Du sa på hedersord att du ville detta....vi la ner mycket tid för att få fram våra planer...

Vi hade våran framtid i bild...hur vi ville ha det...vi gick kurser...läste en massa..mailade till folk åt höger o vänster...vi brann för detta...ja gjorde det i alla fall...

Ja frågade dig flera ggr när ja började tveka på om du verkligen ville detta o du svarade varje gång: Ja ja vill!!!

Sen fick du ett halvtidsjobb samt jobbade som tim.vik o ja frågade dig även då: Sviker du mig nu?? o du svarade: Nej nej nej...ja sviker inte dig...ja kommer få tid över till både dig o jobb...

Men det blev inte så...dagar blev till veckor...frågade dig än en gång innan jul vad du ville...du sa även då att ja ja vill!!! men det är så mycket nu så ja har ingen tid över till våra planer...så vi bestämde för att ta en paus under julhelgerna...

Egentligen visste ja väl hennes svar sen flera veckor tillbaka men ja ville väl ändå tro att ja kanske hade fel..

O idag frågade ja henne igen...vad vill du?? o svaret var: ja ja har  nog ingen tid över för våra planer  så vi får nog lägga ner men ja vill inte göra dig besviken eller såra dig....vad vill du??

Vad spelar det för roll vad ja vill?? Du har ju själv sagt att du har inte tid med mig...o självklart  blir ja både besviken o sviken..av en som ja trodde skulle hålla sitt löfte...hon sa ju "Ja ja vill" varje gång ja frågade henne..men hon svek mig..trots att hon lovade hålla sitt löfte så svek hon mig...

Det ja trodde var våran dröm...våra planer..våran framtid..våran räddning...var tydligen bara min dröm..mina planer...min framtid o min räddning....

Så nu står ja här...ensam o övergiven.....utan en gemensam dröm...en framtid ..o mest av allt en räddning...o ärligt talat så ja vet ja inte hur det kommer bli mellan oss i framtiden efter detta för ja kan inte låta bli o känna mig besviken men mest av allt ledsen o  sviken...sviken av en vän som ja trodde skulle hålla sitt ord...

Varför går allt emot mig...varför kan inte ja lyckas som så många andra...varför har inte ja ett lyckligt liv....ett lyckligt äktenskap...nära vänner...ett jobb...varför kan inte ja somna om kvällarna...varför måste ja vara ledsen o gråta ofta...

När ska ja sluta o gnälla?? för det gör ja ju....ja tycker inte ja gör nåt annat..skriver bara gnällinlägg på bloggen..men det är ju mitt sätt att få avreagera mig..o vill ni inte läsa så behöver ni ju inte...

Visst ja skulle kunna gå o prata med nån utbildad människa men frågan är om det hjälper mig..ja får väl knappast mer jobb för det..eller lyckligare äktenskap eftersom gubben aldrig skulle kunna tänka sig att gå med...nära o fler  vänner lär h*n heller inte ge mig...så det är nog lika bra o spara de pengarna o sätta in på matkontot...för mat det är nåt h*n kan ge oss om ja skippar o gå dit..

Men ja blir allt mer trött på mitt liv...pratade nu ikväll med Henrik om detta med jobb...men det liksom går inte in..att om ja ska kunna börja jobba så måste han oxå börja ta mer ansvar...ja har i flera å(under tiden som arbetslös) rättat mig efter Henrik o hans jobb...hur han jobbar o det är ju jämt o mycket...o det har begränsat mina möjligheter att ta vilket jobb som helst...men nu har ja ingen inkomst alls o måste börja se utifrån mina egna möjligheter o Henrik måste oxå visa att även han är delaktig...vi är två om våra barn..två om våran familj..

Det är dags att han ger mig möjligheten...mitt liv oxå är viktigt..att ja oxå ska kunna få jobba...att allt kretsar inte runt Henrik o hans jobb...mitt liv är oxå viktigt men det kändes inte så ikväll när vi pratade..så fort ja sa nåt så kommenterade han eller sa nåt med en pustande ton...han fick (får) mig att känna att hans jobb är viktigare än mitt..ja nu har ja inget men om ja ska kunna få nåt så måste han låta mig slippa tänka på barnen hela tiden..så det ska fungera med dem..när det gäller barnomsorg..o att de inte ska behöva "bo" där etc..

O det läskiga är...att han sa en gång när vi hade bråkat o pratat om att gå isär...ja kommer inte ihåg exakt men han sa nåt i stil med att skulle vi gå isär så skulle det ordna sig med att han kunde ta hand om barnen när det var hans tur..det var inga problem...men varför är det så svårt nu??

Ja ja bara blir så trött på allt o alla...det känns som att livet försvinner allt mer ifrån mig...o när ja tror att NU ska det nog ordna sig...nu har ja nog kommit en bit på vägen så är det som om nån drar undan mattan..hur ja än försöker ta mig framåt så kommer ja bara längre o längre bak...