Ännu ett gnäll-inlägg...men det får mig att må bättre..lite i alla fall eftersom ja inte har nån ja kan prata med om detta så får ja skriva om det istället o vill ni inte läsa så behöver ni inte...det är som sagt frivilligt...

A (killen ja har pratat om i tidigare inlägg) ja förstår mig inte på honom...

varför måste han vara så "svår"?? vad vill han ha mig eller vill han inte eller är det ja som är trög o inte fattar??

Är det ja som håller mig fast i honom o han försöker komma ur mina klor eller vad är det??

Men om det nu är så...varför säger han det inte rakt ut i så fall o ja lämnar honom ifred....men så länge han inget säger så vill ja inte det...men om det skulle vara så, så självklart skulle ja acceptera det o lämna honom ifred även om det skulle smärta..

Vilket det självklart skulle göra men detta smärtar nog mer när ja inte vet....han frågade sist vi sågs om ja var beredd o "offra" min familj för hans skull..men om man vänder på det o frågar han samma fråga: är han är beredd o offra sin frihet för mig (o mina barn)??

Tänk om ja är beredd o göra det...hur vet ja då att han finns där o tar emot mig när han inget säger...sen emellanåt så är han hur underbar o go som allra helst för att sen blir tillbakadragen o sluter sig som i ett skal....

Kanske det är ett sätt för att skydda sig själv eller så är allt han har sagt o fått mig att tro rena bullshiten....vad vet ja??

Absolut ingenting.....men känslorna finns där....det gör de...vet inte om ja är kär i A  eller om ja är kär i uppmärksamheten som A ger mig när vi ses...

Vad ska ja ta mig till???...känner mig så arg, ledsen o tom inombords...drar mig allt längre o längre bort ifrån Henrik....vill inte att han rör mig...vill inte gå o lägga mig när han går o lägger sig...vill inte umgås med honom känns det som...men ja försöker ja gör verkligen det men HELA jävla tiden så har ja en annan man i mina tankar..honom saknar ja...honom vill ja vara hos..han är den sista ja tänker på innan ja somnar o den första ja tänker på när ja vaknar....hur sjukt låter inte detta då??

Hela mitt liv kretsar just nu runt en man som ja egentligen inte har en aaaaaaning om vad han vill...vad han känner....eller om allt han sagt o gjort  bara är rena skitsnacket??

En del av mig säger lägg ner allt som har med A att göra o satsa på mannen (Henrik) som du vet älskar dig...som du vet vill ha dig...som du vet vill leva resten av sitt liv med dig (i alla fall i nuläge så vill han det)

Medans en annan del av mig säger vänta o se...vad detta kan leda till...det A säger är kanske sant o att han verkligen vill ha mig...men att han vänder taggarna utåt bara för att skydda sig själv för att han inte vet vad ja vill...

Ja ska försöka lägga honom på "hyllan"..ja ska försöka o inte messa till honom eller ta nån som helst kontakt med honom om inte det är han som har tagit intiativet först....

Ja har även frågat om han ev vill ses nästa helg (ev utgång) men han visste inte utan vi fick höras av längre fram....så nu är det upp till honom o visa om han verkligen vill träffa mig eller inte...

För ja skrev även (via mess) att ja kommer att ha svårare längre fram att komma loss så att vi skulle kunna ses då Henrik kommer dra igång med bl.a gräskörning, vi åker på semester m.m..så vill han verkligen ha mig i sitt liv borde han då inte se till att vi kan ses nästa helg...behöver inte bli utgång (ja stannar hellre hemma hos honom o pratar om allt o ingenting) utan i alla fall att han o ja ses....

Eller är det så att det bara ja som är dum o blåögd??

Men detta "testet" får visa vad han egentligen vill...för hör han inte av sig på ett eller annat vis då är han inte så intresserad som han får det att låta som...då finns det ingen plats för mig i hans liv...då är det bara för mig att försöka glömma honom...intala mig själv att det var inget att satsa på...o  sen försöka jobba på det man redan har...att få det o fungera...

Smärtsamt att glömma o gå vidare??...självklart... ja skulle ljuga om ja sa nej... men att gå omkring o inget veta..vet inte hur många tankar o funderingar ja har haft (har) i skallen på sistonde....hur osäker ja har kännt(känner) mig  osv...det är nog mer smärtsamt med alla känslorna man känner just nu som man inte har nån som helst kontroll över än att glömma o gå vidare..ja skulle överleva...det skulle ja....

Men frågan är vill han glömma o gå vidare o eller vill ja det??

Ett uttryck som funnits sen sent 1600-tal och som då betydde att två människor hade något relationsproblem, en knut (fnurra) på tråden... har betydelsen idag....

Det är vad vi har...i alla fall ja...nu hur bara en i ett förhållande kan ha det...men Henrik ser inte vårt förhållande på samma sätt som ja gör...han tycker inte det är så illa som ja tycker o får det att låta...

Visst han kan hålla med att det inte är 100 %-igt men säkert till 80-90 %...

Själv så funderar ja allt mer o mer på om vi inte skulle ta ett break i vårt förhållande o se vart det leder..ja orkar inte ha det så här så mycket längre till...ja känner att ja sakta men säkert går under....

Att Henrik inte upplever detsamma som mig är ju att han nästan aldrig är hemma...visst han kommer hem varje kväll...men umgås med oss alla ca 2-3 timmar innan barnen ska läggas...medans ja har barnen HELA tiden....

Ja har sysslorna hemma som ska göras...

Maten ska införskaffa, lagas, förvaras o gjorde inte ja det så skulle det varken finnas mat på bordet i eller i skåpen...

Tvätten ska tvättas, hänga, vikas o läggas/hängas in o gjorde ja inte det så skulle det inte finnas några rena kläder åt varken mig eller barnen....

Barnen ska hit o dit på olika saker....alllt ifrån dagis, utvecklingsamtal, lekkompis till läkarbesök o tog ja inte dem hit o dit så vet ja inte hur det skulle bli...

Det ska plockas både här o där....har försökt o lämna saker o ting för att se om Henrik tar tag i det men det göra han inte utan för att det inte ska bli helt kaosartat så måste ja ju ta tag i det...

Det är ju ja som måste styra upp, skälla, trösta, tjata o gnata dag ut o dag in...

O sen denna ensamheten...visst så har ja barnen men ja kräver vuxen social kontakt o det kan inte mina barn ge mig....o sen att allt hänger på mig..ja har precis ALLT ansvar på mina axlar för vad som händer o sker innanför dessa fyra väggarna..

Det är ja som måste sköta detta med Livias (troligtvis) mjölkallergi...

Det är ja som uppfostrar mina barn...

Det är ja som vet hur det går i skolan för Alice o på dagis för Livia...

Det är ja som vet vad deras klass/dagiskompisar heter medans Henrik har ingen som helst aaaaaaaaaaaaaning..

Det är ja som vet om barnen följer sina kurvor...hur det är med deras tänder...när håret ska klippas...om de har feber eller vad det nu kan vara...

Det är bara ja ja ja ja .....Henrik har ingen som helst aning om vad som händer o sker i våran familj...vi lever som en familj (sägs det) men varför känner ja mig  då som en ensamstående 2-barns mor???

Ja ja blir tokig snart....måste få komma bort..rensa mina tankar...få hum över mitt liv o vad ja vill göra med det...

Hellre ensam i ensamheten än ensam i tvåsamheten....