Man ska inte älta det som har varit...eller se bakåt  utan framåt men ja försöker finna ett svarpå varför ja är som ja är...varför ja känner som ja gör...varför livet känns så tungt just nu...

Alla har vi ju våra dagar...livet går upp o ner...för alla...men på de senaste åren så känns det som mitt liv bara går längre o längre neråt o ja får allt svårare o hålla huvudet ovanför ytan....

Men när ja började tänka tillbaka några år så insåg ja att sen 2003 så har det hänt nåt tragiskt i mitt liv (stora o små) varje år...

2003

Gravid..blödningar...missfall i v 8-9...får göra en skrapning 1 vecka före jul

2004

Gravid..blödningar..VUL..en massa tankar o oro...tror ja ska få missfall igen..9 jobbiga månader...slutar lyckligt trots akut kejsarsnitt...vi får vårat första barn (Alice)

Våran älskade katt blir överkörd....det tog mig oerhört hårt (kan bero  möe på hormoner) men gud vad jobbigt det var...o sen se hans bror som oxå sörjde väldigt mycket...

2005

Mamma blir sjuk...

2006

Vi får beskedet cancer....obotlig cancer....hela ens värld rasar samman...när man får veta att ens mamma ska där...när vet ingen det enda läkarna kunde hjälpa till med var att hon skulle få leva den tiden hon hade kvar så smärtfritt som möjligt...

Efter ca 8 månaders kamp så vinner cancern över mamma....7 aug somnar hon in...o då var det som om nån drog undan världen för ens fötter o man ramlade rakt ner i ett hål...föll o föll o föll....

Begravning, sorgarbete o allt annat som blir...

Medans man bearbeta sorgen efter mamma så kämpar man för att bli med barn men så länge inte kroppen fungerar som den ska så förblir man ofrivilligt barnlös..

2007

Ofrivillig barnlöshet....VUL....läkarbesök...räkna dagar...medicinering osv osv... min biologiska morfar dör....cancern tog hans liv....

2008

Kampen mot ofrivillig barnlösheten fortsätter....gravid...blödningar...

missfall i v 6....kroppen klarar inte ens av att stöta bort så ja måste genomgå en skrapning...

Ja blir arbetslös mitt i all detta...

2009

Fortfarande arbetslös...

Gravid...blödningar....VUL...ständig oro att nåt ska hända bebisen...otroligt jobbiga månader...efter samtal med min barnmorska o spec.mödravården på BB så får ja genomgå planerat kejsarsnitt...

Vårat andra barn föds...Livia...är glad några dagar (tills ja kommer hem) då gråter ja till o från hela dagarna...vill inte ha mitt liv..vill ha det gamla tillbaka...hatar den nya katten o vill göra mig av med honom så ja börjar fråga runt om ingen vill honom osv..

Men det blir bättre allt eftersom...

2010

Katten (den yngre) blir påkörd o får en luxation i höften...skulle ja ha lyssnat på den första vetrinären så skulle han varit död idag då hon tyckte att vi skulle avliva honom pga att han hade SÅ ont....men ja tog honom till en annan vetrinär som sa att han INTE alls behöver avlivas...så han lever än idag o han har inte ont...

Så det var oxå en pers man fick gå igenom o sen förklara för Alice att vi måste avliva katten...vi satt på toan med katten i famnen o verkligen grät floder....helt i onödan visade det sig...o det var ju tur det..

Känner mig allt mer ensam....saknar socialt liv...gråter ofta o när ingen ser...

2011

Ja HATAR mitt liv...funderar på om ja o Henrik ska gå skilda vägar...det känns som det enda vi gör är o delar säng...fortfarande arbetslös...har en sk "romans" på sidan om som ja inte förstår mig på eller vet vad ja vill...gråter lätt o vart som helst..känner mig så otroligt ensam...har en man som inte förstår mig eller allvaret i detta..har försökt o pratat med honom men det är som om det inte går in...

Ta bara t.ex häromdagen när ja var på Sibylla...satt där ensam vid ett 

 bord...hade visserligen Livia med mig men hon sov i vagnen...satt där o tittade ut o ja bara kände hur ensamheten kom över mig o ja nästan fick svårt att andas o plötsligt så kände ja hur nära det var att tårarna kom...fick skynda mig o torka bort dem så ingen såg...

När ja ser på familjer så tycker ja alla ser så lyckliga ut...så glada o levande...o ja önskade att ja var en av dem i familjen...ja ser på dem med tårar i ögonen..det värker i kroppen...mitt hjärta blöder...ja känner en stor saknad o önskan att ja oxå skulle vilja leva så...visserligen så är det ju bara en "bild" ja ser..hur de egentligen har det vet ja inte...men det ja ser är en lycklig familj...inte en sån familj ja har..

Så när man ser tillbaka alla dessa år så är det väl inte konstigt att mitt hjärta blöder o har fått sig en massa törner...mitt hjärta är skadat o det behöver repareras..fort innan det går itu...men frågan är bara hur???

Även små tragedier är jobbiga...men det är de stora som tar tid o läka...det har varit (är) så mycket känslor, tankar o funderingar genom alla dessa åren som man finner till slut inga bra svar..

Man har känt (känner) en massa olika känslor som man till slut inte har nån kontroll över....man finner ingen väg ut...livet känns som en labyrint...man går o går o försöker hitt vägen ut men vart man än går så kommer man hela tiden till en återvändsgränd...

Är det verkligen så livet ska vara ?? är det så här mitt liv kommer att se ut så länge ja lever??

Ja är trött på o gå hemma...så tro inget annat men ändå så känner ja hur ångesten sakta kryper fram....om 1 månad så är det dagen före skolan, dagis o arbetslösheten börjar igen...

Det är inte det att ja inte vill jobba...ja vill mer än gärna ha ett jobb...det som känns jobbigt är att man än en gång hamnar i klorna på AF....de hjälper inte mig utan de förpestar mitt liv...

O med tanke på hur ja känner o allt omkring mig så känner ja att ja verkligen inte behöver ett moment till o behöva tänka o bekymmra sig över....

Idag har ja o barnen varit till Karlstad...först så var vi förbi pappa o hämtade upp honom innan vi åkte hem till min syster för att fira hennes dotter som fyller 6 år idag...

Hipp, hipp HURRA!!!!