läkaren nämde det ordet...trodde att nu ska ja dö...gick därifrån....satte mig i bilen o tårarna bara forsade ner...ja ska dö...som min mamma....

 

Men som tur var så var det inte så utan det var kroppen som inte klarade av att stöta bort...fick göra en skrapning...o fick sen avvakta för att kropp o själ skulle återhämta sig....

 

Men ja ville inte vänta....ja ville ju ha barn nu...men det var bara att göra som läkaren sa....

 

O som inte detta var nog så fick ja allt mindre med jobb där ja jobbade till slut så hörde de inte av sig mer......vet än idag inte varför men det skiter ja i nu...kanske det var min spark i baken för att komma därifrån o inte stanna till dödagar..vad vet ja...

 

Det kom in en ny chef o hon kanske inte gillade mig...för hon "petade" bort mig allt eftersom....ja hade ju "bara" varit där sen nov 02...

 

Men sen vände det o min mens började självmant att komma....träffade läkare som sa att vi skulle avvakta med medicinering o se hur kroppen sköter detta...

detta var i nov 2008..

 

Fredagen den 13 feb så tar ja ett grav.test som visar sig vara positivt..men även denna gång så kommer oron snabbt på...brunaktiga flytningar....får göra ett VUL som tyvärr inte kan visa nåt då det är för tidigt...

 

Får gå två veckor....orolig till max...vet inte om ja bär på nåt eller inte...äntligen dags för ett VUL....

 

Jippie...ser ett litet hjärta som slår...börjar använda progesteron för att öka chansen att bebisen klamrar sig fast....

 

Vilket ja har ett resultat idag...då ja sitter här o är mamma....till två underbara flickor....

 

Men mitt livet är långt ifrån lyckligt....min familj (min pappa o syskon)...tappar all kontakt....mina äldre syskon skiter fullständigt i pappa...min lillebror oxå medans har kämpar mot sig själv..

 

Har ju skrivit i tidigare inlägg om hans vredesutbrott osv...men det finns en anledning...

 

Min bror har ADHD....men ja har nog inte fattat det än...att han är inte som alla andra...ja pratar inte gärna om hans beteende..men det finns ju en förklarning...

 

O han är under utredning för medicinering men det tar tid...ja intalar mig själv att bara han får medicin så ska allt bli bättre..

 

Men blir det verkligen det???? eller ljuger ja bara för mig själv??? eller är det för att ja så gärna vill att vi ska bli en familj igen...som den var innan mamma vart sjuk!!!

 

Livet blir inte alltid som man hade tänkt sig...eller rättare sagt så blir livet aldrig som man hade tänkt sig...ena stunden leker livet....för att i nästa sekund så har allt förändrats....

 

Bara på ett ögonblick så kan hela ens liv rasa samman...o det är precis vad mitt liv har gjort bitvis....ja försöker reparera skadorna men det är lättare sagt än gjort...

 

Men min kamp nu är att bygga upp min familj...att mina syskon tar ansvar...att min lillebror växer upp o blir vuxen o tar ansvar för det han gör....ta ansvar för sitt liv..

 

Kanske det är försent..kanske inte???

 

Ja kan ställa mig frågan nu idag....vad gör ja om 5 år??? hur ser mitt liv ut då???

 

Ja skulle vilja svara att ja lever ett underbart o lyckligt liv....men ja vet hur snabbt ens liv kan förändras så därför säger ja:

 

- Ja har ingen aning om hur mitt liv ser ut om 5 år...ja kanske inte ens lever då.....

Fann denna dikt på nätet...tyckte den stämde in på min mamma...  

Ja då har julen kommit o försvunnit...idag plockade ja ner alla min julsaker...

men ja vet inte riktigt vad det vart med mig för helt oförberett så kände ja mig ledsen o tårarna kom...

 

Kände en saknad efter mamma..det kan ju bero på att en del av julsakerna kommer ifrån henne...o på så vis vart det lite laddat...

 

Ja saknar henne otroligt mycket....det spelar ingen roll att hon har varit borta i snart 3,5 år...det känns som hon gick bort nyligen....

  

 

Älskar dig mamma...

Har ju berätta i tidigare inlägg om Livias utslag på kroppen...

 

Att vi just nu smörjer o har oss 2 ggr om dagen med sammanlagt 3 salvor så det är en massa smörjning...men ja vet inte om det har blivit bättre eller inte..det har inte blivit sämre på magen o bröstet men där blöjan sitter så var det ilsket rött idag...

 

Kan ju bero på vanlig blöjeksem eller så har det nåt samband med det övriga för hon är ju mer röd i alla vecken....sk böjveckseksem...

 

Så ja tänkte ja skulle ringa till BVC imorgon o beställa en tid hos doktorn så får han göra en bedömning om vi ska fortsätta smörja eller prova nåt annat...

 

Men hon verkar inte lida av det i alla fall o det är ju tur det...men det ser hemskt ut för ögat....