Inatt ringde Henriks mamma till oss o sa att hon inte kunde få liv i Henriks pappa..han hade inte dött men hon fick inte honom att vakna till efter ordning hur mycket hon är försökte utan han var inte sig lik o var dåsig/svårväckt o andades tyngre än vanligt så hon ville att vi skulle komma...

Vi försökte oxå få honom att vakna till...ställde frågor osv men fick liksom ingen större respons eller att han vaknade till utan han pendlade på nåt vis mellan att vara sovandes men ibland  dåsigt vaken så vi beslutade att ringa 112 eftersom vi inte heller kunde få honom att vakna till efter ordning..

Så efter en kort stund så kom ambulanspersonalen o de tog lite tester...men då hade han vaknat till o vi fick kontakt med honom..han kunde även svara på frågor o göra några tester som att t.ex lyfta på armarna... testerna som de tog visade inget onormalt men eftersom han hade varit svår o få kontakt med o var även  lite vilsen till o från så tog de med honom till sjukhuset för lite fler tester..

Vi vet fortfarande inte vad som utlöste detta (om det kan ha nåt med medicineringen för parkinsonen som är nytt för honom eller nåt helt annat) men han är kvar på sjukhuset o har gjort en röntgen...ska göra ytterligare en röntgen imorgon (antar att det är en annan variant) så tidigast på tisdag får han komma hem beroende på vad röntgen o andra tester visar...

Men skönt att han "piggnade på sig" o blev mer som normalt innan de åkte för han såg verkligen döende ut ett tag..

Vart man än vrider o vänder sig så ser/hör man nåt om vaccin eller att vaccinera...nu t.ex har Sthlm o Skåne regionerna gått ut med att de hinner nog inte vaccinera alla sina innan midsommar medans andra regioner är mer optimistiska o tror att de ska kunna genomföra det..

Självklart vill ja oxå ha vaccinet NU men ja får helt enkelt vänta på min tur nu när det blir o ja förstår alla som går oroligt o väntar på "när ska det  bli min tur?" men tids nog så kommer den dagen o alla som vill vaccinera sig kommer att få den infon när det är dags på ett eller annat vis o vara beredda...

Men att hålla på så som de gör i media med detta känns som man bara spär på en massa onödig oro...ena stunden säger de sig o andra stunder säger de så...först inger det hopp som sen dras undan som en matta under fötterna...så klart att folk blir oroliga...

Skulle man inte kunna summera hela veckan med att ge ut information 1 gång i veckan (ja ja vet att tidningarna bl.a vill sälja) men för att slippa behöva känna denna oron/ovissheten mer än nödvändigt...för även om man försöker undvika så mycket media som det går så kommer man inte helt undan...

Ta bara när det är helg o det skrivs typ inget om corona eller vaccin...det är så lungt o man känner en viss lugn att inte städigt behöva höra om detta utan man får nån sorts paus..i alla fall från median där det verkligen bara möljer ut en massa o man vet inte till slut vad man ska tro på eller inte eftersom det är så mycket o att det skrivs ena stunden si o nästa stund så...

Ja är beredd när dagen D kommer då det är min tur att få vaccin...

Kommer inte ihåg hur många prover pappa har tagit för att ha koll på blodet...men hur som helst så var även sista provet bra o att han skulle ta ett nytt om 3 månader igen som han brukar... skönt med lite positiva nyheter då o då..

Har en längre tid mått psykiskt dåligt..det är inget specifikt utan det är allt  som händer runtomkring en...men under den senaste veckan så har ja varit mer nere än vanligt men till slut orkde ja inte utan ja tog upp detta med Henrik...men som alla andra ggr så uppfattar vi inte saker på samma sätt..

Ja är en grubblare...känner mycket (olika känslor) upplever känslor/saker etc medans Henrik är raka motsatsen o det är väl där vi krockar....ja kan liksom inte låta bli o inte grubbla känna oro osv när det är nåt t.ex  med barnen medans Henrik är lugnare o menar på att det ordnar sig...

Ja är den känslosamma i familjen vilket gör att ja påverkas psykiskt för det som händer o sker...framförallt det som ja inte kan styra eller har kontroll över...så varje gång när ja tar upp detta med Henrik så upplever vi inget på samma sätt därför ser han inte problemen så som ja ser dem...vilket oxå kan vara psykiskt påfrestande...

Men vi får väl se...just nu känns det i alla fall bättre inombords efter att ha haft detta samtalet men ja tror tyvärr inte det kommer att bli så mycket bättre utan vi kommer att falla tillbaka i samma spår igen tills nästa gång vi tar upp detta o även då kommer det vara likadant att ja är psykiskt utmattad medans Henrik knappt har reagerat...

Hur hittar man vägen när man famlar i ett evigt mörker?? 

Hur får man fotfäste när det bara går utför??

Hur tar man sig upp ur det djupa hålet när ingen räcker ut sin hand??

Hur hittar man tillbaka när man är vilse och inte vet vilket håll man ska gå??

Hur kommer man vidare i livet när framtiden känns som en mur?

Livia har önskat länge att hon ska få ta hål i öronen så nu äntligen enligt henne har ja gått med på det...fast hon vet inte om det ännu...det ska bli en överraskning....hon ska få veta det på söndag när det är alla hjärtans dag...

Hoppas bara att hon kan ha örhängen så hon inte är/blir allergisk mot nickel  med tanke på att hon är så pass allergisk som hon är mot annat samt att både ja o Henrik är allergiska mot nickel...

Men det får vi ta då...vi börjar med att överraska henne o sen ta hålen..sen får tiden utvisa...

Första personen som ja känner ( känner lite grann i alla fall) har idag lämnat jordlivet pga sviterna av Corona...

Min svägerskas svärfar dog idag pga corona...för nån vecka sen så insjuknade familjen (mamma, pappa o en dotter) alla tre hamnade på sjukhus av olika anledningar men tyvärr så överlevde inte pappan...han var väl i riskzonen när det gäller åldern o kön antar ja men vet inte om han hade några bakomliggande sjukdomar men vet att coronan hade gjort så han hade blivit förvirrad o befanns sig som i en dvala vilket gjorde att han hade svårt att behålla t.ex syrgasmasken på o andra slangar som skulle hjälpa honom att syresätta hans blod..drog bort dem hela tiden men  han var inte medveten om vad han gjorde..

Anhöriga hade frågat om man inte kunde söva ner honom men det gick inte pga att han var för dålig o då var det för farligt...men tyvärr så överlevde han inte det andra alternativet heller...

Lider med hans familj o vad de har framför sig...men just nu måste både mamman o dottern bli friska från corona o vägen dit är ingen som vet hur det går...

  Vila i frid   

Igår fick ja veta en sak...ja blev både arg o ledsen o förtvivlad...men framförallt ledsen..

När ja var liten så hade ja en bästa kompis...vi umgicks i stort sett dagligen... ända fram till 9:an...sen började vi på olika gymnasier men vi hängde fortfarande ihop...vi delade på allt...

Hennes familj var min familj o vice versa...vi liksom ingick i varandras familjer även om vi inte är släkt..men sen flyttade ja o fick barn o allt vad livet innebär..vi hade kontakt men inte på samma vis..men vi träffades o så...även när vi fick barn osv..firade varandras födelsedagar, vi bytte julklappar osv...men åren gick o vår vänskap rann mer o mer ut i sanden...

Har kontakt med henne o hennes familj (mamma o syster) på fb men så mycket mer än så är det inte...o för den delen så lägger de knappt ut nåt där heller så en vet liksom inte vad som händer o sker i deras liv...vi har en gemensam grupp där ja ibland kan fråga hur det är o så vidare men får ganska sparsamt gehör...

Sist ja träffade dem var i somras under tråkiga omständigheter...deras pappa hade gått bort så ja var på hans begravning..tyckte att det var min skyldighet på nåt vis...vi har ju känt varandra i hela vårt liv..en gång i tiden så var hon o ja varandras ALLT (ja även hennes familj) vi delade allt...vi var verkligen BÄSTA vänner...nu vet ja inte ens om ja kan kalla oss vänner...för så lite som ja vet om henne nu gör oss mer till ytliga bekanter o knappt det..

Men som sagt....ja hade ett mycket nära relation till henne o henne familj men nu är det knappt nåt...ja har ju försökt o hålla kontakten men det är så mycket som har spelat in som inte har gjort att det har funkat av olika anledningar..

Men igår så insåg ja verkligen hur mycket vi verkligen har kommit ifrån varandra...att vi är mer som främmande människor för varandra än några som har känt varandra hela livet..

Fick veta igår att min fd bästa kompis`s mamma hade opererat sig för 2 v.. de hade upptäckt en elakartad tumör det enda positiva var att den satt bra till så de kunde operera o få bort allt men hon måste gå på kontroller var 3:de månad för att det kan komma tillbaka o även då behövs det operation...

Det som fick mig att inse hur mycket vi verkligen har glidit isär är att ingen har sagt nåt...varken min kompis eller hennes syster som ja oxå har kontakt med..eller mamman heller för den delen...utan ja fick se ett inlägg på fb som fick mig att ta kontakt med mamman o fråga o då berättade hon...

Det är vid såna här tillfällen som får mig att inse mer o mer hur "osynliga" ja har blivit för andra för hur mycket ja än försöker så lyckas ja inte...men ja försöker intala mig själv att det är lika bra att inse att ja kommer bli ensam..mer ensam än ja redan är..allt för att "lindra" smärtan så den inte ska bli allt för stor...

Men oavsett om vi har en nära kontakt eller inte så bryr ja mig om henne...det gör ja med dem alla men just när nåt sånt här händer önskade man att man fick vara en del av deras liv...att vi delade glädje o sorg..som vi en gång gjorde...o ja ska inte ljuga o säga att ja inte blev ledsen ( det kom en o annan tår)när ja fick veta om hennes cancer o självklart så är ja orolig henne o för hur det kan bli..om hon kommer att få det igen osv...

Att leva livet är verkligen inte lätt...men om man hade vetat hur livet skulle bli då hade vi människor nog inte funnits eller väldigt få av oss o varför måste allt som sker verkligen ske??

O just nu så tycker ja det är bara olycka o elände som händer i mitt liv..inte alltid personligt men i min närhet...