Fan, fan, fan, fan.........................

FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAANNNNNNNNNNNNNNNN!!!!

Tårarna strömmar ner...oron hugger mig i magen....ja vet inte om nåt är fel...var på toan...fick inte rent blod på pappret men nåt brunaktigt...som en flytning...

Det forsar inte eller så men bara att man har sett en skymt så hugger det i ens hjärta....

Det behöver ju inte vara nåt...man vill ju tro på det bästa men det är svårt att göra det när man har haft missfall tidigare..ja försöker intala mig att det är inget som är fel...

Det är ju inte helt ovanligt att man kan "blöda" lite i början..ja gjorde det när ja gick med Alice o det slutade ju bra...men det är svårt att intala sig att nåt är bra när man inte tror på det...

Får nog ringa till sjukhuset på måndag o fråga...tror inte ja klarar av att avvakta till fredag...det värsta är att Henrik ska åka bort..

Han åker på måndag o kommer hem natten till torsdagen...han ska till Danmark men som tur är så har ja ju bilen hemma så ja kan åka till sjukhuset om de kan ta emot mig....

Önskar mamma var här o kramade om mig o sa att det skulle ordna sig...

Alice kom o frågade nu varför ja gråter...hur förklarar man för en 4-åring att man sörjer?..

Känner mig trött o hängig...delvis så beror det väl på min förkylning o delvis att ja är med barn...

Men igår så såg ja nåt som fick mitt hjärta att stanna...mina ögon att bränna...mitt hopp att sina...

Ja var på toa....fick se en liten, pytteliten fläck eller kanske ens en fläck...men ja såg skymten av blod...

Är så rädd att det ska vara nåt fel....att ja håller på att få missfall igen.

ja vill inte...orkar inte...

Det värsta är ju att man kan ju oftas inte kan förhindra ett missfall att ske...

Nu behöver detta inte betyda nåt...men säg det till en som är som en asplöv...

Ja är orolig o rädd för det minsta...

En läkare ja pratade med för några månader sen tyckte att ja skulle börja med progesteron (gulkroppshormon) nästa gång så kunde mina chanser öka att inte få missfall...

Men läkaren ja träffade nu sist tycket inte det..för det fanns inget som tydde på att dessa hjälpte...men varför finns det då???

Men nu på fredag ska ja till den läkaren som tyckte att ja skulle ha det...extra progesteron...så är det inga allvarliga biverkningar så vill ja ha det..

Om det nu inte är försent....innan fredag så vet man inte...

Ja vet att ja inte ska dra en massa slutsatser men ja är sååå rädd....det gör ont i hjärtat...mina ögon bränner o ja vet varken ut eller in...

Orkar inte utsätta mig för hur mycket som helst...känner att det börjar 

ta  på min kraft.....

Försöker hålla god min men det är svårt...när man känner sig så nere... o att man helst av allt bara vill gråta....