Ja har alltid trott att 3 röda rosor betyder "Jag älskar dig" men tydligen är det inte så...

Här kommer listan om "rätt" antal blommor:

1 blomma: Du är allt för mig

2 blommor: Vi reser bort tillsammans

3 blommor: När kan jag träffa dig igen?

4 blommor: Jag ser upp till dig och är dig tacksam

5 blommor: Jag gör allt för dig

6 blommor: Jag tvivlar på ditt ord

7 blommor: Jag älskar dig

8 blommor: Jag förblir dig trogen intill döden

9 blommor: Jag vill vara ensam med dig

10 blommor: Frieri. Vill du gifta dig med mig?

 Men det måste inte vara rosor

Hur ska man kunna låta bli o inte vara orolig???

Det är ju ens barn det gäller....ens barn som man skulle offra sitt liv för o lite där till...hur i helvetet ska man göra???

Var iväg idag o träffade en barnläkare som skulle se över Livias utslag/eksem som hon har lite varstans på kroppen o se hur vi skulle gå tillväga...skulle även kolla upp hennes huvudform då den är lite "bucklig" eller vad vi ska kalla det...

När det gäller hennes utslag så trodde läkaren att det ev hängde ihop med skorven..för barn som har mycket skorv (vilket Livia har) har lättare att utveckla nåt som heter mjölkeksem o då blir de liksom allergiska mot skorven (som är en typ av svamp)...

Så nu skulle ja få ett medel som ja ska badda henne i huvudet med 4-5 dagar (1 gång/dag) o  sen tvätta/kamma bort skorven..sen fick vi se om utslagen gav vika annars så skulle vi göra ett sk pricktest nästa gång vi ska dit...ska dit igen den 8 mars...

Så det låt ju bra MEN som om inte detta räckte....ja vet inte varför han kände troligtvis en rutinsak men hur som heslt så kände o klämde o tryckte han hårt på Livias mage o mednas han gjorde det så kände han hennes lever (kanten av den) vilket man inte skulle göra..

Han sa det att 95 fall av 100 så kände han inget...men nu gjorde han det...men vi skulle inte oroa oss för trots att han kände så kändes den mjuk o fin eller vad han nu sa...

Men vi skulle inte vara oroliga..men då frågade ja honom att eftersom han nämde det så är det ju inte 100%-igt okej...

Men han sa att vi avvaktar o ser...trorligtvis så har det förflyttat sig tills nästa gång o allt är bra o ingenting görs men skulle det vara så att han även då känner kanten på levern då måste det göras ett ultraljud för att se felet...o vad som händer där ifrån vet ja inte...

Han tyckte vi skulle avvakta o se...han trodde det skulle ändra på sig tills nästa gång men han ville ändå nämna det så inte det inte kom fram på annat håll o han inte hade sagt nåt...

Sen var det detta med huvudformen....även där visste han inte men han kände o det verkade fint, mjukt o öppet där det skulle vara men för att vara på den säkra sidan så skulle han skicka en remiss till sjukhuset så vi fick komma på en skallröntgen för att kunna utesluta attdet inte har växt ihop...

O skulle det så vara så blir det operation i Gbg utförde de sånt..

Men han sa flera ggr att han inte ville göra oss oroliga...utan det var säkert inga fel men för att utesluta o vara på den säkra sidan så var det bättre att kolla extra noga en gång för mycket än en gång för lite...

Självklart så är ja otroligt tacksam för det...men att inte vara orolig är lättare sagt än gjort...ja ska försöka att inte tänka på det så gott det går...

Sitter här o känner att tårarna är väldigt nära...varför kan ja inte få vara glad o lycklig??

Varför ska ALLT gå emot mig???...vad har ja gjort i mitt liv som är så hemskt att ja inte förtjänar ett bra liv???

När ja väl tror att nu..nu är det min tur...när ja tycker att ja börjar se ljusare på framtiden så är det som om nån/nåt släcker ner ljuset...

Ja måste ha gjort nåt fruktansvärt....med tanke på alla motgångar ja har haft de senaste 7 åren....

Först missfallet i dec 2003 som slutade med en skrapning i v 8 el 9..blödningar o  x antal kontroller när ja väntade Alice (vilket slutade lyckligt men tyvärr var ingen lycklig start av grav) detta var 2004...

2005 blir mamma sjuk....2006 kämpar hon mot cancer som tyvärr besegrade...sorgen är fruktansvärd...trodde inte man kunde sakna en människa så mycket som ja gör...sörjer henne än idag (inte som då men det kommer över en då o då) fast att det är 3,5 sen hon dog...

2006- 2009 kämpar ja..eller vi mot ofrivllig barnlöshet...min kropp har slutat fungera pga p-spruta...kontroller hit o dit..medicinering...dagar som ska räknas....osv...

Aug 2008 visar stickan positivt men lyckan är över innan den ens hann börja..

missfall igen...är i vecka 5 el 6...kroppen får sköta om utstötningen..vilken den inte ens klarade av..efter många kontroller..blodprov så kommer de fram till att skrapning är det bästa alternativet...

I slutet på året 2008 börjar min kropp sakta men säkert att fungera...vilket resulterar i ett positivt streck i feb 2009...men även denna gång så har ja blödningar o får gå på extra VUL...

Men även denna gång slutade det lyckligt...men varför kan inte den lyckan få vara??

Så som det står i slutet på många sagor..så levde de lyckliga i alla sina dagar... varför kan inte ja få det??

Sen så har ja även detta med mina syskon som inte ställer upp för pappa..min bror som har ett hett temperament o väntar på medicinsk utredning för sin ADHD..han är en mycket krävande person mot pappa..o inget kan ja göra..

Ja känner mig så liten o maktlös...det är nåt hela tiden....o det är inga små fjuttiga saker utan det är allvarliga saker som tär på en...

Det känns som ett hugg i hjärtat varje gång man stöter på en motgång...vet inte hur mycket man orkar...som om ja inte hade nog med bekymmer o nu detta med Livia..älskade lilla dotter..o han  har mage o säga att var inte oroliga....

Om han bara visste hur ja har haft det o har det så kanske han skulle förstå att *torkar bort tårarna o snyter näsan..* att det går INTE att inte låta bli att oro sig....

Men ja hoppas innerligt, hjärtligt o själsligt att allt är som det ska när vi ska dit nästa gång o när det gäller röntgen... för ja vet inte om ja pallar det om  det skulle vara nåt fel på Livia...

  Älskar er av hela mitt hjärta